Author: Martin Svennberg

När Mark och David från den lilla studion Acid Nerve var klara med utvecklingen av Titan Souls (8/10), lade de inte hatten på hyllan och slappnade av. Istället skapade de något magiskt, något som inte ens en spirituell uppföljare, utan snarare en film noir-version av ett From Software-inspirerat Zelda-spel.

Hela den grafiska upplevelsen är ren, skarp och använder sköna gråskalor. Kråkan som jag spelar bär ett svärd som, med sin lysande röda färg, skänker en fantastisk kontrast till de färgmässigt lite utvattnade miljöerna. Min hjälte är en sorts lieman vars jobb består i att hämta själar från varelser som har dött men vägrar lämna jordelivet.

Sommarlovet började inte alls så som Ao hade tänkt det. Istället för att tillbringa tiden i skolan för att studera, sveps hon iväg till en helt ny värld i samma ögonblick som hon öppnar entrédörren till skolbyggnaden. Dessutom drabbas hon av minnesförlust. Typiskt japanskt sommarlov för den trogne JRPG-spelaren med andra ord.

Inom kort får hon sällskap av Kokoro, Yuki och Rena som också trillar in i denna nya värld med fullständig minnesförlust. Det finns ytterligare världar i närheten som pockar på deras uppmärksamhet, världar som verkar vara knutna till flickornas undermedvetna och därför torde kunna avhjälpa minnesförlusten. Tillsammans beger sig tjejerna in i ett äventyr som de sent ska glömma.

Det är mer än femton år sedan jag lade ifrån mig handkontrollen och svor att jag aldrig skulle spela Project Zero igen. Skärrad och skrämd över spelets klaustrofobiska känsla, spökenas läskiga stönanden och de flertalet tillfällen då jag hoppat högt av rädsla har gjort att jag bara har mörka och läskiga minnen från upplevelsen.

Men nu när den femte titeln har släppts till Sonys båda konsoler, kunde jag inte låta bli utan att ge serien ett försök till. Förmodligen blir jag inte lika skrämd denna gång, försökte jag intala mig när jag tackade ja till koden och började installera spelet i min PlayStation 5.

Som jag har sagt många gånger tidigare, det finns något rogivande med simulatorer av alla dess slag. Och eftersom jag har ett ganska hektiskt jobb emellanåt finns det få saker som slår känslan att sätta sig under helgen med ett nytt jobb. Ett avkopplande, nästan monotont sådant.

I den första simulatorn av kollektivtrafikens under, Bus Simulator (8/10), föll jag för den repetitiva charmen samtidigt som jag njöt fullt ut av att ta mina passagerare längs samma rutter gång på gång. Det var något i denna titel som tilltalade mig i dess lugna lunk där jag i det virtuella förarsätet låtsades vara en busschaufför.

Vid en första anblick, ser Kena: Bridge of Spirits ut som en underhållande Zelda-klon, åtminstone på pappret. Men efter att ha tillbringat hela helgen med andeguiden Kena och gjort mitt yttersta för att rensa en korrupt värld från ondska, vill jag påstå att det är mycket mer, samtidigt som det inte riktigt är lika mycket.

Spelet är nämligen något så unikt som en oerhört vacker Tomb Raider-upplevelse med fokus på en vacker, men sorglig berättelse. Kopplingen mellan Lara Crofts äventyr och de som Link uthärdar för att befria sin älskade Zelda kanske du tycker är underlig, men när du väl dyker in i äventyret, kommer du att förstå exakt. Och förmodligen njuta av varje minut.

Indie-studion Triple-I-Games stoltserar med att de har före detta BioWare- och Sucker Punch-utvecklare i sitt team och därför balanserar deras första titel tungt på vågen med moral i ena skålen och ödesdigra val i den andra. Frågan är bara hur väl dessa vågskålar kan implementeras i en spelupplevelse som är action-betonad och smaksatt med lite rollspelskrydda.

I början av spelet står min hemstad Champaner i lågor. Alla är tillsynes döda och förintelsen är total. Hjälten som jag styr, är förtvivlad bortom ord och önskar att han kunnat göra saker annorlunda i sitt försök att ställa allt tillrätta. Inom kort visar det sig att han faktiskt har en unik förmåga; nämligen att vrida tillbaka tiden och försöka ställa saker till rätta.