Category: Förhandstest

Det har gått cirka ett år sedan MIO: Memories in Orbit avtäcktes för första gången, under en Nintendo-presentation. Jag blev ganska omedelbart fångad av den intressanta grafiska stilen i denna tvådimensionella actionplattformare, som på ett framgångsrikt vis sammanväver dystopiskt och högteknologiskt förfall med vildvuxna områden. Jag har fått chansen att titta närmare på detta spel i en förhandsversion, och jag kan redan nu säga att jag är positivt överraskad.

Du iklär dig rollen som en robot ombord på ett skepp som passande nog kallas The Vessel. Något har gått väldigt snett, och många av skeppets funktioner och mekaniska invånare är antingen ur funktion eller besatta med väldigt destruktiva tendenser. Som förväntat är det upp till dig att luska ut vad som har lett till denna situation och, om allt vill sig väl, åtgärda problemen för att rädda The Vessel och dess invånare.

När jag besökte Gamescom i somras hade jag ett möte bokat med ett väldigt hemlighetsfullt projekt, och det skulle visa sig vara Mike Bithells nya TRON-projekt – TRON: Catalyst. Det var dock en hemlighet jag fick gå och bära på i nästan två månader, eftersom det inte skulle utannonseras officiellt förrän i oktober förra året.

Det är dock inte förrän nu som jag själv har fått spela det, och det är i stort sett samma sektion av spelet som jag fick en demonstration av i somras. Det är dock en betydligt mer polerad version, av förklarliga skäl.

Monster Train är ett kortleksbyggarspel där korten representerar trupper och trollformler som ska ta ditt tåg genom helvetet och besegra demoner utan att de lyckas förstöra lokets drivande kamin. Nyligen utannonserades uppföljaren Monster Train 2, och jag har fått möjligheten att spela en demoversion för att få en hum om vad vi kan förvänta oss av den fulla upplevelsen.

Det som har utmärkt Monster Train är dualiteten i spelet i form av att du väljer två klaner och får kort från båda, och mellan varje strid har du två vägar att välja på där det ofta handlar om att förbättra trupper eller magi och välja kort från en av dina två klaner. Allt detta finns kvar i tvåan men med några ytterligare nyheter.

Om du har följt bloggen ett tag kommer det troligtvis inte som en överraskning att jag är ganska förtjust i att navigera fordon i ogästvänliga miljöer. Mina 300+ timmar i Snowrunner är ett ganska tydligt kvitto på detta, även om jag ännu inte har hunnit igenom alla expansioner som har släppts till detta nischade verk. Det är en svårförklarad kombination av utmanande och bestraffande problemlösning, och en avkopplande upplevelse där jag kan köra igång en podcast eller ljudbok medan jag spelar.

Snowrunner följdes upp av Expeditions: A Mudrunner Game, men jag lyckades aldrig riktigt klicka med konceptet på samma vis där. Nu ligger istället hoppet på Saber Interactives nästa spel i denna lerfyllda subgenre, nämligen RoadCraft.

2021 släpptes ett av de bästa roguelike-spelen, ja faktiskt ett av mina favoritspel överhuvudtaget till PlayStation 5. Jag pratar förstås om det eminenta Hades (10/10) som på ett mästerligt sätt tolkar grekisk mytologi och bjuder på en otrolig actionspelsupplevelse. När jag såg att uppföljaren släppts i Early Access till PC kunde jag inte hålla mig från att ta en titt. I skrivande stund har jag tillbringat över 22 timmar i spelet, och nu har jag slutligen besegrat alla tillgängliga bossar i den tidiga utgåvan minst en gång.

Det är en uppföljare där mycket känns igen samtidigt som mycket är nytt. Huvudpersonen Zagreus från ettan är utbytt mot hans lillasyster Melinoë som således också är ett barn till Hades. Faktum är att Hades rike och stora delar av hans familj och hov är tillfångatagna av titanen Chronos, som kontrollerar tiden, och för att komplicera det ytterligare är Chronos far till den första generationen grekiska gudar inklusive Hades.

Om du enbart använder PlayStation som spelplattform är det sannolikt att du inte är speciellt bekant med spelstudion Moon Studios, åtminstone inte när det kommer till förstahandserfarenhet. Deras genombrottsspel Ori and the Blind Forest, och uppföljaren Ori and the Will of the Wisps, släpptes nämligen aldrig på Sonys plattformar, vilket är lite trist med tanke på vilka väldesignade plattformsspel de är.

Nu när studion har ett nytt projekt på gång är det dock bekräftat att det kommer att nå ut även till PlayStation-fans, och i samband med att spelet släpptes i en förhandsversion till PC fick jag möjligheten att kika närmare på vad vi har att vänta oss från No Rest for the Wicked.

Sen multikonstnären och ikonen Tove Jansson gick bort 2001 har flera av hennes alster levt vidare i olika form. Kändast är utan tvekan Mumintrollen som fyllde ut en spännande och vacker serie berättelser vars värld trollbundit såväl barn som vuxna genom åren. På senare tid har de snövita trollen och deras vänner måhända blivit mer av en inredningsdetalj i form av dyra muggar, prydnader och tvål snarare än de sagofigurer de var från början, men det innebär inte att det inte finns hopp om räddning.

Snart släpps nämligen det lilla äventyrsspelet Snufkin: Melody of Moominvalley, ett färgglatt spel med den sävliga Snusmumriken i huvudrollen, och jag har deltagit i en förhandsvisning å bloggens vägnar.

Den fjärde delen i Supermassives skräckantologi börjar närma sig med stormsteg, och även om spelet missar den årliga skräckhögtiden Halloween ser det ut att finnas anledning att hålla liv i stämningen till spelets lansering. Jag har haft möjligheten att tillbringa drygt en timme med en förhandsversion av spelet, och sedan tidigare har mina förväntningar varit höga på The Devil in Me.

Upplägget för denna episod cirkulerar runt Henry Howard Holmes, som är mer känd som den första amerikanska seriemördaren. Enligt populära sägner lurade han godtrogna främlingar till sitt hotell i Chicago, där han senare på kreativa vis hade ihjäl dem med hjälp av fällor och tortyrkammare. Sanningen bakom Holmes hemskheter är inte lika extravagant som sägnerna, men det är onekligen ett riktigt bra koncept för en skräckberättelse.

Det finns en del typer av spel som av ett eller annat skäl förknippas med PC-plattformen. Då tänker jag främst på menydrivna och komplexa spel som traditionellt sett har fungerat bäst med mus och tangentbord. På sistone har vi dock börjat se att utvecklare har hittat sätt att översätta menysystem och interaktioner till konsolernas handkontroller.

Crusader Kings III är definitivt ett av de spel som jag för ett år sedan aldrig trodde skulle få en konsollansering. Serien är sedan länge känd för sina invecklade system och uppsjö av menyer att navigera, och efter att ha lagt mängder av timmar på PC-versionen kunde jag inte föreställa mig att det skulle kunna fungera på annat vis. Men nu är vi här, med en konsolversion av Crusader Kings III runt hörnet. Och det fungerar hur bra som helst.