Blog

När Gearbox Software introducerade idén att para ihop utrustningsjakten från Diablo-serien med en Mad Max-inspirerad post-apokalyps i form av Borderlands är det ingen överdrift att säga att jag var omedelbart såld. Och mycket riktigt tillbringade jag otaliga timmar med spelet när det släpptes 2009, vilket resulterade i en av mina första platinatroféer på PlayStation 3.

Passionen för serien har dock avtagit en aning i takt med uppföljarna, även om Borderlands 2 på många vis förädlar spelmekanikerna och konceptet. Nu när Borderlands 4 är här hoppades jag på att det skulle väcka liv i de gamla känslorna igen, men jag känner mig kluven till upplevelsen på flera fronter.

Det hela börjar med att Kai skulle utföra ett rutinuppdrag, precis som jag skulle med denna recension. Att med hjälp av sitt flygplan leverera förnödenheter till en mindre utpost i norra Alaska. För mig handlade det om något så enkelt som att spela igenom ett spel och inhämta känslor av ett berättelsedrivet spel. Det skulle visa sig att ingen av oss skulle lyckas slutföra våra uppdrag då katastrofala skeenden drabbade oss båda.

För Kais del slutar uppdraget abrupt när han och hans kompanjon Donovan drabbas av en abnorm storm på väg till utposten. Den är så kraftig att planet formligen slits i bitar. Donovan lyckas hoppa ur planet med sin fallskärm men Kai biter sig fast vid kontrollerna och lyckas kraschlanda mitt ute i ödemarkerna.

Golf är kanske inte vad man skulle kalla den mest sociala av idrotter, men det hindrar inte utvecklarna bakom Everybody’s Golf: Hot Shots från att bjuda in alla till festen. Det här golfspelet är nämligen inte som alla andra spel i genren, utan siktar in sig på att skapa en balanserad upplevelse för såväl de initierade som de vars erfarenhet av sporten är desto mer blygsam. Själv är jag någonstans i mitten, vilket kanske gör mig till en lämplig person att ge mig i kast med den här upplevelsen.

Spelet bjuder på en avslappnad stil som hamnar någonstans mellan realistisk och fantasiladdad, och stillsamma gräsplaner samsas med mer eller mindre excentriska karaktärer. Det känns som en passande stil för den tänkta målgruppen, och samma mönster återfinns i stora delar av spelets upplägg.

Även om de polska skräckexperterna från Bloober Team har hängt med i spelbranschen ett bra tag nu är det inte förrän på sistone som de har fått sitt riktiga genombrott. Det kom i samband med att Konami gav dem förtroendet att hantera nyversionen av deras älskade Silent Hill 2, och det resulterade i en riktig kanonversion av ett spel som verkligen är en hörnsten i genrens historia.

Parallellt med detta jobbade de även på ett helt nytt verk, vid namn Cronos: The New Dawn. Även detta spel har tydliga rötter i den klassiska överlevnadsskräcken som Resident Evil etablerade och Silent Hill-serien spann vidare på, men vi hittar även mycket inspiration från Dead Space i detta dystopiska science fiction-äventyr.

Någonstans uppe på natthimlen måste stjärnorna stå i rad, för vem hade anat att 2025 skulle bjuda på såväl Shinobi som Ninja Gaidens återkomst? Två spelserier som på många sätt har fått representera den populärkulturella ninjans roll på våra spelkonsoler under många år, båda med rötterna i 80-talets ninja-fenomen. Shinobi: Art of Vengeance är det första spelet att släppas i serien sen 2011, så det är med stort intresse jag sätter mig ner för att spela igenom denna återvändare.

Efter några titlar i tredimensionell stil har man med det här spelet valt att gå tillbaka till sina tvådimensionella rötter. Huvudrollen, den buttra krigaren Joe Musashi är tillbaka, och även om han kanske är något okänd för den moderna publiken lär fans gnugga händerna i förtjusning.

Livet som lärling och vapendragare till en av rikets mäktigaste riddare är inte en dans på rosor. Du kanske får lära dig ett och annat om äventyrande, men trots ditt hårda jobb finns det inte mycket belöning för alla framgångar. Det hela vänds dock upp och ner när Sir Lionstone försvinner i samband med en hård strid mot en gigantisk varelse, och vår protagonist The Knighling plötsligt står utan vägledning.

Ofrivilligt kastas du in i rollen som den som ska försöka reda ut vad som har hänt, då alla andra tycks vänta på att någon annan tar initiativet. Till din hjälp har du den tappre Sir Lionstones magiska sköld, som ska visa sig vara väldigt effektiv på en rad olika vis.

Eden, eller Edens trädgård som vi kallar den på svenska lär ha varit platsen där gud, enligt bibeln skapade Adam och Eva, de första människorna. Idén förekommer i flera religioner, och det är därför inte helt förvånande att den även gör avtryck i populärkulturen. Framförallt är det kanske tankarna kring människans “vara eller icke vara” som fascinerar, och det förekommer ofta inom exempelvis science fiction. Favoriter som I, Robot, Blade Runner och Ghost in the Shell leker alla med idéer om det mänskliga medvetandet, och med moderna alster som exempelvis Ex Machina och Companion ser trenden ut att fortleva. I Metal Eden leker man också med detta tema.    

När en sådan mytomspunnen plats som Eden får inspirera titeln på ett science fiction-spel kan man ana att det kommer att finnas en koppling, och visst är det så i det här fallet, om än blygsam. I Metal Eden tar jag nämligen rollen som Aska, en android med en människas medvetande inombords. I framtiden kan man praktiskt nog digitalisera individers medvetande, och på så sätt applicera det på nya, icke-biologiska kroppar. Detta underlättar i sin tur rymdresande, varpå flera kolonier ploppar upp runt om i rymden.

Det ursprungliga Daemon X Machina släpptes aldrig till PlayStation utan var en Switch-exklusiv konsoltitel (spelet släpptes också till PC dock) som bjöd på en rejäl dos mecha-action som dessvärre rullade lite väl svajigt på Nintendos förra konsol. Nu när uppföljaren Titanic Scion är här dundras titeln ut på flera plattformar samtidigt och även på PlayStation 5 förstås.

Att kalla Titanic Scion för en “uppföljare” är dock en sanning med modifikation. De båda spelen utspelas i samma universum men utöver grundupplägget är det inte mycket som kopplar samman titlarna (om jag nu inte råkat missa någon väldigt tydlig bit av berättelsen under mina timmar med spelet).

I takt med att spelbranschen utvecklas suddas ofta tidigare gränser mellan plattformar ut för att nå en bredare målgrupp. På 90-talet var det i princip otänkbart att se Segas blå igelkott på en Nintendo-plattform, men när Sega strukturerade om till att fokusera på mjukvara istället för hårdvara ändrades dessa förutsättningar ganska fort.

Samma utveckling börjar vi även se mellan Microsoft och Sony, även om hårdvara fortfarande är en del av Xbox-verksamheten. De många studioköpen som har gjorts de senaste åren har dels resulterat i brutala massuppsägningar trots ständiga rekordresultat, men även positionerat Xbox mer som ett spelförlag med sikte på att nå så brett som möjligt med sina lanseringar. Det gäller även hörnstenar som gjorde Xbox 360 till en maktfaktor i konsolbranschen, och då tänker jag förstås på Gears of War.

Vid årets början fanns det en handfull spel som jag hade väldigt högt på min önskelista, och ett av dem var Metal Gear Solid Delta: Snake Eater. Det kanske är lite lustigt att ranka en nyversion så högt, i synnerhet med tanke på att det redan är spelbart på aktuella plattformar genom Metal Gear Solid Master Collection Vol.1 (6/10).

Detta spel har dock en väldigt speciell plats i mitt hjärta, och med tanke på att Master Collection i sin helhet var en tämligen oambitiös spelsamling fanns det fortfarande ett sug efter en riktig nyversion från grunden. Nästan två år senare har Virtous och Konami levererat just detta och jag har hårdgranskat spelet i hopp om att få den ultimata Snake Eater-upplevelsen.