När jag började spela tv-spel för drygt 30 år sedan var arkadspelen fortfarande en återkommande faktor i vilka spel som portades eller utvecklades till konsoler i hemmet. Ofta handlade det om sidoscrollande actionspel med en jakten på ett personbästa med högst totalpoäng, och det var ett upplägg som fångade mig gång på gång.
Neon Inferno är ett nytt spel som ligger djupt rotat i dessa gamla arkadklassiker och utspelar sig i ett futuristiskt New York. Året är 2055 och det råder hög brottslighet i den amerikanska östkustens största stad. Maffiagänget “Familjen” och dess överhuvud Don anlitar lönnmördarna Angelo och Mariana till att röja undan hot från klanens fiender, närmare bestämt den japanska Yakuzan, New Yorks polis och Pangaea, varav de sistnämnda sysslar med högteknologiska vapen och utrustning.
Neon Infernos visuella stämning imponerar med läcker, tvådimensionell grafik och snygg färgsättning. Jag får vibbar av både Cyberpunk 2077 och Contra, men också en del av de regniga bitarna från Ridley Scotts filmklassiker Blade Runner. Det skapar en konstnärligt tilltalande blandning av människor, flygande kromade fordon och dynamiska explosioner. I menyerna kan jag justera grafiken, antingen för en skarpare bild eller med CRT-ränder som efterliknar en tv-skärm från 1980-talet – ett utseende jag faktiskt föredrar.
Det finns ett par spellägen att välja mellan, varav en är berättelse inklusive sparfunktion, eller ett klassiskt arkadläge där jag ska försöka ta mig så långt i spelet med ett par liv. Jag kan antingen spela Neon Inferno själv eller med en vän lokalt, vilket gör hela upplevelsen lite roligare.
Likt många arkadspel ska jag kämpa mot skurkar som hindrar mig från att forcera mot höger riktning. Fiender attackerar både i förgrund och bakgrund med färgglada kulor som jag ska undvika, men om skotten är gröna kan jag reflektera dem med en vältajmad sving med mitt svärd. Om jag dessutom håller inne slagknappen vid kontring så är det möjligt att valfritt rikta projektilen, men det är en bökig process som gör att jag föredrar vanliga kontringar istället.
Kontrollen är mestadels smidig och jag har inga bekymmer med att skjuta, hoppa och styra Angelo eller Mariana. Det enda besvärliga beståndsdelen är att styra ett sikte när jag ska skjuta fiender i bakgrunden, då detta ofta kan ge motståndare en öppning för motattacker om jag inte är uppmärksam. På vissa banor åker jag motorcykel och kan skifta spår för att undvika kollisioner eller att lättare attackera fiender, och det är ett trevligt inslag som skapar omväxling i spelupplevelsen.
Efter ett avklarat uppdrag sätts betyg på hur jag har spelat nivån; ju bättre arbete desto högre belöning i form av pengar som jag kan köpa bättre vapen för. Dock har dessa uppgraderingar begränsad ammunition, vilket är synd för den tar slut snabbt. Efteråt konsulterar jag med Don och får välja uppdrag av hans portfolio.
Neon Inferno är ett rappt, actionladdat arkadspel med det rätta knycket, men trots detta överraskar det inte så värst mycket. Det håller sig på den raka linjen och gör precis vad jag förväntar mig av den gamla skolans actionspel. Täta eldstrider, stora bataljer mot tungt beväpnade bossar och ett dundrande anamma gör det värt mödan att fullfölja resan mer än en gång – precis som på den gamla goda tiden.
Ett recensionsexemplar av detta spel tillhandahölls av Zenovia.
