Author: Martin Svennberg

Det börjar bli lika vanligt att göra en upputsad återutgivning av ett klassiskt spel som det är vanligt att släppa ett helt nytt verk som osar retro och nostalgi. Unusual Findings från Epic Llama Games är av den senare kategorin och de lyckas perfekt med att fånga känslan av ett peka-och-klicka-äventyr från 90-talet.

Faktum är att jag skulle vilja likna titeln vid en slags avknoppning till Stranger Things, fast i spelformat och med en annorlunda berättelse. Här bevittnar de tre vännerna Vinny, Nick och Tony hur ett rymdskepp kraschar i en skog i deras närhet. Äventyret är igång med detsamma och jag sugs snabbt in i spelet som likaväl kunde ha släppts under min ungdom.

I Japan betyder ordet “idol” något helt annat än här i Sverige. En idol i våra ögon är en talang som genom tur, slump eller hårt arbete blir erkänd som artist och eventuellt har förmånen att växa in i sin roll. Eller så är det en formbar individ som ett mediaproducerande bolag hittar och sedan formar till en produkt som passar marknaden för tillfället.

I Japan är det helt annorlunda. Där är en idol något som du bestämmer dig för att bli tidigt i ditt liv. Sedan gäller det att träna och plugga extremt hårt för att snabbt komma in i rollen. Gärna i början av tonåren eftersom tidsrymden som du, i ditt yrke som idol är väldigt begränsad. Dessa arbeten blommar och vissnar inom loppet av kanske tio år och när du börjar närma dig trettio år är det dags att sluta.

För de allra flesta i staden är händelserna som utspelar sig den nionde november 1989 historiska. Jag befinner mig i Berlin den dagen då muren föll. Men istället för att fira eller utforska stadsdelen i väst i glädjerus, upptäcker jag att något är fruktansvärt fel.

Min kollega på forskningsanstalten där jag jobbar är spårlöst försvunnen, allt hans arbete borta och all dokumentation förstörd. Jag behöver därför bege mig tillbaka till jobbet för att försöka finna honom, vilket blir starten på äventyret Industria; en berättelsedriven förstapersonsskjutare.

Om det är en spelgenre som jag verkligen uppskattar, är det den som kretsar kring överlevnad. Anledningen är både själva aspekten av överlevnad men också för att varje ny titel ofta introducerar en helt ny vinkel.

Även om This War of Mine har lite mer än tre år på nacken har jag dock missat det, men det åtgärdas nu i och med släppet av This War of Mine: Final Cut, vilket är en upputsad version vilken i upplagan som kallas Complete Edition, innehåller samtliga berättelser och extramaterial.

Jag föll för LEGO-spelen på konsol när Lego Star Wars: The Video Game släpptes 2005. Allt som jag sökte efter i en spelupplevelse fanns där då; fumligt underhållande dialoger på nonsensspråk, utmaningar, pussel och mängder av skjutande.

Sedan dess har jag ivrigt sökt mig till varje ny version, varje nytt spel och varje ny upplevelse. Men på senare tid har jag börjat känna mig mätt på upplevelsen som ofta bygger på att ta sönder saker, njuta av lite slap stick-humor och leta efter gömda skatter.

Därför är det skönt att se att LEGO-spelen har fått lite ny vind i sina segel i och med LEGO Builder’s Journey.

Det var länge sedan något var bra i landet Petria. Polisen är korrupt, landets styre är tyranniskt och befolkningen är i misär, även om de kanske inte lider eller svälter ihjäl.

Ett stort problem är att ungdomarna har börjat fly landet. De är trötta på statens överhet och hur de påtvingas krav, samtidigt som de inte blir hörda. Nu när valet är i antågande, är strömmen av flyende ungdomar större än någonsin. Samtidigt vill alla ha omfattande förändringar i nationen, och det är i denna paradoxala revolt jag tar mina första steg mot gränsen.

Nostalgi är svårt på många sätt. Dels ger det oss en omedelbar tillbakablick till ljuvliga minnen som vi glömt och dels kan det vara tveksamt förförande. Denna känsla kan triggas genom en så enkel sak som en specifik doft, en musikslinga eller en upplevelse av något annat slag. För egen del betyder nostalgi i spelsammanhang dock nu för tiden ofta känslan av att minnet trumfar verkligheten.

Med flipperspel är det dessutom ännu krångligare. För att väcka exakt rätt känslor i spelare som har bemödat sig att punga ut pengar för extramaterialet till Pinball FX3 i form av det klassiska flipperbordet Indiana Jones, krävs det en hel del. Självklart går det att applicera den här regeln på i princip vilket flipper- eller arkadspel som helst som fanns i spelhallarna under 80- och 90-talet.

Efter många timmar tillsammans med alkemisten Ryza i Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy (10/10), såg jag fram emot att sätta tänderna i ett nytt Atelier-spel. De kommer ju liksom titt som tätt med nya hjältar i nya världar och med lite annorlunda upplägg jämfört med tidigare titlar.

Atelier Sophie 2 är uppföljaren till Atelier Sophie: The Alchemist of the Mysterious Book (8/10), vilket redan har sex år på nacken men som jag inte har hunnit spela ännu. Men precis som Jesper skrev i sin recension, krävs det sällan att man har följt serien. Detta stämmer även med The Alchemist of the Mysterious Dream, där jag efter en snabb tillbakablick landar i en helt ny värld.

Om någon skulle be mig beskriva min kärlek till Techlands zombie-äventyr på konsol så här långt, skulle det nog inte bestå av annat än ren, pur hänförelse. Allt började med klassikern Dead Island och fortsatte med Dead Island: Riptide, vilka har fått en välförtjänt återuppståndelse i Dead Island Definitive Collection (8/10).

Sen fortsatte upplevelsen i Dying Light, vilket jag vid sidan av Burnout Paradise Remastered (10/10), klassar som något av de bästa spelen jag någonsin spelat. Den där känslan av hastighet, frihet i rörelse kombinerat med blodsprutande zombie-kamper är på något sätt oslagbar. Och nu har uppföljaren kommit: Dying Light 2: Stay Human. Som jag har längtat!

Jag är gammal nu. Och därför märker jag tydligt i The Longest Road in Earth hur träffsäkert utvecklarna leker med begreppet tid. För samtidigt som spelet inte tar mer än en och en halv till två timmar att avsluta (och få en platinatrofé) så känns det som en evighet, fast på alla bra sätt som du kan tänka dig.

Narrativet är uppbyggt kring ett fåtal individer som lever ett helt vanligt liv; vi har kvinnan som jobbar på ett café, hantverkaren som tar ströjobb och den äldre herren som äger en affär som säljer diverse kuriosa. Om någon skulle försöka sälja spelet på dessa premisser tror jag inte att någon skulle köpa det, men tro mig, detta är en upplevelse som kommer att ge dig mersmak.