I dryga två decennier har Call of Duty skrivit sig in i historieböckerna som en av tidernas största spelserier. Sedan dess debuterande titel har tidslinjen ändrats markant från andra världskriget till nutid och dessutom utspelar flera Call of Duty-spel i en fiktiv framtid.
Black Ops är en av seriens sidotitlar, som nu adderar den sjunde installationen med ett nytt uppdragsläge och givetvis multiplayer.
Call of Duty: Black Ops 7 är vid mitt första intryck ett bekant återbesök i en klassiskt “leka krig med flera personer ”, fast inkluderande betoning av just samarbete. Tyngdpunkten har placerats i gemensamt lagspel online både i berättelse och multiplayer, därför går det inte att spela utan internetuppkoppling. Visserligen kan jag välja solospel i zombie-läget, men det känns överflödigt att behöva spela berättelsen med tre onlinespelare även om lagspelet flyter riktigt bra.
Jag gillar berättelsen, där befälhavare Mason och hans team försöker reda ut ett videoklipp från en tidigare neutraliserad fiende – ett klipp som antyder att motståndaren planerar sitt nästa drag. Jag blir glad att se och höra skådespelarna Michael Rooker och Kiernan Shipka i några viktiga roller. I berättelseläget kan jag låsa upp användbara förmåner som verkligen hjälper i stridens hetta. Min personliga favorit är gripkroken, som snabbt drar upp mig till högt placerade plattformar.
Personlig progression baserat på alla spellägen är mycket praktiskt. Jag kan stiga i nivå oavsett vad som spelas och upplåsning av nya belöningar känns uppmuntrande. Alla skjutvapen jag använder och lyckas oskadliggöra fienden med, får möjligheten att uppgraderas successivt. Att bläddra i menyerna och mixtra ihop upplåsta modifikationer för vapnen får tiden att synnerligen gå fort.
Multiplayer är en permanent pusselbit i Call of Duty-spelen och det är enkelt att hoppa in i matcher och försöka göra sin plikt i sitt sexmannalag. Team Deathmatch och Domination med flest skjutningar eller erhållande zoner är fortfarande kul men personligen tycker jag inte konceptet känns värst nyskapande. Däremot uppskattar jag Skirmish, där två lag med tjugo spelare vardera hektiskt ska erövra slumpvisa positioner på gigantiska banor.
Zombieslakten bjuder på tungt artilleri och hårt motstånd, ju längre jag försöker överleva mot odöda människoätare. Möjligheten att spela själv finns, men jag anser att motståndet blir för stort och zombierna blir snabbt överväldigande jämfört med sällskap av tre medspelare. Lyckligtvis går det att uppgradera vapen och låsa upp nya områden med intjänade pengar från dödade zombier. Det finns ett roligt spelläge i arkadstil; Dead Ops Arcade 4, där spelfältet visas från skyn och jag vrider höger styrspak för att skjuta i den valda riktningen mot hundratals zombier. Den svarta humorn är uppmuntrande, till exempel har jag aldrig hört talas om en vitpälsad zombiegorilla förut.
När det gäller en sammanfattning av Call of Duty: Black Ops 7 är jag kluven. Spelet har mycket av samma innehåll som i tidigare installationer, vilket på ett vis är fördelaktigt eftersom konceptet fortfarande fungerar väl. Däremot önskar jag att nästa förmodade spel vågar ta ut svängarna lite mer, vilket Skirmish och Dead Ops Arcade 4 visar god potential på. Hursomhelst har varumärket Call of Duty en fartfylld krigsimulator i över tjugo år och denna installation är definitivt inget undantag.
Länken går till Prisjakt där du kan jämföra priser hos olika återförsäljare.
Ett recensionsexemplar av detta spel tillhandahölls av Activision.
