Vår protagonist Faye är på en färja på väg mot en ödslig ö för att börja en ny utbildning. Lite lätt asocial/översocial och abrupt försöker hon lära känna blivande klasskamrater, och det går väl ärligt talat sådär. Faye är kort beskrivet en ganska intensiv individ som insisterar på att demoner finns och att världen snart kommer gå under. Dock lyckas hon knyta någon form av kontakt med tjejen Namako under båtfärden, även om Namako verkar vilja hålla sig för sig själv. Väl i land på ön tar dock Faye Namakos parti när öns välkomstkommitté vill skicka hem henne direkt.
Först på agendan är att utforska ön lite grann, hitta till skolan och landa i rutinerna, men väldigt snart börjar saker sakta men säkert spåra ur. När de andra studenterna får schemalagda klasser och prov kastas istället Faye och Namako in i ett extraordinärt uppdrag som inte riktigt verkar passa in i läroplanen. De behöver nämligen hitta ett mytomspunnet VHS-band som har ihjäl den som tittat på det inom tre dagar, och med det har äventyret bara börjat.
Demonschool bär sina inspirationer direkt på rockärmen – mystiska och övernaturliga händelser, demoner och skolungdomar i en miljö med tydlig japansk inspiration. Det hade kunnat vara en ren schablonkopia på den populära Persona-serien, men teamet bakom utvecklingen är markant smartare än så, och det vi får istället är långt mycket mer än en ren kopia.
Faye påstår sig komma från en lång linje av demonjägare, och har i sitt bagage en serie av illustrationer som menar att apokalypsen kommer att infalla inom ett par veckor i form av att vår värld kommer att kollidera med demonvärlden. Utan att avslöja alltför mycket av berättelsen finns det kanske en hint av sanning bakom det, men kanske inte på det sättet man först får intryck av. Överlag är handlingen och karaktärerna oerhört väldefinierade och jag tappar hakan ett par gånger under spelets gång.
Utöver de vardagliga momenten som är skolgång, relationsbyggande och att försöka lista ut vad det är som händer på ön, och huruvida Faye har rätt i att världen snart kommer gå under så är den andra halvan av spelet fokuserat på väldigt taktiska fajter, och det är här spelet skiner ordentligt jämfört med många andra liknande spel.
Striderna är uppdelade i två faser – planering och utförande. Under planeringsfasen kan jag flytta runt på karaktärer, attackera, se till att utföra kombinationer tillsammans med andra karaktärer och därmed orsaka ytterligare skada. Men om jag inte är nöjd med det troliga utfallet kan jag när som helst spola tillbaks drag och göra om de, innan jag slutligen utför en runda och fienderna får reagera. Till skillnad från liknande spel så behöver jag inte ens bry mig om att välja handlingar, utan det räcker med att springa fram till en fiende eller vän för att attackera eller hela. Tyvärr kan det leda till en viss frustration ibland, då jag bara kan röra mig i vissa riktningar i ett rutnät, så en hel del schack-tänk kan behövas ibland för att perfekt positionera sig.
Det taktiska elementet i att kunna prova saker runda för runda, och om jag inte är nöjd med utfallet göra om rundan, ger Demonschool en oerhörd charmig taktisk press. Har jag verkligen optimerat en given omgång, eller kunde jag gjort bättre ifrån mig? Den avvägningen hänger med mig igenom hela spelet, och varje ny spelbar figur jag lyckas rekrytera adderar ytterligare taktiska möjligheter i striderna.
De mer frenetiska bossfajterna känns mer som taktiska pussel än faktiska fajter, där saker för det mesta behöver exekveras med en rätt skarp taktisk noggrannhet, för om fajten tar en eller två rundor för lång tid är det ibland direkt död för våra hjältar. Att lära sig hur man bäst exploaterar fiendens svagheter, vilka hjältar som spelar bra med varandra blir en intressant exercis i problemlösning. Jag satt fast i ett par ordentligt bestraffande fajter innan myntet trillade ner och jag fick ett Eureka-moment, och den tillfredsställelsen är svårslagbar.
Nu är dock strider bara ungefär halva spelupplevelsen (även om det ibland känns som väldigt korta transportsträckor mellan strider och extremt komplexa bossfajter), men stor del av behållningen ligger också i skollivet, utforskande av ön, klappande av hundar och letande efter en specifik katt.
Vårt team av hjältar, som till en början bara är Faye och Namako, växer sakteligen till en rejält kraft att räkna med, och fram emot slutet har jag i runda slängar en femton karaktärer att hålla koll på och se till att beväpna med relevanta färdigheter för att kunna lägga ned demoner och zombier på löpande band.
Necrosoft har lyckats skapa en oerhört intressant värld, spännande karaktärer och ramat in det hela i en charmig grafisk stil och med väldigt passande musik. Och såklart – eftersom det är ett rollspel så har det också kastats in ett gäng minispel. Alla rollspel blir ju bättre av att det går att fiska, det vet vi sedan länge. Och de besynnerliga karaoke-sekvenserna är en mästarklass i dåliga ordvitsar och nödrim.
Demonschool må ha blivit försenat ett par gånger, men nu när det äntligen är här är det lätt att konstatera att det var värt väntan. Handlingen håller hela vägen igenom, och de taktiska fajterna är imponerande i sin snabbhet och klurighet.
Ett recensionsexemplar av detta spel tillhandahölls av Ysbryd Games.
