Blog

MIO: Memories in Orbit är ett spel jag utan att tveka skulle lägga i Metroidvania-kategorin. Genren utmärks av strider, plattformsutmaningar och utforskning av miljöer som låses upp efterhand. MIO checkar av alla dessa kriterier med råge.

Du är en liten robot som vaknar upp i en dystopisk värld som visar sig vara ett bortglömt arkskepp där allting verkar döende. MIO börjar genast utforska miljöerna för att se om det går att återuppväcka skeppet och i förlängningen rädda invånarna.

Jag har alltid varit förtjust i både tornförsvarspel och kortleksbyggare och var därför lite nyfiken på Vambrace: Dungeon Monarch som lovade en blandning av de båda genrerna. Nu när jag spelat det skulle jag dock vilja påstå att det kanske är en sanning med modifikation.

Du axlar rollen som M5, en infiltratör som utger sig för att vara monark över ondskans trupper för att kunna förgöra hotet från insidan. En livlig dröm ger dock en föraning om att allt inte står rätt till och du måste söka upp sanningen.

Det jag har upplevt av Octopath Traveler-serien hittills har varit en myckt trevlig upplevelse. Jag har erbjudits väldesignad pixelgrafik, bra musiksättning och intressanta berättelser. Spelen har varit tydliga med sina bestraffningar i de fall jag gör fel val – till exempel gå in i ett område rekommenderat för nivå 20 när mina karaktärer är runt nivå 10, det har straffat sig omedelbart och brutalt.

Tidigare titlar har också kunnat bli utmanande om jag gör ett ogenomtänkt val av yrke eller karaktär att börja resan med. Men det ska visa sig att denna vidareutveckling av mobilspelet Octopath Traveler: Champions of the Continent, rättar till alla tråkiga utmaningar och gör spelet mer strömlinjeformat.

Privatdetektiven John Morley vaknar upp efter märkliga mardrömmar i en sjukhussäng. Han är till en början lite osäker på varför han befinner sig där, men det verkar som att förra fallet höll på att sluta riktigt illa för honom. Nåväl, efter att ha blivit utskriven och tagit sig till sitt kontor är han redo att påbörja arbetet igen, och en liten stund senare dyker en ny klient upp.

Grevinnan Margaret Fordside har ett tufft fall för John att lösa, ett som polisen misslyckades med att lösa för närmare 20 år sedan. Hennes dotter blev brutalt mördad i familjens vackra gods, och hon menar på att John är precis rätt man för att lösa fallet och hitta rätt gärningsman.

Det finns sportspel, och så finns det sportspel. Mycket kan skilja dem åt, och då menar jag inte bara strukturellt eller regelmässigt, utan även tematiskt. I Mutant Football League 2 får vi uppleva en skruvad version av amerikansk fotboll där liv och lem offras för vinst och förlust. Efter att ha recenserat Blood Bowl 3 (7/10) för två år sedan var det hög tid att plocka upp en boll igen, och snart befann jag mig åter på den digitala fotbollsplanen.

Med tolkningar av den här sorten vill utvecklarna skruva till ett redan existerande koncept, och det finns givetvis många sätt man kan göra det på. Jag är långt ifrån ett proffs på amerikansk fotboll, men mitt första intryck av spelet är att det följer stora delar av sin verkliga förlaga ganska bra. Undantagen är en serie betydligt mer färgstarka inslag som nog hade passat betydligt bättre på ett medeltida slagfält än i en verklig sport. Lyckligtvis är det inte verkligheten vi rör oss i här, vilket öppnar upp för spännande experiment.

Det krävs en speciell sorts talang för att skapa ett riktigt bra skräckspel. En välgjord implementering av saker som tema och berättelse kan dra det stora lasset när det kommer till att skapa obehag , men det krävs mer för att bibehålla känslan genom ett helt spel. I Total Chaos bygger Trigger Happy Interactive upp en berättelse kring psykisk hälsa, relationer och mystiska gruvkolonier; en lovande start på en upplevelse som snart blir betydligt mörkare än det djupaste gruvschaktet.

Spelet öppnar med en förhållandevis återhållsam men dramatisk scen ute på ett stormigt hav. Vi befinner oss på en liten båt som piskas hårt av det intensiva vädret, och situationen blir allt mer pressad för varje minut som går. Snart omgärdas vår farkost av mörker. När vi vaknar upp är vi i en hamn tillhörande Fort Oasis, en nedgången gruvkoloni vars befolkning sedan länge lämnat ön. Något är bekant med platsen, och snart visar det sig att vår huvudkaraktär kanske har varit här förut. Men vem är vi? Har vi verkligen varit här? Och vem är egentligen den mystiska personen som anropar oss?

Jag har spelat spel i över trettio år och läst om utannonserade titlar under de gångna åren. Givetvis har jag gått miste om flertalet spel och en del av dem var för mig obekanta. Därför tycker jag att det är roande när en för mig tidigare oupptäckt speltitel från 1997 plötsligt träder fram.

Blood är en förstapersonsskjutare från nämnda år, utvecklat av Monolith Productions som släpptes till MS-DOS. Likt äldre titlar i genren som Quake och särskilt Doom, är hårda tag det enda effektiva bekämpningsmedlet mot hårda monster.

Det är alltid med en viss spänning man ger sig in i nyutgåvor av spel man aldrig har upplevt innan. Ju äldre den ursprungliga utgåvan är, desto mer spännande är det. I det aktuella spelets fall pratar vi om relativt blygsamma nio år, men nog kan man vara nyfiken ändå.

Titeln i fråga är Anima: Gate of Memories I & II Remaster som innehåller två sammanvävda äventyr i ett nypolerat paket. Det som gör det hela lite extra intressant är att båda i stort förtäljer samma berättelse, men upplevt från olika individers synvinklar.

Efter att Tribute Games drog till med mästerliga beat ’em up-titeln Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder’s Revenge (8/10) har de nu ställt in siktet på en annan ikonisk popkulturell franchise, nämligen Marvel. Frågan är om de kan fånga blixten i flaskan två gånger eller om Marvel Cosmic Invasion är en lätt örfil jämfört med den knock out som Turtles var?

Av alla legendariska skurkar som Marvel har levererat genom åren är nog Annihilus den som både har det absolut bästa namnet och den som sorgligt nog har fått minst utrymme i nutida Marvels filmuniversum, där han inte har dykt upp överhuvudtaget än. Så som plåster på såren har nu Tribute Games haft den goda smaken att låta Annihilus agera huvudskurk i Cosmic Invasion.

I dryga två decennier har Call of Duty skrivit sig in i historieböckerna som en av tidernas största spelserier. Sedan dess debuterande titel har tidslinjen ändrats markant från andra världskriget till nutid och dessutom utspelar flera Call of Duty-spel i en fiktiv framtid.

Black Ops är en av seriens sidotitlar, som nu adderar den sjunde installationen med ett nytt uppdragsläge och givetvis multiplayer.