Code Vein II är en fristående uppföljare till Code Vein (8/10) som släpptes 2019. Det är fristående i den bemärkelsen att det handlar om en ny värld, en ny berättelse och nya karaktärer även om teman och terminologi är gemensamma.
Du är en revenant, en vampyr som lever tusentals år, men som är dödlig. Du skapas av Lou som ger halva sitt hjärta till dig då du är den enda som kan rädda världen från att gå under. För att göra detta behöver du resa i tiden och besegra fem hjältar som offrat sig för att bygga ett sigill som nu måste mjukas upp.
Berättelsen är ganska enkel och rättfram, mestadels handlar det om att stoppa effekten som förvandlar all levande till monster. Men det finns överraskningar. Jag satt exempelvis med ett brett leende när en mellansekvens visar sig vara ett musikalnummer där han som sjunger har regnbågskappa och en hjälm som påminner mig om en DJ eller artist. Karaktärsdesignen överlag går i alla manga-fällor som finns. Kjolarna är lite för korta, brösten är löjligt stora och det finns en vampyrkvinna på tre meter som verkar vara någon japansk fetisch.
Spelmekaniskt handlar Code Vein II precis som sin föregångare om en soulslike. Det innebär att det är ett actionrollspel där du har grundläggande attacker, blockering, rullning och ett antal förmågor och där de flesta motståndare kommer tillbaka när du vilar. Du har ett antal helningar som ökar under spelets gång och det bjuds inte på särskilt många överraskningar. Faktum är att det blir en av spelet akilleshälar då allting känns väldigt tillrättalagt enligt standardmall 1A och överraskningarna uteblir.
Med det sagt så finns det några enstaka innovationer som sticker ut. Den allra främsta som jag hoppas blir standard i den här typen av spel är att jag med en enkel knapptryckning kan få upp en linje som visar var jag rört mig i miljön. Det innebär att jag enkelt kan se i en korsning vilka vägar jag redan utforskat även om det saknas andra kännetecken i den karga miljön. Det är ett enkelt tillskott som ger så mycket i min mening.
Den andra saken som bryter mönstret är kartblockerare som är växter eller stora motståndare som öppnar upp en del av kartan när de besegras. De är placerade strategiskt i den öppna världen eller ofta djupt in i grottor så att du tvingas utforska på egen hand till en början, men får hjälp att hitta intressepunkter när du väl låst upp kartan.
När det gäller fiendefaunan så är variationen aningen för liten sett till spelets längd och omfattning. Det blir mycket repetition och varianter på samma tema. Bossarna sticker givetvis ut i positiv bemärkelse, men även där finns det en hel del återanvändning. Jag blev exempelvis besviken när jag insåg att jag är tvungen att besegra varianter på huvudbossarna ännu en gång, då dessa dessutom bjuder på riktigt motstånd och tvingar mig att hitta strategier. Precis som vanligt i genren så handlar det mycket om att lära sig att undvika att bli träffad och ha tålamod med när du själv kan klämma in en attack och många av bossarna är extremt aggressiva. Dock har du för det mesta en medhjälpare som kan dra på sig attacker ibland, men det går också att dra tillbaka medhjälparen och få passiva egenskaper om du föredrar det.
Bitvis lämnar bandesignen lite att önska då förgreningar ofta leder till en återvändsgränder med en skatt och ibland kan det vara ganska långa sträckor som jag känner att jag måste utforska då det kan vara en relevant uppgradering eller bara något banalt. Det leder iallafall till mängder av backtracking som mest känns som en tidstjuv i sammanhanget.
På det hela taget lämnar jag spelet med en mestadels positiv känsla även om de stora överraskningarna uteblir. Gillar du genren så hamnar Code Vein-spelen på hyllan strax under From Softwares genredefinierande spel.
Ett recensionsexemplar av detta spel tillhandahölls av BANDAI NAMCO ENTERTAINMENT EUROPE.
