Blog

The Stone of Madness utspelar sig i ett spanskt kloster år 1799, där byggnadens nunnor och munkar tar hand om mentalt instabila människor. Det är åtminstone vad som visas utåt för allmänheten, men i hemlighet försvinner dessa inlagda personer och ryktet går om att något fasansfullt har hänt dem.

Prästen Alfredo är själv inlagd i klostret, men han är fast besluten att ta reda på sanningen om de försvunna patienterna och sedan fly därifrån. Han behöver dock hjälp, och hittar fyra allierade för att verkställa sin plan att rädda de inspärrade människorna och berätta sanningen för allmänheten. Bland Alfredos allierade är häxan Agnes, flickan Amelia, stumme Eduardo och lönnmördaren Leonora. Alla fem lagkamrater har egna förmågor som kan hjälpa varann under deras planerade rymning.

Termen ”boomer shooter” har med tiden blivit mer och mer populär i beskrivandet av förstapersonsskjutare som använder sig av estetik från senare halvan av 90-talet. Det är inte ett nytt koncept i sig, utan har funnits ett bra tag på PC nu, men fler och fler av dessa spel börjar glädjande nog även leta sig till konsoler.

Turbo Overkill släpptes ursprungligen till PC under 2023, men nu har denna högoktaniga och härligt överdrivna cyberpunk-berättelse även nått konsolmarknaden. Eller ja, ”berättelse” kanske är något av en överdrift i sig, utan det handlar mest om att avverka horder av fiender i blixtrande högt tempo.

Jag skulle lägga Gimmick! 2 i kategorin utmanande, sidscrollande, tvådimensionella plattformsspel. Jag tänker till en början på spel som Super Meat Boy och Celeste (10/10), men märker ganska snabbt att det här är något annat.

Det här är en uppföljare till ett plattformsspel som dök upp till NES i början av 1990-talet och det som är lite unikt är att det endast släpptes i Japan och Skandinavien. Den svenske spelutvecklaren Niklas Istenes var ett stort fan och startade en spelstudio med intentionen att skapa uppföljaren och när Embracer Group köpte upp studion kunde de skaffa rättigheterna och göra drömmen till verklighet.

I ett konfettiregn strösslat med kaststjärnor utannonserades nyligen en hel drös med nyheter för den smått legendariska spelserien Ninja Gaiden. De stora dragplåstren må vara Ninja Gaiden 4 samt Ninja Gaiden: Ragebound (som båda släpps framåt hösten), men som en liten aptitretare valde studion även att helt sonika klämma ur sig Ninja Gaiden 2 Black, en nypolerad version av fan-favoriten från 2008. Serien som närmast har legat i dvala har därför fått ny energi, och det är en händelse jag gärna vill ta del av.

I Ninja Gaiden 2 Black får vi framförallt följa seriens sedvanliga huvudkaraktär, den erfarna och skickliga ninjan Ryu Hayabusa, men även ett urval av hans vänner och bekanta i deras kamp mot en kavalkad av onda ninjor och blodtörstiga demoner.

Simulatorer har blivit något av ett kall för mig under de senaste åren. Jag har oerhört lätt att fastna för simulatorer som lyfter alldagliga sysslor till spelnivå, och de bästa upplevelserna jag har haft har levererats via det fenomenala Power Wash Simulator och Bus Simulator 21 (8/10) där jag har investerat alldeles för många timmar.

Därför var jag inte sen på att ropa ja tack när Ambulance Life: A Paramedic Simulator kom till redaktionen. Efter att ha följt serier som The Good Doctor och The Resident, såg jag fram emot att rädda liv ute i fältet.

När Marvel’s Spider-Man 2 (10/10) släpptes under hösten 2023 var det ett spel som på många sätt slog mig med häpnad. Det är fortfarande idag ett mest imponerande spelen ur ett tekniskt perspektiv, som utnyttjar alla PlayStation 5-funktioner till fullo. Spelet har dessutom fått en rad olika förbättringar om du spelar på en PlayStation 5 Pro, för att kunna erbjuda en ännu mer fantastisk visuell presentation.

Nu har dock PC-versionen lanserats, och jag har gjort en djupdykning i spelet för att se hur pass bra denna version håller jämfört med den imponerande konsolförlagan. Det kommer att vara mest fokus på det tekniska, men om du vill ha mer kött på benen gällande själva spelupplevelsen kan du läsa min tidigare recension här.

A Rite from the Stars: Remaster Edition är ett äventyrsspel om en pojkes resa till att bli man och utvald ledare i stammen mystiska tro. Kirm är en stum pojke som leds av en stjärna, och måste gå igenom en serie mandomsprov för att visa sig värdig. Prövningarna handlar om visdom, mod och tåga och i praktiken är det en serie av minispel du ska klara av.

Berättelsen och miljöerna får mig att tänka på aboriginer eller stammar från Samoa-öarna, men jag tror inte att det finns en historisk koppling i berättelsen som skildras.

Av alla subgenrer till den ofantligt populära förstapersonskjutar-genren är nog rytm-skjutare en av de mest uppseendeväckande. För om du i de flesta andra genresyskon uppmuntras till att peppra hej-vilt gäller det här att trycka av vid precis rätt tillfälle, och då menar jag inte en gång utan gång, på gång, på gång så att en rytm skapas. Först då har du en chans att ta dig igenom de ofta utmanande doser action som kastas mot dig.

Ett av de senaste spelen inom denna intressanta subgenre är Robobeat, som utöver rytmbiten även har klämt in en dos av roguelike. Det är snabba puckar som är den röda tråden i spelet, så jag och prisjägaren Ace hinner bara snegla på uppdraget innan det är dags att bege sig. En robot vid namn Frazzer har nämligen börjat ställa till med bråk , och det finns ingen tid att förlora. Problemet är bara att denne huserar i en labyrintliknande fastighet vars struktur förändras stup i kvarten.