Även om de polska skräckexperterna från Bloober Team har hängt med i spelbranschen ett bra tag nu är det inte förrän på sistone som de har fått sitt riktiga genombrott. Det kom i samband med att Konami gav dem förtroendet att hantera nyversionen av deras älskade Silent Hill 2, och det resulterade i en riktig kanonversion av ett spel som verkligen är en hörnsten i genrens historia.
Parallellt med detta jobbade de även på ett helt nytt verk, vid namn Cronos: The New Dawn. Även detta spel har tydliga rötter i den klassiska överlevnadsskräcken som Resident Evil etablerade och Silent Hill-serien spann vidare på, men vi hittar även mycket inspiration från Dead Space i detta dystopiska science fiction-äventyr.
När berättelsen tar vid får du bekanta dig med protagonisten The Traveller som är en representant för en organisation som kallar sig för The Collective. Det här är i princip all information du har att gå på när du vaknar upp, och det bygger effektivt upp en mystik runt vem du faktiskt är och vad ditt slutmål är. Du får reda på att din föregångare inte längre är vid liv, och du behöver därför hitta hen och ta upp stafettpinnen där hen stupade. Eller ja, det är inte riktigt en ordagrann stafettpinne, utan mer ett högteknologiskt ankare som låter dig resa igenom tidsrevor.
Mänskligheten har nämligen i princip utrotats av en kombination av pandemier, totalitära regimer och riktigt läbbiga monster, och The Collective försöker med hjälp av tidsresor hitta lösningar på hur detta ska kunna undvikas. De har hittat en rad olika människor som besitter viktig information, och det är ditt uppdrag som en Traveller att bege dig tillbaka till 1980-talets Polen för att extrahera dessa människor i digital form, så att de kan laddas upp i en simulation i nutiden. Vad kan gå fel? Väldigt mycket ska det visa sig…
Din karaktär är rejält bepansrad med en metalldräkt som är avsedd för att klara av dessa tidsresor, men det gör också att du rör dig ganska långsamt och klumpigt. Detta är förstås avsiktligt för att göra striderna mot alla groteska varelser lite extra dramatiska, och till en början är det verkligen riktigt utmanande att ta sig igenom minsta lilla strid. Med tiden började jag lära mig hur jag ska effektivisera bataljerna, men faktum kvarstår genom hela spelet att saker och ting kan gå åt skogen riktigt fort om din inte är på din vakt.
Resurser är otroligt sällsynta, så du behöver verkligen se till att konservera ammunition och andra tillgångar. Det gjorde att jag verkligen dammsög varje liten vrå jag passerade för att se till att jag inte missade något, och det skapade då problem med nästa restriktion. Du har väldigt begränsat med utrymme för att bära saker, vilket då och då skapar scenarier där du måste ta beslut om du vill ha den där extra granaten eller om du ska behålla det där föremålet som helar upp dig när du har tagit skada. Det gav mig beslutsångest mer än en gång, men lyckligtvis är flera av områdena sammanflätade på ett sådant vis att du kan återvända vid ett senare tillfälle och plocka upp saker du inte hade plats för.
Spelets stora behållning är utan tvekan den täta stämningen som skapas av den postapokalyptiska spelvärlden. Du navigerar genom demolerade bostadsområden, där lägenhetskomplexen står som urholkade tidskapslar från 1980-talet. Du får även smyga dig igenom äckliga korridorer som ser ut att vara klädda med köttmassa från sammanfogade människor, och som då och då spottar ut skräckinjagande fiender med obehagligt långa armar.
När du börjar ge dig in i strid med dessa fiender behöver du dock tänka på att inte låta dem komma i närheten av andra fienders lik, för de sammanfogas kropparna och fienden ”levlar upp” till en svårare version. Det är en intressant twist och det tog mig några strider innan jag började inse att det gör en enorm skillnad om man börjar elda upp kroppar för att minimera risken för svårare fiender. Men som med allt annat är bränslet till eldkastaren också begränsat, så du behöver ha fingertoppskänsla för när det passar bäst.
Vapnen är överlag väldigt välgjorda, och de har verkligen lyckats förmedla kraften i dem på ett effektivt vis. Lustigt nog fastnade jag mest för pistolen man får vid spelets början, precis som jag gjorde i Dead Space, och det var utan tvekan det vapen jag uppgraderade och använde mest. Hagelgeväret är också riktigt tillfredsställande när man behöver skyffla undan en grupp fiender som är i vägen.
Cronos: The New Dawn levererar på många vis en exceptionell upplevelse som går att ranka bland de bästa i genren, men tyvärr faller det lite på sluttampen. Det blir överlag lite för mycket fokus på strider och mystiken och skräcken hamnar lite i baksätet, vilket är väldigt synd med tanke på hur starka dessa element var genom nästan hela spelet. Trots detta kan jag utan någon som helst tvekan uppmana alla som gillar genren att släppa vad de gör och plocka upp det här omgående.
Länken går till Prisjakt där du kan jämföra priser hos olika återförsäljare.
Ett recensionsexemplar av detta spel tillhandahölls av Bloober Team.
