Author: Kristoffer Nyrén

De absolut bästa partyspelen är de som går ut på att samarbeta med vännerna i soffan på spelkvällarna. Det är något speciellt med att inte bara försöka vinna mot sina kompisar, utan istället utnyttja varandras styrkor och kompensera för gruppens svagheter genom välplanerade strategier och återkommande taktiksnack. Särskilt då det ofta urartar i total kaos och hjärtligt skrikande på varandra i ohälsosamt höga volymer.

Det är härligt när spel överraskar. För mig kom Cyber Shadow som en blixt från klar himmel, då jag helt hade missat att detta debutspel från finska Mechanical Head Studios ens var på väg. Äventyret är en hommage till klassiska Ninja Gaiden, kryddat med lika mycket kärlek och fingertoppskänsla som exempelvis Shovel Knight (9/10) briljerat med inom nyretrogenren.

Redan i spelets inledning sitter varje detalj på exakt rätt plats. Den härliga 80-talsfuturismen med ninjor, robotar och urläcker pixelgrafik sätter stämningen direkt. Kontrollen är tajt, responsiv och simpel, men framförallt känns varje svärdshugg riktigt tillfredsställande. Ljudbilden är kronan på verket och för tankarna till Mega Man och Castlevania, större komplimang än så är svår att ge.

Det har blivit dags för den årliga upplagan av Call of Duty, som denna gång snott namnet rakt av från den populäraste delen i serien. Bortsett från undertiteln och ett par karaktärer lånar spelet dock inte särskilt mycket från 2007 års Modern Warfare. Här bjuds istället på en helt ny, lite modernare krigsföring.

Jag blir direkt imponerad av hur snyggt nya Call of Duty: Modern Warfare ser ut, samt hur bra det låter. Allt från skottsalvor till explosioner har en imponerande tyngd tack vare bra ljudbild och trovärdigt utseende, samtidigt som de spektakulära vyerna och den silkeslena bilduppdateringen på PS4 Pro bidrar till att sätta stämningen i alla bombastiska actionscener.

Få spel ligger mig lika varmt om hjärtat som Castlevania: Symphony of the Night. Den Metroid-inspirerade världsuppbyggnaden, där det vimlade av mystiska sidovägar längs kartan som inte gick att ta sig an förrän jag letat reda på nya förmågor i Draculas mystiska slott, skänkte serien en fantastisk utforskarglädje. Det var riktigt kul att återbesöka tidigare områden för att se om ens nya färdigheter kunde leda till dolda skatter och hemliga rum.

Detta i kombination med stämningsfull musik, tidlös fiendedesign och underhållande rollspelselement blev så lyckat att begreppet Metroidvania myntades, som en subgenre med titeln som största inspirationskälla.

Att minnen är hårt kopplade till ljud har sedan länge varit känt. För visst händer det att du hör någon låt som spelades flitigt under din barndom, och plötsligt väcks härliga minnen från den tiden till liv. Samma sak gäller musiken i Persona 3: Dancing in Moonlight. Bara någon låt in i detta musikspel minns jag tillbaka till min första kontakt med Persona-serien, då jag på min nyinköpta ”platt-tv” blev förälskad i denna helt nya genremix. I äventyret tvingades jag balansera tentapluggande och sociala relationer med kampen mot ondskefulla skuggmonster på dygnets 25:e timma.

Vid en första anblick borde det rent marknadsstrategiskt vara som att skjuta sig själv i huvudet att släppa ett rytmspel som enbart baseras på låtar och karaktärer från ett spel som släpptes för mer än tio år sedan. Ärligt talat hade även jag glömt det mesta av Shin Megami Tensei: Persona 3, men i takt med att jag låser upp nya låtar i spelet minns jag alltmer av det magiska äventyret och livet i studentkorridoren. Dancing in Moonlight är nostalgi när den är som bäst.

(more…)

Persona 5 (10/10) kan mycket väl vara världens bästa rollspel. Det erbjuder allt från spännande handling och livfulla karaktärer till underhållande spelmekanik samt bländande inramning och är så nära perfektion man kan komma. Detsamma gäller även musiken. Det är därför riktigt kul att Persona 5, precis som sin föregångare, nu får ett sidospår i form av ett musikspel där våra favoritkaraktärer får svänga sina lurviga till härliga remixer av de fantastiska låtarna vi minns från fantomtjuvarnas underbara äventyr.

Precis som i Persona 4: Dancing All Night (8/10) och de flesta andra musikspel gäller det att tajma rätt knapptryck i takt till musiken. Är du bekant med genren bjuds du med andra ord inte på några revolutionerande nyheter. Det gedigna berättelseläget från förra dansspelet har dock plockats bort för att själva dansandet ska hamna mer i fokus, vilket fungerar riktigt bra och gör att tempot håller en betydligt snabbare takt.

(more…)

Fråga valfri japan vilken den största rollspelsserien är och hen kommer med största sannolikhet att svara Dragon Quest. Denna spelserie som på allvar drog igång den japanska rollspelshysterin på 80-talet har aldrig blivit lika populär här i väst som exempelvis Final Fantasy eller Tales of-spelen, men i hemlandet Japan är dessa slime-fyllda äventyr fortfarande ohotad konung på tronen av drakdräpande i fantasifulla världar.

Till skillnad från andra titlar i genren håller sig Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age mest till beprövade koncept. Det turordningsbaserade stridssystemet försöker exempelvis inte återuppfinna något hjul, och är i stora drag identisk med normen för rollspelsstrider på 80- och 90-talet. Upplägget på berättandet där du, i rollen som den utvalde, ska rädda världen från mörka krafter känns minst sagt bekant. Att vissa ljudeffekter till och med låter precis som i originalspelet till NES känns som ett sista bevis på seriens smickrande syn på nostalgi och tradition.

(more…)

Det är kul när partyspel lockar fram ens värsta sidor. För till skillnad från andra, förhållandevis lugna partyfavoriter såsom Towerfall, Jackbox Party Pack och Bomberman, hettar det alltid till när Overcooked serveras. Fast på ett bra sätt.

Precis som i den älskade föregångaren blir det otroligt tydligt vilka roller du och dina vänner väljer att axla i sjukt stressiga situationer när Overcooked 2 rör om i grytan. Ingen kurs i ledarskap, laganda eller Lean är ens i närheten av lika bra på att lära en grupp att samarbeta som de knivigaste situationerna i spelets kök. Varje nytt uppdrag i denna komiska kocksimulator lär nämligen resultera i en riktig soppa, tills du och dina vänner lärt er att gafflas på en perfekt avvägd nivå.

(more…)

Sällan har vikingar och asagudar varit så representerade i populärkulturen som på senare år. Se bara på spel som God of War (9/10) eller filmer som Thor: Ragnarök, som hyllats minst lika mycket som asarna själva en gång i tiden.

Min favoritvärld inspirerad av den nordiska mytologin finns dock att hitta i The Banner Saga (8/10). I detta fantastiskt vackra universum slåss vikingar och jättar tillsammans, för att överleva i en värld där solen fryst till is och ett farligt mörker sprider sig som en löpeld längs rikena. Allt från mytologin kring de mystiska gudarna till de fantasifulla runstenarna jag stöter på längs vägen påminner om asatron, men har ändå så pass unik stil att det hela skiljer sig markant från allt jag kommit att förknippa med asar tidigare.

(more…)