Blog

Kyoto-baserade utvecklaren Q-Games, har en del legendariska spel bakom sig, där de flesta nog direkt kommer att tänka på alla Pixelunk-titlar de har släppt. Detta är en studio som går sin egen väg och tenderar att leverera överraskningar och nya tolkningar av befintliga koncept.

I Dreams of Another, bjuds jag en upplevelse som för mig är helt unik. Konceptet att spel är konst, har jag visserligen stött på i flera andra titlar, men inte på det här sättet. Spelets filosofiska formulering är att det inte går att skapa något utan att förstöra något, och kring detta uttalande försöker utvecklaren bygga sin värld.

Det sägs att resan är målet, och med många spel stämmer det verkligen. Jag tänker specifikt på till det formidabla SnowRunner (7/10) men även From Software spelen där jag vill påstå att min favorit är Dark Souls Remastered (10/10). I dessa fall är båda titlarna oförlåtande men samtidigt belönande. Här är minnena starka av själva kampen, eller njutningen att ta sig vidare, att klara sig lite längre.

Samma sak gäller för Baby Steps, vilket är utvecklat av en trio individer med stora planer för genren promenadsimulator där Death Stranding satte måttstocken. I den här upplagan av simulator, är fokus dock helt och hållet på vandringen och resan. Och kanske ett och annat snöpligt felsteg.

Krig är ett tema som förekommer allt som ofta i spelens värld, men för det mesta porträtteras det med ett milt eller passivt fokus på de hemskheter som krig faktiskt innebär. Det finns dock undantag, och det är en fin balansgång kring hur mycket man vill trycka på denna ömma punkt innan spelet riskerar att bli alldeles för ångestladdat.

Hell is Us utspelar sig i ett krigsdrabbat land, och dess handling tar ett intressant grepp om just fenomenet krig i landet Hadea där två folkgrupper har rykt i luven på varandra. Landet spärras av, men fredsbevarande styrkor ger sig in för att försöka ställa saker till rätta. Mitt i detta smiter soldaten Rémi in i landet, sökandes efter en familj han aldrig fick chansen att lära känna. Som om saker inte vore illa nog visar det sig att ett fenomen kallat ”The calamity” håller på att inträffa, och skrämmande varelser börjar terrorisera det krigshärjade landet. Berättelsen förs huvudsakligen vidare ur ett tillbakablickande perspektiv, och då och då återförs vi till nutiden där Rémi förhörs av en lika mystisk som obehaglig man. Det hela känns väldigt filmiskt, och spänningen ligger tät.

När Hades (10/10) släpptes för cirka fem år sedan lyckades Supergiant Games sätta en ny standard för hur man kan strukturera ett roguelike-spel. De lyckades implementera genuint välgjorda karaktärer och en berättelse som fick spelaren att gång på gång kämpa sig igenom de utmanande nivåerna. Det omgångsbaserade spelupplägget blev helt enkelt en del av själva berättelsen på ett naturligt vis.

Redan från början när jag startar upp Towa and the Guardians of the Sacred Tree känner jag att Hades har varit en väldigt stark inspirationskälla, då många designval påminner om detta upplägg. Det är ju dock ganska stora skor att fylla, samtidigt som det måste kunna stå på egna ben och göra något unikt.

Man vet aldrig vad som ska bli ens personliga “stora grej” förrän det händer. När jag för över tio år sedan tog mig an att recensera The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel till PS Vita hade jag aldrig kunnat drömma om att det skulle bli mitt kliv in i spelvärldens kanske mest ambitiösa, pågående sammanhängande narrativ någonsin. Jag hade heller aldrig kunnat ana att Trails-spelen skulle bli en av mina absoluta favoritserier genom tiderna. Utöver detta hade jag heller aldrig väntat mig att seriens första del skulle få en fullfjädrad nyversion som skulle blåsa mig av stolen, upp i skyn likt ett luftskepp som är på väg från Rolent till Grancel.

När det kommer spel från Swery eller Suda51 spetsar många öronen och vill höra mer om det. Hotel Barcelona har båda namnen med som upphovsmän och det borde väl vara indikation på kvalitet? På deras kollektiva CV hittar du spel som No More Heroes, Lollipop Chainsaw, och Deadly Premonition.

Här axlar du rollen som Justine, en nykokt US Marshal som efter en bilkrasch vaknar upp på ett mystiskt hotell mitt ute i ingenstans. Hon är dessutom besatt av själen av en ökänd seriemördare som har samma mål som hon har, fast av helt fel anledningar. Men på den ljusa sidan är detta något som även ger henne övernaturliga krafter.

Även om äventyrsspelen inte är en ledande genre längre, som på 90-talet, finns det fortfarande en del studior som håller facklan tänd. Microids tolkningar av Agatha Christies Poirot-böcker är ett återkommande inslag, och även om de inte alltid bjuder på de mest omvälvande spelupplevelserna har de ändå oftast en del guldkorn att avnjuta.

För ett par år sedan kikade jag närmare på Agatha Christie – Murder on the Orient Express (7/10) och nu har turen kommit till en annan långfärd, nämligen Death on the Nile. Den stora frågan jag hade inför recensionen var om teamet har lyckats fräscha till upplevelsen lite för att bjuda på lite mer inlevelse, och till en början kändes det faktiskt lovande.

Genom åren har jag sprungit på en och annan “Doom-klon” medan jag vadat fram genom alla spännande spelsläpp. För den som är ovan vid begreppet kan man väl kort förklara det som spel vars inspiration i mångt och mycket härstammar från den klassiska actionskjutaren Doom. En av de mest kultförklarade klonerna kan vara Hexen från 1995, och det kanske snarare är det som Wizordum påminner starkt om.  Med ett smågulligt fantasytema och blodigt upplägg i grunden erbjuder man trollkarls-action för fulla muggar, och jag har tagit tempen på denna formel.

Spelet öppnar med nyheten att kungariket Terrabruma är under attack. Ondskefulla krafter trycker på från alla håll och kanter, och det är upp till mig som spelare att röja upp bland angriparna. Som start får jag först välja vilken kategori av karaktär vi vill spela som. Varje klass har lite olika styrkor och svagheter, och valet beror i stort på vilken sorts spelstil du känner för. Jag väljer att köra som Cleric, en klass som startar med en härligt kompakt klubba och balanserade egenskaper.

Det har nu hunnit gå drygt fem år sedan Sucker Punch sjösatte sin satsning på spel i feodala Japan i form av Ghost of Tsushima. Där fick vi följa den traditionsbundna samurajen Jin i kampen mot de invaderande mongolerna under 1200-talet, vilket blir en kamp som inte bara blir betydelsefull för det japanska riket, utan även på ett mer personligt plan.

I Ghost of Yōtei rör vi oss inte bara en bra bit norrut i Japan, utan även fram till 1600-talet. Lokalbefolkningen i skuggan av berget Yōtei har i viss utsträckning varit oberörd av stridigheterna mellan samurajklanerna i syd, men makthungriga ögon börjar riktas mot Ezo-området där vår protagonist Atsu avnjuter en idyllisk uppväxt med sin familj. Detta kastas omkull på ett dramatiskt vis när hela familjen mördas brutalt av Saito-klanens ledare och närmaste befäl. Ja, förutom Atsu då, för annars hade detta varit ett väldigt kort spel.

Min förtjusning för spelen i Atelier-serien har varit på stark frammarsch ett tag nu. Allt började dock lite skakigt med Atelier Escha & Logy Plus: Alchemists of the Dusk Sky (6/10) men blommade ut i någon slags fulländad kärleksförklaring i och med det fantastiska Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy (10/10). Senare titlar har dock visat på en trend som bär nedåt och frågan är såklart om vi kan få uppleva ett uppsving med Atelier Resleriana: The Red Alchemist & the White Guardian.

Mitt äventyr med den blivande alkemisten Rias och hennes vän Slade börjar starkt och spännande då jag får följa dem i utforskandet av ett underjordiskt tempel av något slag. Inom kort visar det sig att området är fullt av monster och efter att ha lyckats ta sig ut med skinnet i behåll, hamnar de i staden Hallfein som trots att den är relativt stor, verkar vara på ruinens brant både när det gäller befolkning och handel.