Blog

Gränsen mellan hedrande smicker och skamlöst plagiat är hårfin. Spel som lyckas balansera precis på gränsen däremellan resulterar ofta i helt fantastiska upplevelser, som exempelvis Shovel Knight, men de som däremot går för långt glöms snabbt bort som bleka kopior.

Curse of the Moon är en uppbyggnad i åttabitstappning inför det gräsrotsfinansierade Blooodstained: Ritual of the Moon. Om den senare titeln har som mål att framstå som en andlig uppföljare till det mer rollspels- och Metroid-inspererade Castlevania: Symphony of the Night, är Bloodstained: Curse of the Moon snarare en hyllning till NES-erans mer linjära Castlevania-spel.

(more…)

Under flipperspelens storhetstid på 80- och 90-talen, introducerades ytterligare spelmekaniker för att underhålla oss ungdomar som gärna tillbringade håltimmarna i spelhallen. Kanske var det för att få oss att stanna några minuter extra, eller för att lura av oss ytterligare några enkronor, jag vet faktiskt inte. Vad jag däremot vet är att de små poängtavlorna inte var speciellt passande för att förmedla action-element eller komplicerade spellägen.

Stockholmsstudion Villa Gorilla vänder dock konceptet ut och in och levererar samma idé, fast på ett helt nytt och revolutionerande sätt. Istället för att koncentrera upplevelsen kring ett flipperspel, levereras istället en Rayman-liknande grundmekanik, men där huvuddelen av förflyttningen sker i ett flipper-upplägg. Det låter kanske lite knepigt men faktum är att Yoku’s Island Express ger mig samma känsla som ett knack i flipper – ett frispel!

(more…)

Animal Force är det första försöket att ta Tower Defense-genren till PlayStation VR (8/10) som jag känner till. Speltypen har alltid tilltalat mig ända sedan den moderniserades med kartorna Element Tower Defense och Gem Tower Defense till Warcraft III: Reign of Chaos år 2006. Jag har sedan dess hundratals timmar under bältet med spel som GemCraft och Plants vs Zombies.

Till mitt stora förtret visar det sig att Animal Force inte lever upp till mina kanske för högt ställda förväntningar.

(more…)

Väntan på Quantic Dreams science fiction-satsning Detroit: Become Human har varit lång sedan den ursprungliga avtäckningen på Paris Games Week 2015. Flertalet lovande trailrar har släppts sedan dess, och de har alla bidragit till det intressanta berättelseupplägget.

På senare tid har marknadsföringen dock inte gått riktigt som Sony hoppades, då skandalerna inom utvecklingsstudion har avlöst varandra och visat en riktigt destruktiv arbetsmiljö. Är då David Cage lämplig att försöka leda teamet i en skildring av rasism och slaveri, när han själv har gjort sig skyldig till åtskilliga övertramp?

(more…)

De kreativa människorna som arbetar på Fullbright gillar att berätta historier och skildra människoöden. Det är något vi fick en försmak av när de släppte Gone Home (9/10), ett sävligt spel där vi fick utforska ett ödsligt hus. I deras senaste spel – Tacoma – lämnar vi dock vår planet bakom oss och rör oss ut i rymden mot en ödslig rymdstation.

Året är 2088 och mänskligheten har börjat expandera ut i galaxen. Stora företag är glada i att skicka ut människor på rymdsemestrar och lyxkomplex har börjat byggas. För att enklare kunna hantera utskeppandet av råmaterial och personal har ett antal stationer byggts i omloppsbana kring jorden, och på en av dessa, Tacoma, har någonting gått katastrofalt fel.

(more…)

I den händelse världen övertas av vandrande, icke-döda zombier, hoppas jag nästan att utkomsten speglar den knäppa upplevelse som Death Road to Canada levererar. Det är lätt att tro att livet endast blir hårt, svårt och deprimerande, men Rocketcat Games visar med ett snett leende att så inte behöver bli fallet.

Spelet levereras i en härligt retro-doftande grafikupplevelse, sköna låtar som ångar av nostalgi från 80-talet, men med det populära tillägget “roguelike”. Uppskattar du plågsamma spellägen, kan jag glädjande även berätta att titeln strikt eftersträvar permanent död, inklusive radering av alla framsteg om du skulle råka klanta dig.

I vanliga fall ryggar jag tillbaka av dessa två moderniteter, men trots min aversion hittar jag något fantastiskt under ytan när jag väl börjar hacka mig fram.

(more…)