Author: Martin Svennberg

Jag har varit en Star Wars-fantast sedan ögonblicket jag såg den allra första filmen på biograf 1979. Sedan dess har mycket hänt, både i filmuniversat och i de titlar jag fått uppleva i spelvärlden. Lucasfilm med dess dotterbolag har blivit uppslukade av andra entiteter och på senare år har filmer och serier spottats ut i en hastighet som borde göra Han Solo grön av avund.

Huruvida kvaliteten och äktheten har bevarats i det nya Star Wars-formatet kan diskuteras, men om vi håller oss till spelvärlden har vi välsignats med en hel del bra titlar. Nu har det blivit dags att återvända till den klassiska Star Wars-eran i form av Star Wars Outlaws som utspelar sig mellan filmerna The Empire Strikes Back och Return of the Jedi. Svenska studion Massive Entertainment tar sig an detta verk under Ubisofts flagga och har använt många av de formler som återfinns i till exempel Assassin’s Creed-spelen.

I Exo One ikläder jag mig rollen av en kula med unika egenskaper. Den är skapad efter ritningar som vi tydligen har fått levererad av utomjordingar. Händelserna utspelar sig långt in i framtiden och en stor olycka har inträffat när människan försökte ta sig till planeten Jupiter.

Berättelsen består av sparsamt levererad information vars syfte verkar vara att skapa någon slags mystisk atmosfär i spelet. Men det här är inget berättelsedrivet spel, vilket leder till att den får sitta i baksätet under majoriteten av tiden. Istället fokuseras känslorna kring utforskande, höga hastigheter, fantastiska vyer och en del hårda magplask.

Nostalgi är en förförisk känsla. När det kommer till spel, bjuder den ofta mig på en överdrivet positiv bild av saker som jag upplevt. Den känslan slår till direkt när jag hör musiken som Christophe Héral komponerat till Beyond Good & Evil – 20th Anniversary Edition och innan jag vet ordet av, har jag återigen slungats in i äventyret som bjuds och jag njuter nästan av precis allt som serveras.

Det här är nämligen, som titeln avslöjar, en upputsad version av originalspelet som släpptes för över tjugo år sedan. Beyond Good & Evil blev snabbt mitt, och andras favoritspel, en såpass bra upplevelse att den lätt platsar i en topp tio-lista över de bästa spelen någonsin.

Det är sällan jag recenserar spel nu för tiden. Men när det väl händer, har jag numera ha en förmåga att träffa sådär rätt att jag själv blir alldeles förbluffad. Pacific Drive från Ironwood Studios är ett bra exempel på ett spel som jag aldrig haft tanken på att spela, men vilket tack vare min nyvunna förmåga, vinner mitt hjärta.

Handlingen utspelar sig i något som kallas Olympic Exclusion Zone, beläget på en halvö i nordvästra Nordamerika. När spelet startar befinner jag mig i skogen, på väg att utforska den förbjudna zonen. Jag överrumplas av ett ljussken och transporteras hastigt in i zonen. Teleporteras jag kanske? Men jag har inte bara transporterats iväg till en ny plats. Det verkar dessutom som att jag har hamnat i en ny värld.

Jag har alltid varit svag för spel som utspelar sig under ytan, i det stora blå. Senast handlade det om djuphavsäventyret Under the Waves (8/10), vilket var ett ganska mörkt spel. Dolphin Spirit – Ocean Mission är faktiskt raka motsatsen; här är grafiken ljus, med sprudlande färger och ett behjärtansvärt uppdrag.

Ön Mauripoa har drabbats av hårda stormar och mängder av bråte har flutit i land. Som om inte det vore nog, visar det sig inom kort att allt inte står rätt till under ytan heller. Jag får välja att spela som antingen Pava eller Avi; en pojke eller en flicka vars farfar bor på ön.

Stan har det inte lätt i livet. Hans dotter har gått bort alldeles för tidigt, äktenskapet är trassligt och till råga på allt, söker han någon slags frälsning på havets botten. Ensam. Det ska visa sig vara en ganska dålig idé att leva isolerad utan någon normal kontakt med omvärlden.

Men för mig som spelare är äventyret riktigt trevligt på alla sätt, speciellt som jag älskar titlar som utspelar sig under vattenytan. Stans arbete består också av aktiviteter som jag gillar; skräp ska samlas upp, vrak ska utforskas och oljeledningar behöver repareras. Små saker som ändå är viktiga.

Livet ter sig ganska bra i den engelska staden Somerville. Huvudpersonen i spelet har ett fint hus på landet där han bor tillsammans med sin hustru, sitt barn och självklart en pigg liten hund. Efter att ha kommit hem på kvällen och utfört de sysslor som tillfaller familjefadern, somnar han tillsammans med resten av familjen framför TV:n.

Plötsligt händer något dramatiskt, men båda föräldrarna är som utslagna. Därför får jag i titelns början axla rollen av ett busigt och smått oroligt barn som precis lärt sig att gå. Det svajar ordentligt i början när jag stapplar mig fram i huset. Det strålar ett konstigt ljus utifrån huset, och det är tydligt att något inte står rätt till.

Jag har tydligen spelat det första spelet i den här unga serien, men faktum är att jag inte minns mycket av Oceanhorn: Monsters of Uncharted Seas. Eller rättare sagt minns jag inget alls, vilket förmodligen beror på samma känsla som jag får under introduktionen av uppföljaren.

Det är oerhört svårt att skapa ett The Legend of Zelda-liknande äventyr och inte snubbla över storheten som Nintendos senare titlar i serien. Antingen behöver utvecklaren ta ett stort steg åt sidan och göra något unikt som till exempel Darksiders, eller försöka skapa en trogen homage till de ursprungliga verken.

Jag upptäckte inte Atelier-serien förrän för sju år sedan i och med att jag recenserade Atelier Escha & Logy Plus: Alchemists of the Dusk Sky (6/10) till PlayStation Vita. Det blev inte direkt kärlek vid första ögonkastet då, utan den stora ögonöppnaren bestod i Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy (10/10), där jag förlorade mig helt och hållet i både stridssystemet och mekaniken bakom alkemin.

Med dessa blandade upplevelser i bagaget, var det därför helt omöjligt att motstå frestelsen att recensera det allra första spelet i Atelier-serien som nu släppts i en rejält uppdaterad utgåva. Atelier Marie Remake: The Alcehmist of Salburg är nämligen en polerad version av spelet som för 26 år sedan startade allt.

Har du också haft ett speciellt sommarlov när du var yngre? Ett sådant där som känns magiskt, ett sommarlov som du kan minnas tillbaka till och känna dig liten igen? Det är precis vad Dordogne handlar om, ett riktigt äventyr, målat i vackra vattenfärger.

Vi får följa huvudpersonen Mimi under två perioder under hennes liv; dels den där hon får uppleva det formativa sommarlovet, men även när hon återvänder som vuxen för att ta itu med sina minnen. Den vuxna delen handlar egentligen om att förstå vad som hände den där sommaren för länge sedan, eftersom hon har tappat minnet från den tiden.