Blog

47 minuter. Tiden från 20.00 till 20.47. Det är så långt Eugene Harrows “dygn” är innan allting nollställs och han vaknar upp efter en terapisession i ett skumt motellrum mitt ute i ingenstans. Hur han kommit dit, varför saker nollställs var 47:e minut är dock en gåta som kräver en del utredning.

Rue Valley gör sitt bästa för att försöka vara en blandning mellan Disco Elysium, Måndag hela veckan och 12 Minutes, men lyckas kanske inte helt. Till en början är det svårt att inte falla för mysteriet, men vartefter handlingen fortgår blir jag dessvärre mer och mer förvirrad och frustrerad, likt Eugene själv.

När jag började spela tv-spel för drygt 30 år sedan var arkadspelen fortfarande en återkommande faktor i vilka spel som portades eller utvecklades till konsoler i hemmet. Ofta handlade det om sidoscrollande actionspel med en jakten på ett personbästa med högst totalpoäng, och det var ett upplägg som fångade mig gång på gång.

Neon Inferno är ett nytt spel som ligger djupt rotat i dessa gamla arkadklassiker och utspelar sig i ett futuristiskt New York. Året är 2055 och det råder hög brottslighet i den amerikanska östkustens största stad. Maffiagänget “Familjen” och dess överhuvud Don anlitar lönnmördarna Angelo och Mariana till att röja undan hot från klanens fiender, närmare bestämt den japanska Yakuzan, New Yorks polis och Pangaea, varav de sistnämnda sysslar med högteknologiska vapen och utrustning.

Kolonisering av fjärran planeter är inte ett jobb för vem som helst. Detta kräver de absolut mest kompetenta pionjärer som går att finna, eller åtminstone någon som är villig att acceptera anställningsavtal utan att läsa det finstilta. I Satisfactory är du just en av dessa pionjärer som har fått i uppdrag av det dystopiska företaget FICSIT att bege dig ut mot okända planeter i hopp om att finna resurser för att rädda framtiden på hemmaplan.

Detta gör du förstås genom att fullständigt exploatera alla naturresurser du kan finna för att kunna tillverka viktiga komponenter, oavsett vilka konsekvenser detta skulle ha för den lokala floran och faunan. Mänskligheten har ju trots allt svårt att lära sig av tidigare misstag.

Från sekunden jag startade upp Sektori på min PlayStation 5 fick jag omedelbara Super Stardust-vibbar. Kort därefter blev jag informerad om att utvecklaren bakom Sektori är en före detta anställd på Housemarque och då föll pusselbitarna plötsligt på plats. Frågan är om Sektori är tillräckligt unikt för att skapa sig en egen identitet från Super Stardust eller Resogun?

Precis som tidigare nämnda titlar är Sektori en så kallad tvåspaksskjutare, där jag kontrollerar en farkost med ena styrspaken och sedan siktar och skjuter med den andra. I Sektoris fall är nivåerna uppbyggda av olika mönster, där väggar får projektiler och fiender att studsa och där dunkande electro-musik och neonfärger attackerar sinnena på alla tänkbara sätt.

Dark Atlas Infernum är ett skräckfilm i första person där en kvinna ska söka efter svar i en mardrömslik, sargad dimension. Spelet fick en första trailer redan 2023 och efter ett par års utveckling har det lanserats till bland annat PlayStation 5.

Huvudrollsinnehavaren Natalia är en föreståndare för religiösa Nattkansliet. Under inledningen vaknar hon upp i en öppen cell någonstans i ruinerna av en spansk stad. Hon får ett mystiskt samtal och beger sig till sjukhuset eftersom hennes son Samuel har hamnat på akuten.

Vår protagonist Faye är på en färja på väg mot en ödslig ö för att börja en ny utbildning. Lite lätt asocial/översocial och abrupt försöker hon lära känna blivande klasskamrater, och det går väl ärligt talat sådär. Faye är kort beskrivet en ganska intensiv individ som insisterar på att demoner finns och att världen snart kommer gå under. Dock lyckas hon knyta någon form av kontakt med tjejen Namako under båtfärden, även om Namako verkar vilja hålla sig för sig själv. Väl i land på ön tar dock Faye Namakos parti när öns välkomstkommitté vill skicka hem henne direkt. 

Först på agendan är att utforska ön lite grann, hitta till skolan och landa i rutinerna, men väldigt snart börjar saker sakta men säkert spåra ur. När de andra studenterna får schemalagda klasser och prov kastas istället Faye och Namako in i ett extraordinärt uppdrag som inte riktigt verkar passa in i läroplanen. De behöver nämligen hitta ett mytomspunnet VHS-band som har ihjäl den som tittat på det inom tre dagar, och med det har äventyret bara börjat.

Den stimmiga tvättsvampen SpongeBob SquarePants har blivit något av ett fenomen sedan han gjorde entré på TV 1999. Tillsammans med sitt färgglada gäng vänner har han figurerat i en uppsjö av spel, och fler verkar det bli. Efter att föregångarna, Battle for Bikini Bottom: Rehydrated och The Cosmic Shake (5/10) gjort sig hyfsat populära fortsätter Purple Lamp Studios att smida, och nu är nästa äventyr här. Spelet heter SpongeBob SquarePants: Titans of the Tide, och jag har tagit mig tiden att syna det i sömmarna.

Precis som de flesta andra spelen i serien utspelar sig det här på Bikini Bottom, havsbottnen under verklighetens Bikiniatollen. Berättelsen öppnar med en stor tillställning på the Krusty Krab, restaurangen som utgör en av stadens centrala mötesplatser. Den självsäkra och pompöse härskaren, Kung Neptune är nämligen där och ska beställa krabburgare. Som av en slump dyker dock det lika självcentrerade piratspöket ”The Flying Dutchman” upp, och deras två egon krockar. Ett slagsmål uppstår och hela bikinibottnen förvandlas till ett kaos av spöken och farlig energi. SpongeBob och hans bästa vän, sjöstjärnan Patrick får sig också en dos spök-energi, och tillsammans med sina övriga vänner ger de sig av för att ställa allt till rätta.

1000xResist är ett berättelsedrivet science-fictionäventyr i dess sanna bemärkelse där handlingen verkligen åker i framsätet. Jorden har till synes drabbats av en mystisk sjukdom och det verkar bara finnas kloner från en immun flicka kvar i livet. Du axlar rollen som Watcher, en av sex arketyper i samhället, vars huvuduppgift är att observera och dokumentera skeenden.

Det är svårt att gå in på en detaljerad beskrivning av handlingen utan att avslöja för många av spelets höjdpunkter, men huvudsakligen försöker du ta reda på vad som hänt och hur vi hamnat där vi är. Det jag kan säga är att manusförfattarna verkligen inte är rädda för att ta upp svåra ämnen och teman, där allt från förtryck, mobbning, megalomani, våld till överlevnad och religion ryms inom ramarna för denna upplevelse.

Redan under förra året påbörjade Square Enix sitt omfattande återberättande av den klassiska Erdrick-trilogin i rollspelsserien Dragon Quest. På ytan kanske det ser lite omvänt ut att börja med Dragon Quest III HD-2D Remake (6/10), men rent kronologiskt i berättelsen börjar detta epos i där, för att sedan drivas vidare i de två föregående spelen.

Denna gång har de dock paketerat båda spelen i Dragon Quest I & II HD-2D Remake, för att knyta ihop säcken för hjältesagan i ett svep. Så mycket som man nu kan kalla två fullsmockade rollspel för ett svep då.

Det var ett tag sen man hörde av spelserien Sacred. Lite drygt 11 år har gått sen det tredje spelet släpptes, och trots att just det spelet möttes av blandade åsikter hoppades fansen på mer rollspel i samma anda. Det visade sig att deras önskningar har blivit någorlunda uppfyllda, för här sitter vi nu med en remaster av seriens flaggskepp, Sacred 2: Fallen Angel. Ännu en gång har det blivit dags att välja sida i kampen mellan gott och ont, och vem av dem som går segrande, det är upp till oss.

Spelet öppnar med en pampig och intensiv videosekvens som visserligen inte säger särskilt mycket om handlingen, men däremot sätter stämningen som på många sätt genomsyrar spelet. Temat om en maktkamp mellan två, tydligt uppdelade sidor är på många vis en klassisk konflikt, men här vill man lyfta fram aktörernas beståndsdelar. Jag tänker såklart på såväl karaktärsklasser som spelare, och då finns det utrymme för olika beslut.