Dark Atlas Infernum är ett skräckfilm i första person där en kvinna ska söka efter svar i en mardrömslik, sargad dimension. Spelet fick en första trailer redan 2023 och efter ett par års utveckling har det lanserats till bland annat PlayStation 5.
Huvudrollsinnehavaren Natalia är en föreståndare för religiösa Nattkansliet. Under inledningen vaknar hon upp i en öppen cell någonstans i ruinerna av en spansk stad. Hon får ett mystiskt samtal och beger sig till sjukhuset eftersom hennes son Samuel har hamnat på akuten.
Jag befinner mig på sjukhuset en kort stund senare och märker att byggnaden inte är en betryggande zon, då Natalias förhöjda puls indikerar att något otäckt har hänt här. En eldröd flygande dödskalle cirkulerar runt i korridorerna, likt en patrullerande vakt. Om jag blir upptäckt så är det meningslöst att försöka springa och gömma mig, för dödskallen hinner alltid ifatt och spelet startar om vid senaste automatiska sparpunkten. Därför måste jag försöka smyga omkring, men det blir svårare än tänkt eftersom dödskallen inte riktigt följer sin patrullbana. Trots denna besvärliga inledning lyckas jag undfly sjukhuset men blir då fångad av en mystisk kidnappare, som kallar sig för “The Word”.
Natalia vaknar upp i en cell där The Word kommunicerar via radio att hon ska utföra uppgifter åt honom under tvång, innan hon somnar om av sömngas och kort efter börjar första nivån; inre Nattkansliet. Jag vandrar genom hallarna i jakt på ledtrådar men går ständigt vilse. Flera faktorer spelar in, men det mest frustrerande är att spelet ofta är för mörkt. Dessutom har jag ingen karta vilket gör utforskning ännu mer eländigt i ett skräckspel med förstapersonsperspektiv som denna.
Musiken är stämningsfull och låter vackert, men röstskådespeleriet blir överspelat emellanåt. Jag blir lite irriterad över att The Word ständigt kallar Natalia för “lilla mal” i stort sett varenda konversation.
Spelets problemlösning är ambitiöst och använder sig av historiska objekt som exempelvis gammal litteratur skriven av kvinnliga författare, eller miniatyrer av solsystemets planeter. Dessvärre ställer spelets mekanik till ofog när det gäller navigation, interaktiva moment och utmaning kring fiender. Natalia är lättstyrd, men det krävs precision på millimeters avstånd för att enbart plocka upp ett objekt eller att ens öppna dörrar. De becksvarta partierna gör saken värre när jag behöver öppna en dörr för att fly undan en fiende. Ett annat problem är att jag inte kan spara mina framsteg manuellt, utan spelet sparas enbart vid få platser. Risken att dö och börja om nivån är därmed väldigt hög.
Spelet har två radikalt obalanserade svårighetsgrader, varav den normala har fiender som är besvärliga att undvika. En enklare svårighetsgrad tar bort de stressframkallande monstren, men eliminerar också bort spänningen vilket skapar en tråkig upplevelse.
Melankoliska Dark Atlas Infernum tar mig med på en ångestladdad resa genom nästan becksvarta mardrömmar, men utan en stabil grund lämnar spelets röriga struktur och totala avsaknad av skräck mig helt dränerad.
Ett recensionsexemplar av detta spel tillhandahölls av SelectaPlay.
