Blog

Alla har vi olika spel som har en särskild plats i våra hjärtan. Spel som på ett eller annat sätt var formgivande för oss på en grundläggande personlighetsnivå och som pekat oss i en viss riktning inom spelvärlden. För många (inklusive mig själv) är de tidiga Super Mario-spelen sådana titlar. Samma sak med Super Mario Kart, Need for Speed II SE och The Legend of Zelda: The Wind Waker. En annan sådan titel är originalversionen av Tales of Xillia.

När Xillia ursprungligen släpptes i väst under 2013 hade jag förvisso börjat doppa tårna i japanska rollspel, en genre som jag tidigare skytt likt pesten själv. Persona 4 Golden var spelet som ändrade min inställning och är än idag mitt favoritspel genom tiderna. Men om Persona var spelet som fick in mig i genren var Tales of Xillia det som cementerade mig som ett faktiskt fan av japanska rollspel.

När det ursprungliga Painkiller-spelet släpptes 2004 resulterade det i ganska stora framgångar för utvecklarna People Can Fly. Inte för att spelet blev någon direkt storsäljare, men för att det visade upp kreativitet och färdigheter i teamet som ledde till samarbeten med bland annat Microsoft i Gears of War-serien.

Painkiller var tydligt inspirerat av den blixtsnabba action som huvudsakligen Doom och Quake etablerade och förfinade på 90-talet och fokuserade mycket på stora fiendehorder som skulle avverkas i kampen mot demoner. En av sakerna som fick spelet att sticka ut var den kreativa vapendesignen, där i synnerhet Stake Gun stack ut i mängden, då det var enormt tillfredsställande att skjuta iväg en träpåle mot en fiende som sedan fastnade i väggen bakom.

Överlevnadsskräck där en spelare ska utforska ett läskigt hus fyllt av problemlösning och dödliga monster har varit en betydelsefull formel för genren i omkring trettio års tid. Titlar som Alone in the Dark, Resident Evil och Silent Hill är grundstenarna för denna inspirerande subgenre vilket fått flera spelskapare att ta sig an egna berättelser.

Under år 2021 lanserade spelutvecklarna Dual Effect Games den skräckfyllda debuten för hjältinnan Caroline Walker i Tormented Souls, där hon sökte efter sanningen i en mardrömslik herrgård. Nu är det dags för ett nytt kapitel där en till synes säker plats visar sig vara en skräckinjagande fasad.

De flesta av oss har troligtvis haft en chef eller två under vårt arbetsliv som vi inte riktigt har klickat med. Relationen mellan chef och medarbetare handlar ju trots allt ofta om en sorts maktbalans vars omständigheter inte alltid odlar en trevlig arbetsmiljö. I det actiontunga spelet Godbreakers blir maktbalansen extra påtaglig när hela solsystemets framtid hänger på ett gott samarbete, och vi spelare kommer att få göra grovgörat.

Spelet är i grunden ett actionspel med lite extra fokus på möjligheten att samarbeta med andra spelare, men det går även utmärkt att spela på egen hand. När jag startar äventyret är det i rollen som en namnlös och intetsägande krigare, utrustad med ett hillebardsliknande vapen och en ordentlig dos stridslust. Vem hen är vet vi inte, och det finns en förklaring till det.

Syberia Remastered är en ansiktslyftning av det klassiska äventyrsspelet Syberia från 2002. Det anses vara en uppföljare till Amerzone som också utvecklades av Microids med serie- och spelskaparen Benoît Sokal vid rodret. När jag spelade det för nästan 25 år sedan kändes det som en naturlig utveckling av genren som hade dominerats av Sierra On-Line och LucasArts under ett decennium.

Här axlar du rollen som advokaten Kate Walker som åkt till en fransk alpby för att avsluta ett köp av en fabrik som tillverkar mekaniska robotar som drivs med urverk. Allt är dock inte så enkelt, då ägaren avlidit medan Kate reste dit och det visar sig att hon hade en bror vid liv trots att han befarades död och begraven för länge sedan.

Katamari-serien har varit en välkommen färgklick i spelbranschen sedan Katamari Damacy dök upp till PlayStation 2 för drygt 20 år sedan. Det har kanske aldrig varit spelet som toppar försäljningslistor, men kan ändå onekligen benämnas som en kultklassiker i spelhistorien.

Trots detta har det ändå dröjt ett bra tag sedan vi fick en riktig uppföljare i serien. Trenden började dock peka mot detta när Bandai Namco släppte nyversioner av de två första spelen, och nu är det äntligen dags för helt nya äventyr med The King of all Cosmos i Once Upon a Katamari.

Som spelskribent får man uppleva mycket, men trots det slutar man aldrig att överraskas över spelutvecklares otroliga fantasi. Den här recensionen handlar om ett spel vars grundkoncept är lika skrattretande som det är genialiskt. Jag har nämligen spelat The Cabin Factory, ett spel vars titel är löjligt intetsägande, fram till dess att du får veta vad spelet handlar om. Då vänder det, och allt blir genast väldigt intressant. I det här spelet ska du nämligen kvalitetstesta spökhus och se till att de inte är hemsökta, och det är inte något som hör till vardagen.

Om du var uppmärksam när du läste stycket ovan kanske du reagerade på det där sistnämnda, men det finns en logik i det hela. I din roll som fabriksanställd jobbar du nämligen inte på vilket företag som helst, utan ett som tillverkar stugor för skräckindustrin (filminspelningar, nöjesparker och så vidare). Problemet är bara att det har kommit in en del klagomål på sista tiden. Vissa av stugorna har faktiskt varit hemsökta på riktigt, och det ger minst sagt missnöjda kunder. Företagets lösning blir att någon måste kontrollera varje stuga innan de skeppas, och denna någon är jag som spelare.

När jag började spela Chickenhare and the Treasure of Spiking Beard så var min relation till titeln och karaktärerna enbart en trailer för spelet och inget annat. I efterhand har jag nu läst mig till att spelet är baserat på en filmlicens av två animerade filmer som i sin tur är baserade på en serietidning.

Jag slängs direkt in i hetluften och förväntas nog veta mer om karaktärerna än vad jag gör, då jag exempelvis inte hade förstått att huvudpersonen Hopper är en hybid av en kanin och kyckling och att det är fjädrar på hans öron som ger honom förmågan att glidflyga. Ibland kan jag uppskatta när spelaren inte dumförklaras och där jag får lägga lite jobb själv på att lära känna karaktärerna, men här blir det extremt tydligt att spelets målgrupp är de som redan sett och uppskattar filmerna.

Vem gillar inte när saker exploderar, raseras eller förvandlas till dammpartiklar på andra sätt? Jag står stadigt i laget som älskar när saker låter “Boom”. Instruments of Destruction är ett spel som handlar om just detta då en rad olika fordon som trotsar fysikens lagar ska göra sitt bästa för att knocka byggnader på löpande band. Är detta en spelupplevelse som tornar upp sig över mängden eller kollapsar den?

En enkel spelidé kan med rätt utförande sväva till oanade höjder. Tetris handlar om att pussla ihop fallande block, DOOM går ut på att skjuta demoner och Red Faction Guerrilla tog konceptet med en öppen spelvärld och frågade sig “vad händer om man tar Grand Theft Auto, flyttar det till Mars och låter spelaren förstöra precis ALLT?”

Det är inte världens enklaste uppdrag att slå sig in i den omfattande skaran med omgångsbaserade spel nuförtiden. Det finns allt från kortspel till actionrollspel, men jag är ganska säker på att Ball x Pit är det enda spel som har försökt sig på en Breakout-variant med detta upplägg.

När de sedan dessutom kryddar med lite av det som gör Vampire Survivors (9/10) så otroligt svårt att släppa finns det så klart potential för ett spel som kommer att bita sig fast permanent på konsolens hårddisk.