Author: Martin Svennberg

Det är mer än fyra och ett halvt år sedan jag spelade igenom och recenserade Spirit of the North (7/10), en upplevelse som levererade mörker och tyngd utan andra hjälpmedel än ljud, musik och sin vackra grafik. Nu är spelstudion Infuse Studio tillbaka med uppföljaren där vi återigen får följa den andliga räven på sin resa genom en ödelagd värld.

I Spirit of the North 2 utlovas jag förutom en enorm spelkarta, även flera färdigheter, fler gömställen med skatter samt bossfajter. Med tanke på att jag hade utmaningar med både navigering och styrning av räven i föregångaren, är dock frågan om mer och större blir något positivt i detta medeltida, postapokalyptiska verk.

Det är nästan tjugo år sedan jag stiftade bekantskap med Bethesdas Elder Scrolls-serie tack vare The Elder Scrolls IV: Oblivion. Jag minns inte hur många hundra timmar jag tillbringade med verket på den tiden men jag vet att jag snurrade runt ändlöst många spelkvällar i Cyrodiil och helvetesvärlden på andra sidan av Oblivion-portalerna.

Nu har tiden kommit att återvända till samma värld och i en mycket mer högupplöst samt vackrare version, se till att stänga portalerna en efter en för att säkra världen från ett demoniskt hot.

Jag har avnjutit Indiana Jones-spel i mängder av olika former under mitt liv som spelare; allt från flipperspel, till peka-och-klicka-spel och vidare till LEGO-versioner med allt vad det innebär. De upplevelser som dock skänkt mig en modern Indy-känsla har dock levererats via Nathan Drakes äventyr i Uncharted-serien.

Nu är det dock dags för den riktiga Indy att äntra scenen med piska och den ikoniska fedora vi känner igen från filmerna. Svenska utvecklaren MachineGames har, till skillnad från tidigare nämnda spel, valt att måla upp äventyr i förstahandsperspektiv, något som både känns fräscht men också ger miljöerna ett ordentligt djup.

Sedan min andra eller tredje genomspelning av det fantastiska Fallout 3, tappade jag känslan för ruinerna och supermutanterna i Bethesdas postapokalyptiska värld. Inget annat lyckades fånga stämningen på samma vis och jag lade till slut genren åt sidan till förmån för annat. Det är inte förrän nu som jag verkligen har hittat tillbaka, och allt är tack vare utvecklaren Rebellions Atomfall som utspelar sig på landsbygden i norra England.

Det är en alternativ historia som grundas i den verkliga Windscale-katastrofen år 1957, en av historiens värsta kärnkraftsolyckor. Det som händer i spelet är dock dolt i dunkel, mörker och intriger, och i vanlig ordning vaknar min karaktär upp utan minne. Men istället för att försöka ta reda på vem han är, lockas han istället av mysteriet som spelas upp framför honom.

Efter att ha spelat igenom flertalet Metroidvania-spel på sistone och formligen stormtrivts i formatet, var jag sugen på mer. När recensionskoden till Morkull Ragast’s Rage dök upp i redaktionen kastade jag mig därför på det, då det såg ut som ett lovande spel i genren.

Morkull är dödens och mörkrets gud och har enligt utvecklarna också den underhållande förmågan att bryta den fjärde väggen. Han är nämligen fullt medveten om att han är fast i spelet som jag spelar och behöver min hjälp för att bryta sig ur spelet för att straffa utvecklarna som har låst in honom i Ragast.

Simulatorer har blivit något av ett kall för mig under de senaste åren. Jag har oerhört lätt att fastna för simulatorer som lyfter alldagliga sysslor till spelnivå, och de bästa upplevelserna jag har haft har levererats via det fenomenala Power Wash Simulator och Bus Simulator 21 (8/10) där jag har investerat alldeles för många timmar.

Därför var jag inte sen på att ropa ja tack när Ambulance Life: A Paramedic Simulator kom till redaktionen. Efter att ha följt serier som The Good Doctor och The Resident, såg jag fram emot att rädda liv ute i fältet.

Jag kan inte minnas hur länge sedan det var som jag spelade ett plattformsspel i metroidvania-stil, och jag kan absolut inte komma ihåg det senaste spelet i genren som jag formligen har älskat. Sedan är jag ju en person som trivs stort när jag får möjligheten att vidga mina vyer och prova på något nytt. Därför är jag glad att jag fick möjligheten att recensera Ender Magnolia: Bloom in the Mist.

Protagonisten Lilac vaknar upp i en mörk värld, där allt är på gränsen till utplånat. De enda intelligenta varelserna är människorna och Homunculi, en muterad ras som tar sig olika former; allt ifrån nästan mänskliga till förvridna, gigantiska och groteska monster. Självklart behövs Lilacs förmåga att förlösa själarna av nedgjorda Homunculi för att göra den mörka världen lite finare och ljusare, och det är här mitt äventyr börjar, och vilket äventyr det är!

De spanska utvecklarna Chibig och Nukefist har slagit sina talanger samman och satt siktet på att leverera en trevlig färgklick för de yngre spelarna. Med tydlig inspiration från anime-klassikern Kiki’s Expressbud ges jag som spelare möjlighet att leva mig in i rollen som ett kvastflygande expressbud.

Mika and the Witch’s Mountain börjar med en smärre motgång för protagonisten. Hon har precis tagit sig upp på häxans berg och ska lämna över ett rekommendationsbrev för att få starta sina studier i häxskolan. Den gamla häxan Olagari som ska agera lärarinna ser dock svart och godtar inte rekommendationen, utan sparkar istället Mika nedför berget.

När jag läste om Farewell North på utgivarens hemsida, skapade jag mig bilden av ett utforskande spel med toner av Flower och kanske med en något gripande berättelse. Det skulle ju ändå handla om ett farväl också.

Jag uppskattar verkligen spel med en berättelse, men det kräver också en hel del av det som förmedlar känslorna, både när det kommer till grafik, utformning av nivåer och röstskådespelare i de fall historien levereras på det sättet.

Ju längre upp i åldrarna man kommer, desto fler nostalgiska minnen verkar blomma ut. Det gäller både filmer och spel, ja faktiskt det mesta. Nostalgin lurar dock mig gång på gång genom att försköna och polera gamla spelminnen till att bli anpassade efter dagens spel och dess utseende, mekanik och utförande.

Med detta sagt, har jag otroligt varma minnen från Little Big Adventure som dök upp till PC för nästan exakt trettio år sedan. Det jag föll för när det begav sig, var karaktärernas charm, den knasiga men intressanta handlingen samt den fantastiska grafiken. Nu har en ny, fransk spelstudio tagit på sig uppgiften att putsa till upplevelsen så att den passar spelarna 2024 och frågan är om de har lyckats bevara magin.