Blog

Jag är den typen av person som oftast lockas av en medryckande berättelse först och främst, men det finns ju förstås undantag. I Bionic Bay kastas du rakt in i hetluften utan några direkta upplägg eller röda trådar, men det hela genomförs så väl att jag aldrig ens stannar upp för att reflektera över det.

Du spelar som en vetenskapsman som kastas in i en märklig biomekanisk värld, som förstås är livsfarlig på alla möjliga vis. Lyckligtvis får du en rad olika förmågor som hjälper dig att övervinna de många plattformsutmaningarna, där den huvudsakliga mekaniken handlar om teleportering. Du kan placera en manick på många av spelvärldens föremål, och när du aktiverar den byter du helt enkelt position med detta föremål.

Det är ingen direkt hemlighet att de inslag som karaktäriserar roguelike-genren går att applicera på alla möjliga sorts upplägg och teman. Själv förknippar jag huvudsakligen genren med färgglada, detaljerade och retrodoftande stilar, men den tredimensionella och mörka fängelsevärld som Kiborg utspelar sig i visar att mekanikerna är precis lika hemma där. Snart omvälvs jag av mordiska fångar som gör allt för att ha ihjäl mig, men inte av vilken anledning som helst. Jag är nämligen deltagare i en show där våldet är vägen till frihet, i alla fall på papperet.

Kiborg imponerar tidigt med en stilren visuell design och även om huvudrollen Morgans välansade mustasch känns som en lustig detalj i ett stenhårt fängelse är det lätt att komma in i en passande sinnesstämning. Rummet jag startar i liknar ett mellanting av en dojo och en fängelsematsal, och det är här jag tränar på mina olika förmågor samt spenderar den dyrt förvärvade valuta som utgör spelets drivande kraft. Som i de flesta andra spel inom den här genren är tanken att jag ska spela omgång efter omgång, lära mig av mina misstag och spendera erfarenhetspoäng för att slutligen klara spelet.

Jag har avnjutit Indiana Jones-spel i mängder av olika former under mitt liv som spelare; allt från flipperspel, till peka-och-klicka-spel och vidare till LEGO-versioner med allt vad det innebär. De upplevelser som dock skänkt mig en modern Indy-känsla har dock levererats via Nathan Drakes äventyr i Uncharted-serien.

Nu är det dock dags för den riktiga Indy att äntra scenen med piska och den ikoniska fedora vi känner igen från filmerna. Svenska utvecklaren MachineGames har, till skillnad från tidigare nämnda spel, valt att måla upp äventyr i förstahandsperspektiv, något som både känns fräscht men också ger miljöerna ett ordentligt djup.

Med den uppsjö av spel som släpps varje år börjar det krävas en hel del för att kunna sticka ut i mängden. Vad som krävs mer specifikt hänger ju förstås på många faktorer, men för min egen del är jag svag för en intressant visuell stil som inte används i vartenda spel som haglar ut på marknaden. Det var just detta som gjorde att Once Upon a Puppet lyckades fånga mig ganska omgående.

Hela spelet är nämligen designat som en stor och avancerad dockteater, och världen drivs av en kung som är på randen till sammanbrott. Det får den scenarbetaren Nieve känna av när hon plötsligt hamnar i exil och dumpas bland avfallet under scenvärlden. Där blir hon ofrivilligt fastbunden till dockan Drev, och efter en del konflikt beslutar de sig för att dra åt samma håll och luska ut vad som ligger bakom kungens oberäkneliga beteende.

Många är vi nog som gillar det klassiska dramaturgiska upplägget om att utföra kupper bakom fiendens linjer. Vare sig man ser herrarna i Jönssonligan smyga runt i en nedsläckt banklokal, Jason Bourne bläddra sig igenom skurkarnas arkivskåp eller Splinter Cells Sam Fisher balansera bland takbjälkarna så är spänningen oftast på topp. I Commandos: Origins får vi följa en specialenhet av soldater i fiendeland, men det är inte i vilken konflikt som helst, utan den mellan axelmakterna och de allierade under andra världskriget.

Commandos: Origins är intressant nog en berättelse som utspelar sig innan de tidigare spelen i Commandos-serien (vars ursprungliga spann sträckte sig mellan 1998 och 2006). Medan de tidigare spelen utvecklades av spanska Pyro Studios har den här titeln skapats av Claymore Game Studios med tanken att de ska ta över stafettpinnen för serien. Flera av de ursprungliga titlarna ses som något av klassiker inom sin genre, och det är lätt att föreställa sig att många byggt upp en förväntning inte endast för det här släppet, utan för seriens fortsatta framtid på de moderna plattformarna.

Clair Obscur: Expedition 33 är ett rollspel som funnit sin inspiration i japanska rollspel från 1990-talet och jag får många vibbar från de sena ensiffriga Final Fantasy-spelen. Till exempel känns resandet på världskartan som direkt taget från Final Fantasy VII eller VIII. Hela upplägget med de olika grottorna, hur de andra medlemmarna i äventyrargruppen portioneras ut, och inte minst stämningen formligen andas japanska rollspel trots att detta är utvecklat i Frankrike.

Världen som målas upp är tämligen dyster och dystopisk. Överallt finns det döda, bevarade kroppar från tidigare expeditioner som misslyckats. Detta förmedlas också genom ett blekare färgval som ger en närmast monokrom känsla. En bit in öppnas en världskarta upp och både fiender och intressepunkter är tydliga när du vandrar runt där.

Det har nu gått drygt tio år sedan Croteam tillkännagav att de skulle släppa The Talos Principle, och jag minns fortfarande hur jag gång efter gång gnuggade mina ögon för att se om jag läste fel. Innan dess var de mest kända för den actionfyllda Serious Sam-serien och på förhand kändes det väldigt förbryllande att se samma gäng tackla komplicerade tankenötter och filosofiska ämnen.

Det skulle förstås visa sig vara helt rätt beslut, med tanke på att spelet sålde väldigt bra och dessutom fick en uppföljare. Nu har den något föråldrade föregångaren dessutom fått en ansiktslyftning i form av The Talos Principle: Reawakened, och eftersom jag länge har sökt en anledning att damma av originalet från min skämshög tog jag tillfället i akt att kika närmare på denna version.