Blog

När jag tog mig an recensionen av SnowRunner (7/10) för lite drygt fem år sedan trodde jag inte att jag skulle snärjas så pass hårt att jag skulle samla på mig cirka 300 speltimmar så småningom. Det är mycket av nöjet med att vidga sina vyer med nya genrer eller spelserier, när jag plötsligt hittar det där som jag inte visste att jag saknade och det plötsligt blir allt jag pratar om. Det var dessutom ett spel som släpptes i precis rätt tillfälle för mig, och blev ett av mina stora avkopplingsspel under pandemin.

Tyvärr lyckades inte Expeditions: A MudRunner Game (7/10) riktigt fånga mig på samma vis, även om det var en omfattande förbättring ur ett tekniskt perspektiv. När Saber Interactive tillkännagav RoadCraft i samband med Gamescom 2024 väcktes dock hoppet om att återfinna den där svårdefinierade belöningskänslan som SnowRunner levererar på ett så lysande vis. Men även om det finns många likheter finns det även en hel rad nya upplägg som detta spel fokuserar på.

The Precinct är ett polisspel där du är en nybörjarpolis i en hårdkokt småstad. Du är son till den förre polischefen som dött i tjänsten och har lämnat stora skor att fylla efter sig. Staden gäckas av gängkriminalitet och din insats kanske blir det som får vågen att tippa över till polisens favör?

Jag skulle beskriva The Precinct som ett actionäventyr i sandlådemiljö där jag ser många likheter med polisfokuserade TV-serier som exempelvis The Rookie. Trots sandlådeupplägget finns det en berättelse som driver handlingen framåt och knyter ihop helheten.

Det är mer än fyra och ett halvt år sedan jag spelade igenom och recenserade Spirit of the North (7/10), en upplevelse som levererade mörker och tyngd utan andra hjälpmedel än ljud, musik och sin vackra grafik. Nu är spelstudion Infuse Studio tillbaka med uppföljaren där vi återigen får följa den andliga räven på sin resa genom en ödelagd värld.

I Spirit of the North 2 utlovas jag förutom en enorm spelkarta, även flera färdigheter, fler gömställen med skatter samt bossfajter. Med tanke på att jag hade utmaningar med både navigering och styrning av räven i föregångaren, är dock frågan om mer och större blir något positivt i detta medeltida, postapokalyptiska verk.

Efter att en mystisk meteorit har slagit ner på jorden sprids en dödlig och omfattande sjukdom som snabbt blir ett hot mot mänskligheten. Oro uppstår och våra samhällen genomsyras av misstro som utmynnar i ett totalt kaos. En organisation kallad ”The sovereignty” gör sitt bästa för att stävja oron och lyckas till slut med att återställa lugn och ro, mycket med hjälp av sin militära styrka. Mänskligheten jublar, men det finns de som tvivlar. Snart uppstår nya motsättningar, och det är upp till oss spelare att reda i vem som har rätt eller fel i Chains of Freedom.

I spelet ställs vi nämligen inför en klassisk konflikt mellan David och Goliat, ”The Sovereignty” mot en motståndsrörelse vars mål är oklart, i alla fall för den kvartett av soldater jag får kontroll över i början av spelet. Organisationen har sänt ut dem för att likvidera motståndsrörelsens ledare, Dr. Svetlov, men insatsen hamnar snabbt i knipa och det dröjer inte länge innan vi befinner oss i ett laglöst land, fullt av allt från motståndsmän, busar som meteorens sjukdomsoffer. Så småningom sätts soldaternas tilltro till systemet på prov, men vem ska de egentligen lita på?

Det är nästan tjugo år sedan jag stiftade bekantskap med Bethesdas Elder Scrolls-serie tack vare The Elder Scrolls IV: Oblivion. Jag minns inte hur många hundra timmar jag tillbringade med verket på den tiden men jag vet att jag snurrade runt ändlöst många spelkvällar i Cyrodiil och helvetesvärlden på andra sidan av Oblivion-portalerna.

Nu har tiden kommit att återvända till samma värld och i en mycket mer högupplöst samt vackrare version, se till att stänga portalerna en efter en för att säkra världen från ett demoniskt hot.

Gal Guardians: Servants of the Dark är en uppföljare till Gal Guardians: Demon Purge som i sin tur är en spinoff på den radikalt annorlunda Gal Gun-serien (hängde du med där?). Istället för att rälsskjuta feromoner på lättklädda skolflickor bjuds vi i denna spinoff-serie istället på klassisk, demondoftande Metroidvania-action som imponerar med sin välanimerade pixelgrafik och musik som passar perfekt för genren.

Spelet skapar en atmosfär som drar in mig i dess demoniska värld och även om det förekommer en del fan service, är det på det stora hela en högst njutbar upplevelse. Grafiken är detaljerad och färgstark, vilket gör den gotiska miljön levande och engagerande. Musiken kompletterar detta genom att sätta rätt ton för varje scen, från intensiva strider till lugnare utforskning.