Blog

Under Playstation Portables livstid fanns det en oerhört hög experimentlusta hos ett par interna studior. Vi fick underbart märkliga, charmiga och innovativa spel som Echochrome, Loco Roco och Patapon. Med sin charmiga, enkla grafik och lika enkla spelmekanik var det svårt att inte falla pladask för de små ögonfotingarna och deras äventyr i Patapon och dess uppföljare.

Nu har Bandai Namco lyckats licensiera varumärket och släppt en nyutgåva av de två första spelen i serien, och det är dags att se om spelen fortfarande håller måttet, eller om det är en nostalgisk dimma som ligger över dessa två titlar.

Killing Floor 3 är som titeln avslöjar Tripwire Interactives tredje alster i deras serie av populära förstapersonsskjutare. Tre spel in fortsätter det onda megaföretaget Horzine att pumpa ur sig massproducerade horder av mutanter som hotar att ta över världen, och det är upp till oss skjutglada spelare att göra något åt det. Lyckligtvis är organisationen Nightfall skurkarna hack i häl, och det är som deras specialsoldater vi tar oss an uppgiften.

Precis som med sina föregångare går det att uppleva Killing Floor 3 på egen hand, men med möjligheten att vara upp till sex spelare är det ett äventyr som gör sig väldigt lämpat att spela med andra. Det finns bara ett spelläge, men utvecklarna har bakat ihop en sorts följetong av sidouppdrag i matcherna för den som vill krydda med lite handling. Dessa uppdrag är lättsamma och handlar för det mesta om att ta sig till en serie specifika platser på varje karta, aktivera något objekt och överleva alla vågor av fiender (vilka utgör den huvudsakliga sysselsättningen annars).

”Det här är ett spel som handlar om döden”, klargörs det för mig direkt i en allvarlig och uttrycksfull beskrivning för att förbereda mig på att Luto kommer att bjuda på en berättelse med tyngd. Jag har spelat många skräckspel i mina dagar, men få av dem sätter den stämningsmässiga ribban så tydligt redan i startmenyn.

En solig öken breder ut sig i bakgrunden, och kontrasten till den nattsvarta beskrivningen är total när jag sakta börjar stappla fram genom det ödsliga landskapet. Det visar sig att ökenvandringen är en dröm, och den som upplevde den en man vid namn Samuel. Vi får inte veta så mycket mer om ”Sam” än att han är mitt i en flytt, lider av svårtydda drömmar och våndas över något som har hänt tidigare i hans liv. Jag börjar så smått att utforska hans hus när jag inser att det är något som inte är som det ska.

Nio år efter det första Bridge Constructor (6/10), är utvecklarna ClockStone Software tillbaka med en ny titel. Senaste gången jag stiftade bekantskap med brobyggandet var med Bridge Constructor: The Walking Dead (7/10), vilket kändes som en frisk fläkt och som erbjöd ett nytt sätt att uppleva serien.

Nu har studion tagit ett steg tillbaka och levererar i och med Bridge Constructor Studio en upplaga som ska locka både gamla och nya fans av serien. Nyheten för den här gången är att jag inte ska behöva hålla mig till någon budget samt att det introduceras ett VR-läge.

För lite drygt fem år sedan skedde en sorts pånyttfödelse som många av oss hade väntat på under en väldigt lång tid. Det var en händelse som inte bara väckte liv i spelminnen från millennieskiftet, utan även känslan av att få ta del av en kulturell rörelse olik många andra. Det spelade ingen roll om du var skejtare på riktigt eller inte, för när du spelade Tony Hawk’s Pro Skater fick du en digital fribiljett till den gemenskap som utmärker just skejtkulturen. Nu är det dags igen, och den här gången har man slagit ner i vad som kan anses ha varit seriens storhetstid. Resultatet? Tony Hawk’s Pro Skater 3+4.

Likt föregångaren, Tony Hawk’s Pro Skater 1+2 (9/10) har man utöver att slå ihop de två originaltitlarna gjort en total nyrenovering av såväl karaktärsutbud som nivåer och spellägen. Spelens koppling till verkligheten har alltid varit en viktig ingrediens för att ge dem relevans, och det är med ett leende på läpparna jag bläddrar igenom alla karaktärer jag kan spela som. Ikoniska och stilbildande skejtare som Tony Hawk (såklart!), Steve Caballero och Bob Burnquist samsas om uppmärksamheten med moderna proffs och unga talanger med alla möjliga bakgrunder, precis som det ska vara. Den nya generationens skejtare får precis som den äldre generationens möjlighet att sätta ett avtryck, och jag gillar det skarpt.

Inom den mänskliga berättartraditionen finns en kärlek till att anpassa berättelser efter olika behov eller preferenser. För det mesta handlar det möjligtvis om att anpassa det man vill berätta om för en specifika målgrupp eller kanske skapa något annorlunda, och det finns olika sätt att göra det på. Utvecklarna bakom metroidvania-äventyret Somber Echoes har tagit ett omfattande grepp och applicerat grekisk mytologi på ett science fiction-skal, vilket förstås är ett ambitiöst mål.

Spelet öppnar med att huvudpersonen Adrestia vaknar upp på rymdstationen Antromitos, en plats i totalt kaos. Gudarna Nyx och Aether har tappat kontrollen över stationen, och det är inte vem som helst som har initierat kaoset, utan Adrestias syster, Harmonia. De är båda barn till gudarna, och Adrestia hamnar därmed i ett knepigt moraliskt dilemma då hon får uppdraget att förgöra sin syster. Premissen är intressant, men även om jag gillar den intressanta kombinationen av teman så lider spelet lite av sättet handlingen förmedlas på. Det finns ingen dialog, och de korta stycken av information som snappas upp känns lite för lösryckta för att jag ska få en övergripande bild av hur saker hänger ihop.

Eriksholm: The Stolen Dream har ett högst svenskklingande namn av en anledning. Utvecklaren River End Games är nämligen baserad i Göteborg och består bland annat av flera veteraner från DICE och andra studior. Eriksholm: The Stolen Dream är studions debutspel och siktar in sig på den sorgligt underskattade isometriska stealth-genren där titlar som Commandos, Shadow Tactics och Desperados länge varit måttstockarna att sträva efter. Kan Eriksholm ta sig an dessa giganter eller snubblar spelet i skuggorna?