Kasey Ozymy heter en kille från Texas, men det är inte om honom som det här spelet handlar. Däremot är det den person som helt själv har skapat detta briljanta verk som verkar vara helt och hållet är tillägnat dig som ser tillbaka nostalgiskt på gamla JRPG-spel likt Earthbound, Breath of Fire samt tidiga Final Fantasy.
Hjälten i spelet är Jimmy och hela äventyret startar i det ögonblick hans mamma ber honom gå till ett gigantiskt träd för att hämta honung. Så fort han lämnar husets trygga tillvaro kastas han in en värld som både känns drömmande konstig, men också där faran lurar bakom varje hörn. Så småningom visar det sig att en enorm, pulserande massa hotar hela världen och självklart är det upp till Jimmy att ställa allt till rätta.
Jag slås direkt av att detta spel inte bara vara inspirerat av de gamla JRPG-titlarna. Det är verkligen som om jag hade startat upp en Super Nintendo-konsol och börjat spela på den. Allt från retro-estetiken till frånvaron av nybörjarhjälp; du vet det som du fick reda på om du läste den biffiga manualen som medföljde spelen då men inte finns kvar idag. Och jag känner omedelbart att jag är bortskämd av handhållningen som är implementerad i nästan varje speltitel av idag. Här har jag har nämligen svårt att förstå mekaniken i Jimmy and the Pulsating Mass, och får därför prova mig fram i strider och utforskande för att få ett bättre grepp.
Grafiken är precis som jag minns den från spel gjorda på 90-talet. Här bjuds vi på rejält pixliga bilder av både karaktärer och miljöer och det jag verkligen uppskattar är de rejält sparsmakade bakgrunderna i många av striderna. Det osar så mycket retro att jag sitter och småfnissar flera gånger över hur ung jag känner mig igen.
Själva berättelsen bjuder på en känslomässig berg och dal-bana där topparna framkallar spontana skratt och där dalarna delar med sig av ett ångestfyllt mörker som hämtat ur en febrig dröm. Det är tydligt att skaparen bakom detta verk har en rejäl portion fantasi och en stor begåvning i berättandet.
Något som jag inte uppskattar så mycket är stridssystemet. Visserligen bygger framgången i striderna på utveckling av mina olika färdigheter som vilket kompetent rollspel som helst. Men jag finner de slumpmässiga striderna oerhört platta och tråkiga. När jag klättrat i nivå lite grann har jag möjlighet att skippa striderna, men frekvensen som dessa strider inträffar är plågsamt hög, och då är jag ändå ett inbitet fan av japanska rollspel. Att jag dessutom möter samma fiender gång på gång hjälper inte heller.
Sammanfattningsvis tycker jag att du definitivt ska kasta dig över Jimmy and the Pulsating Mass om du längtar tillbaka till rollspelen som gavs ut för trettio år sedan då detta är en pärla för dig. Men för mig är det mest en lite kortare återblick med hög nostalgifaktor. Kanske för att jag hittat modernare pärlor när det kommer till genren. Kanske för att jag har hittat andra substitut. Kanske för att jag blivit gammal.
Ett recensionsexemplar av detta spel tillhandahölls av Penguin Pop Games.
