Under förra veckan fick vi reda på att Sony för första gången kommer att skippa den årliga E3-mässan i Los Angeles, vilket förstås skapade många frågetecken och stor förvåning hos de flesta.
Efter att redan ha hållit ganska låg profil på Gamescom detta år, inte ha någon presentation under Paris Games Week och dessutom välja att inte ha någon upplaga av PlayStation Experience är frågan hur planen ser ut för framtiden.
Jag började bekanta mig med tv-spel i slutet av 1980-talet och mestadels blev spelen mina lärare. Jag lärde mig engelska relativt fort och mitt intresse för bild inspirerades av de fantasifulla miljöerna, fastän de var formade i enkla pixlar. De flesta spel jag spelade hade simpla berättelser vilka ofta inkluderade några av av de mest klyschiga beståndsdelarna; pojke räddar flicka ifrån ondskefulla skurkar.
Jag har kommit till undsättning flera gånger oavsett om min protagonist var rörmokare eller en riddare i skinande rustning. När slutstridens dimma lagt sig och den dödade slutbossens lik börjat stelna till, var det vanligt att hjälten fick en kyss av den räddade kvinnan. Denna procedur upprepade sig i flera decennier och för min del kändes denna belöning till slut som en axelryckning. (more…)
Att spela tv-spel ensam är för mig synonymt med spänning, avkoppling och stimulerande passion. Men den härliga stunden då jag får svära vid en förlust, eller skratta då en kompis knuffar ut både hen och mig ur en racingbana är en svårslagen sådan.
Jag har spelat i ungefär 30 år och det har alltid funnits en undermedveten tävlingsinstinkt när jag spelar tillsammans med någon annan, och den intuitionen kommer lyckligtvis aldrig försvinna. (more…)
När Sony annonserade sina planer med PlayStation VR för nästan exakt tre år sedan, var jag inte sen med att boka min resa till framtiden. Jag tyckte att konceptet med ett virtual reality-headset passade alldeles perfekt för konsolmarknaden av en mängd olika anledningar. Den främsta var såklart standardiseringen av hårdvara som är ett måste när det kommer till konsoler.
Eftersom innehållet i en PlayStation 4 alltid måste följa ett strikt ramverk, innebär det även att utvecklarna får enklare att förhålla sig till verkligheten och får möjlighet att fokusera på upplevelsen, snarare än kompatibilitetsproblem. Efter ett minst sagt lyckat halvår, där Sony har meddelat att de har sålt mer än en miljon headset, tänkte jag ta tillfället i akt och blicka tillbaka på vad som hänt men även lyfta blicken mot horisonten och framtiden.
Efter att ha läst Jerrys krönika om jakten efter platinatroféer i PlayStation-världen, blev jag som pånyttfödd. Jag längtade tillbaka till den tiden då jag själv observerade fenomenet som utvecklades framför mina hungriga ögon. Inte var väl jag en platinajägare? Jag som bara spelade gratis demoversioner samt ett eller annat spel som jag var övertygad var toppenbra.
Min första trofé någonsin var i det fullkomligt ljuvliga Burnout Paradise, och samma sak med den första platinatrofén – lite drygt 200 timmar senare. Inte ens när dubbelplinget som indikerade att jag gjort precis allt i spelet, ville jag se mig själv som en jägare av virtuellt villebråd. Faktum var dock att det var för sent för mig. Jag var fast, för länge sedan.
Jag är fascinerad av troféjagande spelare, men samtidigt funderar jag en del kring fenomenet att samla skinande pokaler i tv-spel. Det är trevligt att mitt PlayStation 4 plötsligt berättar att jag har belönats med en bronstrofé efter att en boss har besegrats, och upplever en viss stolthet av att få vinna något även om uppgiften i det pågående spelet kanske inte krävde så mycket av mig.
Men ofta snurrar många frågor i mitt huvud, och den första frågan som alltid dyker upp är: Varför finns det troféer? Räcker det inte med att kunna klara av ett spel genom att gå rakt på sak och ta tag i huvudhistorien utan att tänka “åh, jag måste samla alla dessa gömda skatter i Uncharted 4: A Thief’s End (10/10)“? (more…)
Årets sommar är nästan slut men det har varit den bästa på länge. Under min semester har jag njutit av massor av sol, värme och roliga saker med familjen, men det finns även något annat som jag tycker om att göra under en långledighet; att ta mig igenom ett riktigt stort spel som kräver en hel del speltid.
Det är en befriande känsla att spela riktigt länge på kvällarna, att sitta uppe tills solen gått ner sent på de unga nätterna. Jag älskar att spela året runt, men det är något magiskt med sommarnätternas spelstunder. För mig är det är lika heligt som mjukglass, grillande och bad. I det här inlägget vill jag dela med mig av mina finaste sommarminnen.
Ett spel baserat på de klassiska filmerna i Fredagen den 13:e-serien är under utveckling. I oktober 2015 släppte indieutvecklarna Gun Media helt oväntat en teaser av Friday The 13th: The Game. Mängder av fans jublade av glädje och många blickar riktades åt deras håll.
Studion valde att starta en finansieringskampanj på Kickstarter för att få ekonomiskt stöd i sitt projekt. Målet var att nå 700 000 dollar och på bara en månad nådde de 823 704 dollar, något mer än vad de hade hoppats på. Men varför valde de Kickstarter? Varför tog de inte hjälp av en känd utgivare istället?
Uncharted 4: A Thief’s End väntar runt hörnet och blir Naughty Dogs första titel på PlayStation 4 om man bortser från återutgivningarna av The Last of Us (9/10) och Uncharted – The Nathan Drake Collection (9/10). Men deras berättelse på Sonys konsoler började för snart 20 år sedan med punggrävlingen Crash, som skulle bli en ikon på PlayStation.
Gymnasiestudenterna Jason Rubin och Andy Gavin grundade spelföretaget Jam Software redan 1984, och programmerade till en början spel för Apple II. Under det namnet gav de ut några spel för bland andra Atari ST och Amiga. 1989 bytte företaget namn till Naughty Dog, och gav ut ett par titlar för Sega Megadrive och 3DO. 1994 bestämde de sig för att utveckla ett plattformsäventyr i 3D och kallade det skämtsamt för “Sonic Ass Game”, eftersom spelvyn i huvudsak skulle vara huvudpersonens bak.
Det här är en diskussion som brukar bubbla upp i samband med att From Software släpper ett nytt verk, och det är inget undantag nu vid lanseringen av Dark Souls III (10/10). Spelare klagar på designen och vill ha enklare varianter av spelserien som har gjort sig känd för att vara utmanande och oförlåtande när det gäller misstag. Dessa spel som fundamentalt bygger på balansgången mellan hög risk och stor utdelning, och som lägger stor vikt vid tålamod och analys av motstånd.
Spel är något som med tiden har blivit mer och mer inkluderande, och det finns idag tack vare indieutvecklare en större bredd i utbudet än någonsin förr. Det finns allt från gigantiska skapelser där du får plöja genom monster med hjälp av gigantiska vapen till små intima berättelser som utforskar könsroller, och denna mångfald är fantastisk. Men borde alla spel vara för alla?