Redan under förra året påbörjade Square Enix sitt omfattande återberättande av den klassiska Erdrick-trilogin i rollspelsserien Dragon Quest. På ytan kanske det ser lite omvänt ut att börja med Dragon Quest III HD-2D Remake (6/10), men rent kronologiskt i berättelsen börjar detta epos i där, för att sedan drivas vidare i de två föregående spelen.
Denna gång har de dock paketerat båda spelen i Dragon Quest I & II HD-2D Remake, för att knyta ihop säcken för hjältesagan i ett svep. Så mycket som man nu kan kalla två fullsmockade rollspel för ett svep då.
I första spelet får vi verkligen bekanta oss med en av genrens huvudsakliga rötter från 1986, och originalets enkelhet har bibehållits på ett vördnadsfullt vis. Du tar dig an rollen som berättelsens hjälte, som säger sig vara en ättling till den legendariska krigaren Erdrick. Alefgard är under hot från den ondskefulle Dragonlord, och du anländer till Tantagel Castle för att anmäla ditt intresse för att avlägsna hotet från världen. Ovanpå detta har prinsessan Gwaelin försvunnit spårlöst, vilket av en händelse blir prio ett för dig att lösa för att bevisa ditt värde för kungen.
Precis som i originalet är detta ett äventyr du tar dig an på egen hand, vilket innebär att det inte finns en rad olika följeslagare som alla fyller sin roll i strider. Du får med andra ord bygga ut en karaktär som är bra på både fysiska bataljer och magier, och det känns lite ovant till en början då det inte riktigt är standard längre. Det är förstås troget hur originalet fungerar, men det tar bort en del taktiskt tänkande från strider och skapar dessutom en ganska tuff situation när det börjar gå dåligt i en fajt. Ett litet snedsteg när du möter ett gäng fiender så är du körd utan möjlighet att få assistans, då du inte har några allierad med dig.
Detta är inte ett omfattande problem i början när striderna är ganska enkla, men precis som i nyversionen av Dragon Quest III dyker det upp plötsliga och brutala trösklar i svårighetsgraden som i princip kräver att du stannar upp i framfarten genom berättelsen för att nöta erfarenhetspoäng. Ännu en gång troget till hur originalet fungerar, men samtidigt något som jag sällan har tålamod med längre, i synnerhet när det sker så här uppenbart. Det finns möjlighet att sänka svårighetsgraden för striderna, men precis som i Dragon Quest III gör det inte spelet nämnvärt enklare, utan snarare vilar det sig på att du inte kan dö. Jag skulle gärna vilja se en tydligare skillnad här istället, då odödligheten mer känns som en nödlösning för balansproblemen.
Uppföljaren börjar dock mer kännas som den formel som vi fortfarande ser spår av i dagens japanska rollspel. Du är inte längre en ensam äventyrare, utan styr istället en grupp där varje individ har ett specialområde, vilket både breddar de taktiska möjligheterna och karaktärsgalleriet. I Dragon Quest II utspelar sig berättelsen 100 år efter händelserna i föregångaren, men den gemensamma nämnaren är ännu en gång att du spelar som en av Erdricks ättlingar. Denna gång är hotet mot vardagen en ondskefull trollkarl vid namn Hargon, som har fått för sig att det är en bra idé att frambringa en kraftfull demon.
Skalan på spelet är dessutom betydligt större jämfört med föregångaren, och du får till och med tillgång till ett fartyg för att kunna korsa vattendrag. Även berättelsen är mer välutvecklad och intressant, men grundproblemen från första spelet finns fortfarande kvar. Vid vissa punkter når du ganska omfattande stegringar i svårighetsgraden som gör att du måste dra i handbromsen på alla planer att komma vidare i berättelsen tills du har samlat på dig några karaktärsnivåer till.
Spelen har dock mer positiva aspekter gemensamt också. Både den nyarrangerade musiken och de visuella uppgraderingarna är enormt välgjorda, och det gör utforskandet av dessa omfattande spelvärldar en riktig fröjd. I mina ögon är dock fortfarande Pixel Remaster-versionerna av Final Fantasy-spelen mallen för hur man gör perfekta nytolkningar av gamla rollspel, då de ger spelaren möjlighet att kringgå många av de trubbiga mekaniker som inte har åldrats så väl. Dessa Dragon Quest-spel skulle må bra av att anamma några av dessa principer, men i slutänden är det fortfarande rollspelsklassiker som du bör kika närmare på. Åtminstone om du har tålamod med en hel del fiendenötande.
Ett recensionsexemplar av detta spel tillhandahölls av Square Enix.
