Blog

Det ursprungliga Daemon X Machina släpptes aldrig till PlayStation utan var en Switch-exklusiv konsoltitel (spelet släpptes också till PC dock) som bjöd på en rejäl dos mecha-action som dessvärre rullade lite väl svajigt på Nintendos förra konsol. Nu när uppföljaren Titanic Scion är här dundras titeln ut på flera plattformar samtidigt och även på PlayStation 5 förstås.

Att kalla Titanic Scion för en “uppföljare” är dock en sanning med modifikation. De båda spelen utspelas i samma universum men utöver grundupplägget är det inte mycket som kopplar samman titlarna (om jag nu inte råkat missa någon väldigt tydlig bit av berättelsen under mina timmar med spelet).

I takt med att spelbranschen utvecklas suddas ofta tidigare gränser mellan plattformar ut för att nå en bredare målgrupp. På 90-talet var det i princip otänkbart att se Segas blå igelkott på en Nintendo-plattform, men när Sega strukturerade om till att fokusera på mjukvara istället för hårdvara ändrades dessa förutsättningar ganska fort.

Samma utveckling börjar vi även se mellan Microsoft och Sony, även om hårdvara fortfarande är en del av Xbox-verksamheten. De många studioköpen som har gjorts de senaste åren har dels resulterat i brutala massuppsägningar trots ständiga rekordresultat, men även positionerat Xbox mer som ett spelförlag med sikte på att nå så brett som möjligt med sina lanseringar. Det gäller även hörnstenar som gjorde Xbox 360 till en maktfaktor i konsolbranschen, och då tänker jag förstås på Gears of War.

Vid årets början fanns det en handfull spel som jag hade väldigt högt på min önskelista, och ett av dem var Metal Gear Solid Delta: Snake Eater. Det kanske är lite lustigt att ranka en nyversion så högt, i synnerhet med tanke på att det redan är spelbart på aktuella plattformar genom Metal Gear Solid Master Collection Vol.1 (6/10).

Detta spel har dock en väldigt speciell plats i mitt hjärta, och med tanke på att Master Collection i sin helhet var en tämligen oambitiös spelsamling fanns det fortfarande ett sug efter en riktig nyversion från grunden. Nästan två år senare har Virtous och Konami levererat just detta och jag har hårdgranskat spelet i hopp om att få den ultimata Snake Eater-upplevelsen.

Prince of Persia är för många en tongivande serie av spel, kanske framförallt som representant för actionbetonade plattformstitlar, men även för äventyrsspel överlag. Sen dess start 1989 har serien hunnit växa till ett ganska omfattande träd av spel, men det är först med The Rogue Prince of Persia som man ger sig på roguelike-genren. Bakom rattarna hittar vi dessutom studion Evil Empire som har sina rötter i Motion Twin, vilket är studion bakom ett annat, väldigt populärt spel inom nämnda genre, nämligen Dead Cells (9/10).

Spelet inleds med berättelsen om en konflikt mellan hunnerna och det persiska riket. Hunnerna, vars armé genomsyras av mörk magi, leds av den onda krigaren Nogai, och snart har denne initierat en invasion av Persien. Prinsen sätts på prov, och i en av de följande striderna möts han och Nogai i en duell, med ett dråpligt resultat. Prinsen dör, men med hjälp av en magisk medaljong färdas han bakåt i tiden till en mystisk oas. Där träffar han besvärjaren Paachi som berättar om medaljongens förmågor, men även att hunnerna har tagit över stora delar av riket. Om prinsen nyttjar medaljongens kraft rätt kan han ändra invasionens förlopp, och förhoppningsvis ställa allt till rätta.

Actionäventyr med inslag av fantasy eller mytologier har fått ett uppsving på senare år och jag vill lägga Echoes of the End i det facket. Myrkur Games är en isländsk 40-mannastudio baserad i Reykjavik och det är väldigt uppenbart att världen inspirerats kraftigt både av Islands miljöer och mytologi.

Du axlar rollen som Ryn, en krigare och magiker som dras in i intrigerna då grannlandet försöker invadera. Magi är något ovanligt och det visar sig snabbt att Ryn är en formidabel motståndare som utan problem kan ta sig an både fiendetrupper, jättar och troll.

Det har hunnit gå ett par år sedan jag avnjöt Square Enix:s lite simpelt döpta Triangle Strategy till Nintendo Switch. Nu har titeln dock väckts till liv igen i all sin HD-2D-prakt och släpptes lite från ingenstans till PlayStation 5 den 20 augusti. Håller berättelsen om Serenoa Wolffort och The Saltiron War fortfarande eller bör fans av strategiska rollspel titta åt ett annat håll?

Triangle Strategy (allvarligt talat, det är en riktigt usel titel) utspelas i riket Norzelia, ett land som är indelat i tre nationer. I norr finns Aesfrost, som kontrollerar Norzelias järnproduktion. Sydöst om Aesfrost ligger Hyzante som inte bara är den andliga mittpunkten utan även det område där salt utvinns. Mitt emellan ligger idylliska Glenbrook, där Norzelias stora flod rinner och möjliggör transport av såväl salt som järn.

Alla har vi någon sorts relation till matbutiker. För de flesta är det en plats att fylla på sitt kylskåp, skafferi eller förråd, men det kan vara så mycket mer än så. Matbutiker är för många även en arbetsplats där man tar sina första steg ut i arbetslivet eller kanske till och med spenderar en lång tid av sitt yrkesliv. Dess ägare och anställda jobbar hårt för att vi kunder ska hitta det vi letar efter, vara nöjda med våra besök, och helst spendera så mycket av våra pengar som möjligt i samma veva. Allt detta och lite till får vi uppleva i Discounty, en färgglad butikssimulator med förvånansvärd tyngd.

Spelet öppnar med att en buss anländer till staden Blomkest. Ut hoppar vår karaktär, en namnlös ungdom vars identitet vi som spelare får skapa efter egen smak. Jag döper min karaktär till Lenny, klär honom i mössa, huvtröja samt säckiga byxor och tar mina första steg i den färgglada staden. Inom kort möter jag upp en av spelets starkaste personligheter, tant Tellar, en dam vår karaktär beskriver som kall och beräknande. Lägg de personlighetsdragen på minnet, för de kommer att spela en större roll så småningom.