Blog

Det är fascinerande hur mycket uppbyggnaden av en värld kan göra för ett helt spel. Gång på gång hänförs jag av hur otroligt välgjort, häpnadsväckande vackert och fullständigt magiskt universumet i Ni No Kuni II: Revenant Kingdom är. Varje ny plats jag utforskar erbjuder något spännande och unikt i sin atmosfär, och hänför mig med charmiga bakgrundshistorier och lustiga karaktärer.

När jag besöker det vackra casinoriket Goldpaw myser jag som få; här lyser rislampor upp de trånga gatorna längs porlande bäckar i detta livliga nöjesdistrikt. Folket här är dock så förälskade i hasardspel att de tagit det hela lite väl långt, och avgör viktiga beslut såsom vad invånarna ska betala i skatt varje månad eller utgången på viktiga rättegångar med hjälp ett simpelt kast med tärning.

(more…)

Nostalgi är riktigt knepigt för det mesta; det känns som att minnena alltid överträffar verkligheten, oavsett hur verkliga vi än tycker att fragmenten av dåtid verkar. Denna villfarelse blir väldigt tydlig när det kommer till spel som jag spelat för länge sedan och får möjlighet att återvända till under senare år.

Det senaste exemplet på denna företeelse för min del var Final Fantasy IX, där musiken och känslan var på topp men där grafiken brottades med enorma problem då högupplösta karaktärer vistades i luddiga, lågupplösta miljöer. När jag sätter mig med Burnout Paradise Remastered; nyversionen av det tio år gamla mästerverket från Criterion Games, dras jag dock rakt in i en häftig nostalgitripp där allt är helt perfekt.

(more…)

Att skapa nyversioner av äldre spel är svårt. Vad ska man ändra, vad ska man behålla, vad behöver putsas, vad ska skäras bort helt, vad får man lägga till utan att tappa känslan för originalspelet? Valen blir speciellt svåra i de fall när det är ett originalspel, älskat av många, som görs om och speciellt när det har gått lång tid sedan originalet gavs ut.

När Secret of Mana dök upp till Super Nintendo i mitten av 90-talet kombinerade det framgångsrika element från flera olika föregångare. Det gav ett större rollspelsdjup till vackra och berättarmässigt gripande spel som Zelda: A Link to the Past och det snabbade upp de tidiga rollspelens turordningsbaserade strider till någon slags hybrid som fungerade väldigt bra. Men framför allt gav det möjligheten att spela tillsammans. Tre personer kunde hjälpas åt att mala sig igenom världarna och gradvis uppgradera både vapen och magier.

(more…)

På 1920-talet skrev H.P. Lovecraft sina klassiska skräckberättelser om den numera ökända Cthulhu-mytologin samtidigt som Nikola Tesla hankade sig fram som uppfinnare och affärsman. Båda har i modern tid fått betydligt mer uppmärksamhet för sina respektive gebit. Mina bästa minnen från de båda herrarna är rollspelet Call of Cthulhu som jag spelade med min rollspelsgrupp i slutet på 80-talet och David Bowies tidlösa tolkning av Tesla i den moderna filmklassikern The Prestige.

Tesla vs Lovecraft är, något oväntat, en tvåspaksskjutare med toppvy. Du tar dig an rollen som Nikola Tesla då Lovecrafts helvetesmonster försöker sabotera dina vetenskapliga framsteg. Premissen känns rejält framkrystad och när den finska utvecklaren 10tons ligger bakom verket är det med viss skepsis jag tar mig spelet.

(more…)

Supermassive Games är nog mest kända för skräckspelet Until Dawn (9/10), även om deras historia sträcker sig ända tillbaka till LittleBigPlanet-tiden där de skapade extramaterial till Sackboys värld. Under senare år har de fokuserat på PlayStation VR-titlar där Hidden Agenda (8/10) och The Inpatient (6/10) är några av de senare tillskotten.

Skräck och nervkittlande smårysare lämnas nu dock till historien och byts ut mot ett virtuellt slagfält. Jag och min kompanjon är de enda överlevande efter ett terrordåd, och nu måste vi rädda spelets president genom att nedgöra alla onda soldater som står i vår väg.

(more…)

Jag har spelat många racingspel under min tid som aktiv spelare och upplevelserna har varierat mellan realistiska simulatorer till galna arkadtitlar. Även om jag tillbringat väldigt många timmar med Colin McRae Rally 2.0 och Gran Turismo-serien, föredrar jag dock enkelheten i racingspel med mindre fokus på verklighet.

Gravel, från den italienska utvecklaren Milestone, skryter med att leverera en adrenalinstinn upplevelse där jag kan köra och vara hur elak som jag vill. Det enda som gäller är att jag når mållinjen först, inte hur jag tar mig dit.

(more…)