Blog

Om det är något som kan få mig att känna ett verkligt, psykiskt illamående levererat endast genom bild och ljud, då är det nyhetssändningar eller filmklipp innehållande upplopp. Att se den djuriska aggressiviteten återspeglas i rent, rått våld får mig att känna mig alldeles kall inombords.

Att vi människor inte är annat än djur inombords råder ingen tvekan om. Vi är lättlurade, manipulativa och fruktansvärt mäktiga när vi lämnar sunt förnuft bakom oss och hänger oss en tro på något som vi anser är viktigare än livet. Därför mådde jag nästan illa när jag tittade på trailern till RIOT – Civil Unrest. Och därför kände jag att jag måste få uppleva skräcken och våldet på gatorna.

Det som lockade mig med Song of Memories var att det skyltade med en visuell roman innehållande datingsimulatorinslag, kombinerat med rytmspel-moment. Det är tre genrer jag gillar var för sig och jag var nyfiken på om kombinationen kunde lyckas.

På förhand har jag läst att spelet innehåller en hel del sexuella anspelningar, därför har utgåvan i väst censurerats i form av att skolan bytts ut mot akademi och att tjejernas åldrar inte anges. När jag väl startar upp spelet, har majoriteten av figurerna bröst i melonstorlek som guppar och studsar när de pratar. Det är mer ett störningsmoment än en kul eller eggande egenskap.

Pusselspel är en genre som rymmer allt från äventyrsspel med gåtor och klurigheter, till att matcha lika symboler i grupper. Glass Masquerade är ett pusselspel i dess bokstavliga tolkning; du lägger pussel. Pusslen har oregelbundna bitar och bildar motiv av klockor i kyrkfönsterstil i tema baserat på 25 av världens länder (och Grönland).

Du kan välja att få ledtrådar för de första pusselbitarna för att enklare komma igång med ett pussel medan resten av bitarna visas som silhuetter runt spelplanen. När jag påbörjar ett pussel infinner sig ett lugn och varje pussel tog mig mellan fem och 20 minuter och passar perfekt som en paus från action och explosioner.

Att göra en remaster på ett gammalt spel och sälja det på nytt är verkligen det nya svarta. Under PlayStation 4-eran har vi sett en dramatisk ökning av antalet spel som har fått en uppgradering.

Nu är det dags för Hitman-serien att få en sådan i och med Hitman HD Enhanced Collection. Bakom namnet gömmer sig två titlar, Hitman: Blood Money och Hitman: Absolution.

Att ta sig an att visualisera en ungdoms depressioner och tankar om självmord är enormt modigt. Dels måste berättaren tydliggöra alla känslostormar som river itu själen hos en yngre människa, och dels måste även känslorna sättas i perspektiv till de utmaningar som en människa ställs inför i vuxen ålder.

I Drowning får vi följa en ung individ som tampas med något som för blotta ögat förmodligen klassas som vardagsbekymmer. Den jobbiga skoltiden varvas med energigivande semestrar tillsammans med familjen. Och sedan en dramatisk vändning och en osynlig vän.

Den andra delen i Capcoms skräckserie lanserades 1998 till bland annat PlayStation, och Resident Evil 2 fick mig intresserad av överlevnadsskräck som inkluderar zombier. Nu, 21 år senare, återvänder spelstudion till det klassiska skräckspelet i en nyversion med ett annorlunda upplägg och nya inslag.

När jag startar min första genomspelning, står mina val mellan de spelbara karaktärerna Leon och Claire. Efter att jag har valt fröken Redfield, börjar mitt återbesök i Raccoon City, en stad jag inte satt foten i på nästan två decennier.

Världens undergång har skildrats på många olika sätt där zombieinvasioner, atomvapenkrig och miljöförstörelse är några av de mest använda. I Vane slängs jag in i handlingen mitt i apokalypsens framfart och alla tidigare visioner om det ultimata slutet bleknar med ens.

Jag styr huvudpersonen genom ett rent helvete där byggnader slits sönder av stormvindar, marken exploderar av blixtnedslag och sand yr omkring mig i en storm som aldrig verkar avta. När hjälten äntligen når porten till fristaden från undergången, vägrar dock fadersfiguren i dörren tillträde. Hoppet om överlevnad förintas likt de av blixtnedslag smältande stenarna omkring mig.

FutureGrind är ett stuntracingspel med plattformselement som jag skulle vilja beskriva som en blandning av Runner- och Trials-serierna. Du styr ett futuristiskt fordon som närmast kan beskrivas som en roterande motorcykel där hjulen antingen kan rulla ovanpå räcken eller hänga under dem.

Dessa räcken har olika färger och de måste matcha hjulen på din cykel annars exploderar ekipaget. Öppnar spelet en grind mot framtiden eller vill jag mota Olle i grind?