Author: Kristoffer Nyrén

För ett par år sedan när Ultimate Ninja Storm 3 dök upp blev jag väldigt positivt överraskad av spelet. Det berodde inte på att det var ett så bra fightingspel, utan mer för att titeln var det absolut snyggaste och snabbaste sättet att ta del av handlingen i de senaste mangaböckerna om vår envisa ninja med en niosvansad räv bakom örat.

Sedan dess har den avslutande boken med våra ninjor i blåsväder släppts. Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm 4 sammanfattar därmed slutet av den oerhört långtgående mangaserien, som påbörjades redan år 1999. Följer du animen – som ännu inte är avslutad – kommer du alltså få slutet avslöjat genom spelet. Men det kommer att avslöjas med en så oerhört snygg inramning att du lär njuta hela vägen.

(more…)

Jonathan Blows senaste spel kan mycket väl vara årets mest efterlängtade verk. Efter att ha legat bakom startskottet för en aldrig sinande indievåg på konsol för drygt sju år sedan med mästerverket Braid – vars slutscen diskuteras än idag – är det minst sagt många som är nyfikna på projektet han lagt ned sin själ i sedan dess.

Atmosfären i The Witness är fullkomligt ljuvlig. Från mina första prasslande steg i de inledande grönområdena, förbi undersköna skogar fyllda med rosa körsbärsträd, vidare till marmorvita slottsruiner och häpnadsväckande bergstoppar är allt bedårande vackert. Varje minut av resan är lika fin som en skickligt målad pastelltavla, och variationen mellan de olika miljöerna på ön där resan utspelas imponerar verkligen. Mysiga konstverk som Flower (9/10) och Journey (10/10) får se sig besegrade rent estetiskt, för här får jag bevittna några av de mest inbjudande miljöer jag någonsin sett i ett spel.

(more…)

Jag är riktigt förtjust i strategirollspel. Du vet de där äventyren vars strider ser ut att utspelas på stora schackbräden, där spelaren och datorn turas om att flytta sina pjäser och du har all tid i världen att fundera ut ditt nästa drag. The Banner Saga innehåller sådana bataljer, därför kom det knappast som en överraskning att det var jag som snodde åt mig redaktionens recensionsexemplar.

Direkt kastas jag in i en bedårande, snötäckt vintervärld med kraftiga vikingainfluenser. Solen har fryst fast mitt på himlen, alla gudar har dött och jorden invaderas av tungt beväpnade jättar vars mål verkar vara att utplåna alla former av intelligent liv. Inramningen är helt underbar, inte minst då allt målas upp i samma stil som den gamla skolans tecknade Disneyfilmer, fast med en stämning så becksvart att den syns rakt igenom spelets meterhöga snötäcken.

(more…)

Även om jag inte alls håller om det, finns det de som påstår att hela musikspelsgenren sjunger på sista versen. Kanske var det just därför Harmonix kände att de behövde ta hjälp av gräsrotsfinansiering via Kickstarter för att kunna sparka liv i en nyversion av deras kultförklarade musikspel Amplitude?

Ordet nyversion är dock en sanning med modifikation. Spelmekaniken är förvisso densamma; som enmansband drar du igång olika ljudslingor genom att spela ett par noter på valfritt instrument, därefter gäller det att hålla liv i så många instrument som möjligt genom att växla snabbt mellan dem resten av låten. Därefter tar likheterna slut.

(more…)

Jag gillar när speltitlar berättar exakt vad man får. Till skillnad från namn som Infinite Undiscovery och Melty Blood: Actress Again som är så förvirrande att det är omöjligt att veta vad för slags spel som väntar i fodralet, är titeln Guns, Gore & Cannoli helt klockren. När jag läser dessa ord förstår jag direkt att det är ett actionpackat men humoristiskt mafiosospel fullt med skjutvapen, slafsigt massakrerande samt ett och annat italienskt bakverk.

I detta handritade, sidoskrollande actionspel får vi axla rollen som Vinnie, en råbarkad gangster under Amerikas 1920-tal. Gangsterdramat inleds med en båttur till den zombieinfekterade staden Thugtown. Men att döingar går runt på gatan ses mest som ett trevligt tidsfördriv snarare än ett hinder i jakten på ett kidnappningsoffer Vinnie fått i uppdrag att hitta.

(more…)

Det är få som hört talas om mästerverket Disgaea här i väst. Denna strategiska rollspelsserie som länge varit en favorit hos mig skrämmer tyvärr bort de flesta med sin nerskalade grafik, inrutade stridssystem, galna exploderande pingviner och minst sagt svårstavade speltitel. Men under den trubbiga ytan döljer sig något helt fantastiskt som fått mig att spendera flera hundratals timmar framför teven med ett stort leende på läpparna.

Lyckligtvis är det mesta sig likt i seriens sjätte del, Disgaea 5: Alliance of Vengeance (ja, du läste rätt, sjätte). En del saker har givetvis förbättrats, framförallt har det underhållande stridssystemet finslipats in i absurdum. Har du kommit i kontakt med spel som XCOM, Final Fantasy Tactics eller till och med schack har du redan koll på hur grunderna i de omgångsbaserade striderna över rutnätiga stridsfält fungerar.

Den enda skillnaden i Disgaea är egentligen att allting har skruvats upp till 10 000. Istället för att hålla dig till enstaka, simpla attacker gäller det att lyfta upp och kasta runt dina karaktärer över kartan, förvandla andra krigare till vapen eller bygga helt galna kombinationsattacker som bokstavligt talat kan sträcka sig över hela spelplanen. Ja, det är precis lika vansinnigt och underhållande som det låter!

(more…)

Även om försäljningen av PlayStation 4-konsoler verkar ha gått oförskämt bra är det många som kan skriva under på att spelutbudet till den nya konsolen haft en riktigt knackig start. Själv har jag visserligen haft ganska kul med startutbudet då det bjöd på en rad lyckade multiformatstitlar, men jag kan förstå att folk är besvikna då de konsolexklusiva titlarna lyser med sin frånvaro, och bland de få som har släppts är det i stort sett bara Resogun (9/10) som kommer att bli ihågkommit.

Bland de andra exklusiva lanseringstitlarna finner vi familjeäventyret Knack, vars syfte är att öppna dörren till den nya konsolgenerationen genom att bjuda på ett Pixar-osande actionspel sett ur fågelperspektiv för upp till två spelare.

(more…)