Den teknikintresserade brittiska mediepersonligheten Sam Battle har nu dessutom blivit ett spel. Hans artistnamn Look Mum No Computer är även titeln på spelet, och tillsammans med den tyska studion The Bitfather har det kokats ihop en retrodoftande tvåspaksskjutare. Battle, som bland annat har gjort en grej av att ”frankensteina” ihop udda musikinstrument, är huvudperson, och med sig har han den tjattrande ryggsäcken Cosmo. Tillsammans blir de ett udda par som med hjälp av Sams musik ska rädda staden Soldersworth från en mystisk angripare.
Invånarna har nämligen fått sin vardag rubbad när en serie konstiga tekniska haverier ställer till med både det ena och det andra. Sam som vanligtvis fördriver tiden i sitt museum ger sig ut på stan för att undersöka saken, och med Cosmos hjälp kan de ta sig in i de strulande maskinerna. Dessa utgör spelets nivåer, och de har alla teman som speglar varje maskins egenskaper.
Ett annat fokus i spelet ligger i musiken, och det speglas bland annat i hur jag kan försvara mig mot alla oknytt som vill oss illa. Likt en anställd hos Ghostbusters kan jag nämligen nyttja ryggsäcken Cosmo som vapen och avfyra en harang av olika ljudeffekter för att ta ut mina motståndare. Här leker man dels med ljud (vilket jag återkommer till), men även olika effekter. Strålarna kommer i olika former och uppgraderas med hjälp av ritningar jag får när jag löser uppdrag åt varje maskins befolkning. Variationen hos ljudeffekterna är hyfsad och vetskapen att flera av dem är baserade på instrument den riktiga Sam Battle har skapat är lite underhållande.
Fienderna kommer i alla färger och former beroende på vilken värld jag befinner mig i, och de passar väldigt bra in rent tematiskt. Syreskadade batterier som löper amok i synthen, zombifierade matvaror som ruttnar i kylen eller insekter (bugs!) i datorn, listan kan göras lång. Dessvärre bjuder de inte på särskilt stor variation rent beteendemässigt vilket gör dem lite ointressanta i det långa loppet. Och långa lopp, det blir det.
Utöver ritningar behövs komponenter och artefakter för att uppgradera min utrustning. De förstnämnda lämnar fiender efter sig när jag besegrar dem, och de sistnämna har gömts undan här och var i nivåerna. De är tillfredsställande att samla på sig, men som helhet känns utbudet av föremål lite skralt. Det finns inget jag kan bära med mig för att använda strategiskt, och flera gånger hamnar jag i situationer där jag exempelvis behöver akut hälsa eller något som kan svalka mina överhettade vapen. Det finns ett gäng passiva förmågor som hjälper lite grand, men nog hade ett utbud av förbrukningsvaror suttit fint.
Spelets världar är varierande rent visuellt och de har alla unika bossar jag behöver besegra för att klara dem. Innan jag når så långt brukar jag behöva utföra ett antal uppdrag åt lokalbefolkningen, och har jag tur belönas jag med lite fler ritningar. Dessa små sidospår är enkelt utformade, och medan några av dem sticker ut återkommer många i flera nivåer, fast då med minimala förändringar. De gör jobbet, men inte mycket mer.
Världarna i sig väcker min nyfikenhet, men den blandas ofta med frustration på grund av hur de är utformade. Istället för att uppehålla mig med intressanta pussel, minibossar eller liknande utmaningar har man förlitat sig på andra inslag för att dra ut på mitt besök. Ett av dem är att göra stora, ofta labyrintliknande utrymmen som är förvirrande och tar tid att promenera igenom. Ett annat är att låta fiender och hinder återskapas varje gång jag går in i ett utrymme på nytt. Resultatet blir en process där jag kan kämpa mig genom flera rum för att dra i en spak och sedan måste kämpa mig tillbaka samma sträcka. Det är lite som att skotta snö under en snöstorm, och spelet tappar rejält med momentum.
Som nämnt tidigare är musik och musikskapande tänkt att genomsyra Look Mum No Computer, och nog finns det en del syrliga bitar i den påsen. Ljudbilden är skränig och punkig, inte ämnad för alla, utan ganska annorlunda. Bakgrundsmusiken gör sig rätt bra för spelets retrodoftande tema, men jag kan inte säga samma om försöket att involvera spelaren i musicerandet. Samtliga vapen gör ljud när jag avfyrar dem, och dessa är tänkta att ackompanjera musiken. I mina öron lyckas det sällan, och resultatet blir istället att musiken blir desto skränigare. Kanske är det också en bra sammanfattning av det här spelet, en tematiskt intressant upplevelse som inte riktigt träffar rätt tonart.
Ett recensionsexemplar av detta spel tillhandahölls av Headup.
