Author: Martin Svennberg

Kasey Ozymy heter en kille från Texas, men det är inte om honom som det här spelet handlar. Däremot är det den person som helt själv har skapat detta briljanta verk som verkar vara helt och hållet är tillägnat dig som ser tillbaka nostalgiskt på gamla JRPG-spel likt Earthbound, Breath of Fire samt tidiga Final Fantasy.

Hjälten i spelet är Jimmy och hela äventyret startar i det ögonblick hans mamma ber honom gå till ett gigantiskt träd för att hämta honung. Så fort han lämnar husets trygga tillvaro kastas han in en värld som både känns drömmande konstig, men också där faran lurar bakom varje hörn. Så småningom visar det sig att en enorm, pulserande massa hotar hela världen och självklart är det upp till Jimmy att ställa allt till rätta.

Robin har det inte lätt. Eller jo, på ett sätt har han det väldigt lätt. Han vaknar upp en dag på ett tak och ser ut över den förut så livliga och krävande världen och upptäcker bara vatten överallt. Inga tutande bilar, inga skrikande människor, ingenting.

Det verkar som att Robin är väldigt nöjd över situationen och jag kan nicka lite igenkännande åt honom. Ibland skulle det vara skönt att få börja om med hela mänskligheten från början. Och det är precis det som I am Future: Cozy Apocalypse Survival handlar om. Att bygga upp samhället från början. Människorna verkar dock lysa med sin frånvaro.

Det jag har upplevt av Octopath Traveler-serien hittills har varit en myckt trevlig upplevelse. Jag har erbjudits väldesignad pixelgrafik, bra musiksättning och intressanta berättelser. Spelen har varit tydliga med sina bestraffningar i de fall jag gör fel val – till exempel gå in i ett område rekommenderat för nivå 20 när mina karaktärer är runt nivå 10, det har straffat sig omedelbart och brutalt.

Tidigare titlar har också kunnat bli utmanande om jag gör ett ogenomtänkt val av yrke eller karaktär att börja resan med. Men det ska visa sig att denna vidareutveckling av mobilspelet Octopath Traveler: Champions of the Continent, rättar till alla tråkiga utmaningar och gör spelet mer strömlinjeformat.

Jag håller Burnout Paradise (10/10) som ett av världens bästa spel. När första utgåvan släpptes för sjutton år sedan, banade det väg för helt nya typer av online-spel inom racing-genren. Jag minns fortfarande hur jag och mitt “crew” tillbringade timme efter timme för att klara spelets uppdrag i online-läget. Det byggde en vänskapskrets över hela världen som jag har kvar än idag.

Efter många år i studion, beslutade sig dock många av de seniora individerna i Criterion Games för att starta något eget, något mindre. Det resulterade i studion Three Fields Entertainment. Och när jag intervjuade Alex Ward, en av grundarna, 2016 kunde jag inte låta bli att fråga om de skulle skapa ett nytt Burnout-liknande spel. Hans svar var satt de självklart ville det, men att allt hängde på om deras mindre titlar såsom Dangerous Golf (7/10), Lethal VR (8/10), sålde bra och kunde ge dem en inkomst som möjliggjorde utvecklingen. Det verkar som att det gick vägen, för nu är äntligen Wreckreation släppt!

I PlayStation-världen anser jag att det länge har saknats spel i ren Zelda-anda. Självklart har vi välsignats med spel som är inspirerade av ett flertal spelmekaniker från Nintendos mästerverk, men jag har svårt att hitta något som är stöpt i samma form som till exempel Breath of the Wild eller Tears of the Kingdom.

Jag blev därför lyckligt överraskad när jag såg trailern för Kaku: Ancient Seal, eftersom det verkade ha samma typ av öppna värld, lika mysiga och vackra miljöer och mycket av den mekanik som jag vant mig vid i de senare Zelda-titlarna. Frågan är nu om den kinesiska utvecklarstudion Bingobell lyckas axla ansvaret som det innebär att skapa en titel med en så högaktningsvärd inspirationskälla?

Kyoto-baserade utvecklaren Q-Games, har en del legendariska spel bakom sig, där de flesta nog direkt kommer att tänka på alla Pixelunk-titlar de har släppt. Detta är en studio som går sin egen väg och tenderar att leverera överraskningar och nya tolkningar av befintliga koncept.

I Dreams of Another, bjuds jag en upplevelse som för mig är helt unik. Konceptet att spel är konst, har jag visserligen stött på i flera andra titlar, men inte på det här sättet. Spelets filosofiska formulering är att det inte går att skapa något utan att förstöra något, och kring detta uttalande försöker utvecklaren bygga sin värld.

Det sägs att resan är målet, och med många spel stämmer det verkligen. Jag tänker specifikt på till det formidabla SnowRunner (7/10) men även From Software spelen där jag vill påstå att min favorit är Dark Souls Remastered (10/10). I dessa fall är båda titlarna oförlåtande men samtidigt belönande. Här är minnena starka av själva kampen, eller njutningen att ta sig vidare, att klara sig lite längre.

Samma sak gäller för Baby Steps, vilket är utvecklat av en trio individer med stora planer för genren promenadsimulator där Death Stranding satte måttstocken. I den här upplagan av simulator, är fokus dock helt och hållet på vandringen och resan. Och kanske ett och annat snöpligt felsteg.

Min förtjusning för spelen i Atelier-serien har varit på stark frammarsch ett tag nu. Allt började dock lite skakigt med Atelier Escha & Logy Plus: Alchemists of the Dusk Sky (6/10) men blommade ut i någon slags fulländad kärleksförklaring i och med det fantastiska Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy (10/10). Senare titlar har dock visat på en trend som bär nedåt och frågan är såklart om vi kan få uppleva ett uppsving med Atelier Resleriana: The Red Alchemist & the White Guardian.

Mitt äventyr med den blivande alkemisten Rias och hennes vän Slade börjar starkt och spännande då jag får följa dem i utforskandet av ett underjordiskt tempel av något slag. Inom kort visar det sig att området är fullt av monster och efter att ha lyckats ta sig ut med skinnet i behåll, hamnar de i staden Hallfein som trots att den är relativt stor, verkar vara på ruinens brant både när det gäller befolkning och handel.

Det hela börjar med att Kai skulle utföra ett rutinuppdrag, precis som jag skulle med denna recension. Att med hjälp av sitt flygplan leverera förnödenheter till en mindre utpost i norra Alaska. För mig handlade det om något så enkelt som att spela igenom ett spel och inhämta känslor av ett berättelsedrivet spel. Det skulle visa sig att ingen av oss skulle lyckas slutföra våra uppdrag då katastrofala skeenden drabbade oss båda.

För Kais del slutar uppdraget abrupt när han och hans kompanjon Donovan drabbas av en abnorm storm på väg till utposten. Den är så kraftig att planet formligen slits i bitar. Donovan lyckas hoppa ur planet med sin fallskärm men Kai biter sig fast vid kontrollerna och lyckas kraschlanda mitt ute i ödemarkerna.

Nio år efter det första Bridge Constructor (6/10), är utvecklarna ClockStone Software tillbaka med en ny titel. Senaste gången jag stiftade bekantskap med brobyggandet var med Bridge Constructor: The Walking Dead (7/10), vilket kändes som en frisk fläkt och som erbjöd ett nytt sätt att uppleva serien.

Nu har studion tagit ett steg tillbaka och levererar i och med Bridge Constructor Studio en upplaga som ska locka både gamla och nya fans av serien. Nyheten för den här gången är att jag inte ska behöva hålla mig till någon budget samt att det introduceras ett VR-läge.