Blog

I många år var strategispelen, och den ännu mer nischade 4X-subgenren, något som enbart kunde avnjutas om du hade en speldator. Detta har dock förändrats en del med tiden med tanke på att tunga strategititlar som exempelvis Civilization VI och Crusader Kings 3 har letat sig till konsoler. Det är ju inte världens enklaste projekt att översätta dessa menyfyllda spelupplevelser till en handkontroll, men det står klart att utvecklare är öppna för att hitta en lösning på dessa hinder.

Min första kontakt med Civilization VII fick jag redan i somras när jag fick en kort spelsession på Gamescom, men nu är det dags att göra en djupdykning i mina upplevelser efter en handfull avverkade kampanjer.

Vandringssägner är ett ämne som alltid kommer att fascinera, oavsett om det handlar om spöken, märkliga spökhus eller mindre kända sådana. Så att dyka ned med huvudet först i Urban Myth Dissolution Center var en fascinerande upplevelse. I rollen som Azami Furukai, en ung tjej med vissa klärvoajanta förmågor, kastas jag in i rollen som undersökare för organisationen Urban Myth Dissolution Center. Organisationens uttalade syfte är att slå hål på vandringssägner som florerar på sociala medier och som riskerar att missbrukas av en växande rörelse av ockultister.

Till min hjälp har jag den rullstolsbundna ledaren Ayumu och min kollega Jasmine och med deras hjälp behöver jag angripa ett antal vandringssägner. Genom att snacka med de som tror sig ha råkat ut för diverse konstigheter, undersöka brottsplatser och lösa lite logiska pussel dras jag längre och längre in i sägnernas värld.

Något år innan Balatro tog världen med storm släppte en annan soloutvecklare ett spel som till synes har samma grundidé – att kombinera kort- eller symbolsamlande med välkänd spelmekanik från hasardspel. Luck be a Landlord tar dock fäste i mekaniken bakom enarmade banditer, och istället för att samla kort och jokrar så ska det samlas på de symboler som tillsammans kan bilda en jackpot.

Premissen är lika enkel som genial. Du har precis flyttat in i en ny lägenhet, och måste naturligtvis betala hyra. För att göra detta har du tillgång till en enarmad bandit, och genom att göra dragningar tjänar du pengar. Det låter enkelt, men för varje gång du lyckas betala din hyra i tid får du såklart veta att nästa månads hyra är markant högre och du behöver tjäna mer pengar för att överleva.

I en väldigt liten by under ett väldigt stort träd lever prästinnan Momodora, eller ”Momo” som hennes vänner kallar henne. Fram tills alldeles nyligen har hennes och de andra bybornas liv varit frid och fröjd, men någonting har inträffat som kommer att ställa allt på sin kant. Demoner väller in i området med död och förödelse i släptåg, och ingen vet riktigt varifrån eller varför. Snart visar det sig att en konflikt utan dess like riskerar att drabba hela riket, och Momo ger sig av i jakt på en lösning. Jag har spelat Momodora: Moonlit Farewell.

Spelet är ett metroidvania-äventyr, och trots sitt gulliga yttre bjuder det på en hel del mörka inslag och dramatiska händelser. Momo kommer från en by vars invånare tillber de två månarna, och sägnen säger att världen uppstod efter en brutal strid mellan de båda. Momo misstänker tidigt att de nya händelserna har någonting med sägnen att göra, men för att ta reda på hur behöver jag inte bara utforska världen, utan även bli starkare.

The Legend of Heroes: Trails Through Daybreak II tar allt som gjorde sin föregångare fantastisk och fortsätter berättelsen om Van, Agnès och de andra men på ett sätt som jag kanske inte hade förväntat mig. Trails Through Daybreak II känns nämligen ofta mer som en epilog till föregångaren eller rentav en mellanakt inför nästa del. Detta då den övergripande handlingen inte förs framåt i någon nämnvärd utsträckning förutom vid vissa specifika tillfällen.

Med det sagt visar Nihon Falcom ändå återigen varför de är mästare på berättelsedrivna rollspel och de levererar en spelupplevelse som är både förfinad och expansiv. Från de djuplodande karaktärerna till de förbättrade stridssystemen och den alltid lika briljanta musiken är detta ett måste för alla JRPG-fans.

Macross -Shooting Insight- är det senaste tillskottet i den anrika science fiction-serien som för de flesta i väst kanske är mer känd under namnet “Robotech”. Detta då Macross klipptes om rejält och fick mer västerländskt anpassade scener och karaktärer när det hela skulle översättas. I Japan har Macross dock varit något av ett fenomen sedan debuten på 80-talet och är tillsammans med Gundam en av de kanske mest ikoniska mecha-serierna någonsin. Macross sticker dock ut från mängden genom stort fokus på musik och idoler som genom åren har varit lika självklara delar av de olika serierna som Valkyrie-farkosterna.

Det är inte lätt att vara ung och samtidigt ha drömmar som ingen verkar förstå, framförallt inte när drömmarna är så storslagna att de ses som orealistiska. Men är de verkligen det? I Tiny Terry’s Turbo Trip går nämligen det mesta att genomföra om man bara lägger manken till, vilket är något som sporrar den lille killen Terry i hans strävan mot sin dröm om att köra en bil ut i rymden. För att lyckas kommer han att behöva lösa stadens alla mysterier, som exempelvis varför stadens nya skyskrapa inte har några dörrar, om insektsbullar kan vara nästa stora trend eller om det verkligen kan stämma att hans farbror har telefonumret ”1”.

Spelets annorlunda handling börjar i arbetsförmedlingens väntrum. Terrys skolbetyg är i botten, och som straff för sin bristfälliga prestation blir han lämnad med sin farbror Grony medan föräldrarna åker iväg på semester. Eftersom han vet att bättre betyg är utanför hans makt struntar han i att studera och siktar på att bli känd för sin planerade rymdfärd istället. Efter att ha förklarat för rekryteraren att han inte är intresserad av ett jobb, utan bara ett arbetsfordon får han snart jobb som taxichaufför. Jag småskrattar lite för mig själv när jag får se taxibilen och upptäcker att den bara har ett säte, men den detaljen är bara början på den här humoristiska och skruvade upplevelsen.