Blog

När vi tittar tillbaka på FPS-genren de sista tio åren finns det två spelserier om sticker ut från mängden. De vågar gå sin egen väg och inte följa samma gamla mall som spel som Call of Duty och Battlefield lagt grunden för. Dessa två serier är Borderlands och Metro.

Nu är det dags för Metro Exodus att knyta ihop den postapokalyptiska berättelsen och avsluta Metro-trilogin.

Smygspel är en av de genrer som jag misstänker är svårast för utvecklare att lyckas med, då det är väldigt svårt att hitta den där balansgången mellan utmaning och belöning. Om du skapar något som är för bestraffande blir det lätt väldigt frustrerande, och om du låter spelaren komma undan med lite för mycket, försvinner spänningen och känslan av att lyckas bemästra något svårt.

I The Occupation kombineras smyggenren med äventyrsgenren på ett intressant vis, där du som journalisten Harvey Miller genom en serie intervjuer ska avslöja en konspiration. Du kommer dock inte att kunna pussla ihop rätt frågor om du inte letar reda på ledtrådarna innan den bestämda intervjutiden. Du behöver därför på ett diskret vis ta dig in på områden där du inte får lov att befinna dig, i hopp om att finna det bevismaterial du behöver för att avslöja alla skumraskaffärer.

Ibland är det skönt att ha ett spel som inte kräver alltför mycket engagemang, utan som låter dig koppla av med repetitiva men tillfredsställande uppdrag. Oftast fungerar LEGO-spelen utmärkt för detta syfte, och även om kvalitetsnivån ibland är ojämn kan de verkligen slå till och skapa lite magi emellanåt.

Så kände jag för inte så länge sedan när jag behövde något lättsmält och plockade upp The LEGO Movie Videogame. Den gränslösa charmen från filmförlagan strålade igenom på ett ypperligt vis, och det som till en början var ämnat som ett tidsfördriv blev plötsligt ett av mina favoritspel i serien.

Att Artifex Mundi i princip är en dominerande kraft inom genren berättelsedrivna pusselspel råder väl knappt någon tvekan om. Under senare år har den polska studion släppt titlar till PlayStation 4 nästan månatligen och både platinajägare samt spelare som uppskattar lugnt klickande har med glädje tagit del i äventyren.

I Queen’s Quest 2: Stories of Forgotten Past axlar jag rollen av en alkemist, som blir kallad till landets konung då en av dennes högst aktade agenter har mördats. Inom kort blir jag indragen i en djup konspiration där det känns som att jag inte kan lita på någon i min närhet.

Den japanska spelutvecklaren Compile Heart är kända för sina rollspel där spelaren är en ung man som omges av vackra tjejer vilka han måste styra mot ett mål. Death end re;Quest följer mallen så långt, men bjuder på några unika ingredienser som bryter mönstret något.

Du spelar Arata Mizunashi, en spelprogrammerare vars kollega Shina Ninomiya har försvunnit under mystiska omständigheter. De utvecklade ett banbrytade MMO i en VR-värld och trots att projektet lagts ned verkar spelet ändå vara igång. Det visar sig snart att Shina befinner sig inuti spelet med livet som insats och ingen vet var hennes kropp är i verkligheten.

Spelutvecklarna RedLynx lanserade sitt racingspel med motocrosscyklar år 2000, och Trials Fusion (8/10) var det första som släpptes till en PlayStation-konsol för fem år sedan. Nu är den finländska spelstudion tillbaka med ett nytt kapitel om galna åkturer och festliga kraschlandningar.

För mig var Trials Rising ett till synes traditionellt racingspel vid första anblicken, men efter några krockar och felaktiga landningar ändrades min uppfattning relativt omgående.

När ToeJam and Earl släpptes till Sega Megadrive 1991, blev det positivt emottaget och levererade en välbehövlig färgklick till äventyrsspelens genre.

Två funk-diggande hip hop-varelser från yttre rymden som trillar ned på jorden och måste reparera sitt rymdskepp, var ju riktigt ballt. Tyvärr spelade jag inte originalspelet eller de två uppföljarna, men nu har jag fått möjlighet att uppleva det som jag missade för nästan 30 år sedan.