Alla har vi olika spel som har en särskild plats i våra hjärtan. Spel som på ett eller annat sätt var formgivande för oss på en grundläggande personlighetsnivå och som pekat oss i en viss riktning inom spelvärlden. För många (inklusive mig själv) är de tidiga Super Mario-spelen sådana titlar. Samma sak med Super Mario Kart, Need for Speed II SE och The Legend of Zelda: The Wind Waker. En annan sådan titel är originalversionen av Tales of Xillia.
När Xillia ursprungligen släpptes i väst under 2013 hade jag förvisso börjat doppa tårna i japanska rollspel, en genre som jag tidigare skytt likt pesten själv. Persona 4 Golden var spelet som ändrade min inställning och är än idag mitt favoritspel genom tiderna. Men om Persona var spelet som fick in mig i genren var Tales of Xillia det som cementerade mig som ett faktiskt fan av japanska rollspel.
Xillia har länge varit låst till PlayStation 3 och det har således gått många år sedan jag senast besökte Rieze Maxia så jag var minst sagt exhalterad när denna nyversion utannonserades och jag har sett fram emot att återse Jude, Mila och resten av gänget. På det stora hela är det ett återseende som absolut inte har lämnat mig besviken.
Berättelsen i Tales of Xillia tar sin början när Mila Maxwell, en reinkarnation av andarnas gudinna, upptäcker en störning i hamnstaden Fennmont. Hon beger sig dit för att undersöka och stöter snart ihop med läkarstudenten Jude Mathis, som av en slump upptäcker ett massförstörelsevapen kallat Lance of Kresnik. Utan att avslöja mer om handlingen finner sig Mila och Jude sig själva snart på flykt och under resans gång får de sällskap av ett brett karaktärsgalleri där i princip alla är en variant av någon anime-stereotyp men likväl extremt lätta att tycka om och väldigt charmiga.
Tales of Xillia är lite annorlunda från andra spel i Tales-serien i och med att jag får möjligheten att välja mellan Jude och Mila som spelbar protagonist. Överlag är berättelsen densamma oavsett vem du väljer men jag får ändå lite varierande inblickar i karaktärerna genom att spela som antingen Jude eller Mila. Det bör dock understrykas att utvecklarna helt klart har designat spelet för att ha Jude som huvudkaraktär vid en första genomspelning. Om du börjar med Mila och inte är bekant med spelet sedan tidigare kommer många scener kännas lösryckta och snudd på obegripliga om du inte har sett dem från Judes perspektiv först. Senare i spelet skiftar det lite så att Mila får chansen att skildra händelser lite annorlunda men mitt råd för nya spelare är alltså att börja med Jude för att få den bästa starten.
I övrigt har Tales of Xillia Remastered fått ungefär samma typ av uppgraderingar som tidigare nyversioner av Tales-spelen. Grafiken har fått en högre upplösning, spelet flyter i 60 bildrutor per sekund med enkelhet och det har lagts till en speed-funktion som gör det lite snabbare att rusa runt i spelets olika miljöer, vilket är välkommet. Spelet autosparar numera också, vilket minimerar risken för att behöva spela om långa sekvenser.
Jag skulle vilja påstå att Tales of Xillia Remastered gör precis det en bra remaster borde göra, nämligen att få det att kännas som när jag spelade spelet på PS3 första gången. Det är inga radikala förändringar i presentationen eller upplägget men spelet är exakt som jag MINNS det, samtidigt som det har moderniserats för en ny publik.
Ett annat trevligt tillskott är att spelets “Grade Shop” är upplåst redan från start. Grade Shop är en funktion som Tales-fans förmodligen är bekanta med och brukar i vanliga fall låsas upp när man har klarat spelet en gång och ska ge sig på New Game +. Detta är som namnet antyder en butik där jag kan låsa upp och aktivera olika fördelar och i vissa fall nackdelar som antingen är permanenta för genomspelningen eller som kan aktiveras eller inaktiveras efter tycke och smak.
Det handlar om att tjäna fem gånger mer XP i alla strider, öka på mängden Gald du tjänar och saker i den stilen. Det finns också funktioner som gör att du gör betydligt mer skada på dina fiender men samtidigt gör fienderna lika mycket mer skada på dig. Grade Shop är kanske främst tänkt att användas av återvändande spelare eller de som vill kunna plöja genom berättelsen utan något motstånd alls från fiender och är ett trevligt tillskott som är helt valfritt att nyttja.
Tales of Xillia har kanske inte gått till historien som det bästa spelet i serien men det är kanske min personliga favorit. Miljöerna är färgstarka och fantasifulla, musiken är ofta extremt välkomponerad och berättelsen medryckande. Lägg dessutom till en lista röstskådespelare i den engelska versionen som alla levererar fullt ut (detsamma i det japanska originalet, förstås) och du har ett härligt helhetspaket. Faktum är att jag behöver poängtera den engelska rollistan ytterligare lite då titeln stoltserar med toppnamn som Sam Riegel, Matthew Mercer, Liam O’Brien, Travis Willingham och Erin Fitzgerald i framträdande roller. (Och av en slump utgör de fyra första namnen ungefär halva delen av Critial Role-gänget)
Tales of Xillia har varit inlåst på PlayStation 3 på tok för länge och jag är först i att ställa mig i hyllningskören och välkomna serien in i den moderna eran!
Kan vi snälla få Tales of Xillia 2 Remastered snart?
Ett recensionsexemplar av detta spel tillhandahölls av Bandai Namco.
