MIO: Memories in Orbit är ett spel jag utan att tveka skulle lägga i Metroidvania-kategorin. Genren utmärks av strider, plattformsutmaningar och utforskning av miljöer som låses upp efterhand. MIO checkar av alla dessa kriterier med råge.
Du är en liten robot som vaknar upp i en dystopisk värld som visar sig vara ett bortglömt arkskepp där allting verkar döende. MIO börjar genast utforska miljöerna för att se om det går att återuppväcka skeppet och i förlängningen rädda invånarna.
MIO är oerhört stämningsfullt med vackra, handritade miljöer samt intressanta karaktärer och fiender. Just fienderna är robotar som delvis modellerats efter djur och jag stöter på myggor och gigantiska skorpioner men även mer traditionella maskiner.
Musiken spelar en viktig roll för stämningen och de olika styckena förstärker alla känslor oavsett om jag traverserar en mörk gyttjesjö eller ett storslaget metropolis. Favoritstycket är ett ettrigt musikspår med knarrande syntljud som spelas när jag handlar av den smådryga handlaren som säljer uppgraderingar.
Spelets grundmekanik är ett plattformsspel med strider där utforskandet är A och O. I varje vrå gömmer sig hemligheter och jag tvingas återvända till i stort sett varje plats när jag låser upp nya förmågor. Dubbelhopp är till min stora belåtenhet upplåst redan från början och istället låser jag upp saker som ett rep som påminner om en änterhake, glidflygning och att kunna springa på väggar.
Bossarna i spelet är stora och brutala och påminner mig starkt om bossfajter från SoulsBorne-spelen. Du kan inte hamra på attackknappen och tro att du kommer att vinna utan tvingas lära dig hur du undviker att bli träffad först och sen tålmodigt upptäcka när det är säkert att klämma in en runda attacker. Ett par av bossarna har varit rejält utmanande och tog mig tiotals försök att besegra.
Just spelets svårighetsgrad blir tyvärr en akilleshäl då jag tycker att den stör spelupplevelsen. Några av plattformsutmaningarna är onödigt svåra och kräver en finmotorik som inte är naturlig. Ett exempel är när jag förväntas glidflyga med cirkel nedtryckt samtidigt som jag ska attackera en blomma med fyrkant för att återställa energi och hoppa med kryss för att få höjd och fortsätta glida. Särskilt kombinationen att hålla ned cirkel och trycka på kvadrat känns onaturlig. Jag tänker särskilt på en utmaning där jag måste hålla mig i luften och trixa med ett tiotal kombinationer där några kräver riktningar och flera knapptryckningar per kombination som tog mig säkert 50 försök och över en timme innan jag klarade det.
En annan kritik jag har även om den kan ses bagatellartad i den här typen av spel är mängden backtracking jag tvingas göra. När jag springer igenom ett segment och besegrar samma fiender för femte gången har nyhetens behag falnat och upptäckarlustan har avtagit något.
Men trots dessa småskavanker är MIO ett fantastiskt spel som hamnar högt bland mina genrefavoriter och är väl värt att spela, särskilt om de gillar lite svårare spel som Hollow Knight eller Ori and the Blind Forest.
Ett recensionsexemplar av detta spel tillhandahölls av Focus Entertainment.
