Author: Jonny Lindmark

Det är ingen direkt hemlighet att de inslag som karaktäriserar roguelike-genren går att applicera på alla möjliga sorts upplägg och teman. Själv förknippar jag huvudsakligen genren med färgglada, detaljerade och retrodoftande stilar, men den tredimensionella och mörka fängelsevärld som Kiborg utspelar sig i visar att mekanikerna är precis lika hemma där. Snart omvälvs jag av mordiska fångar som gör allt för att ha ihjäl mig, men inte av vilken anledning som helst. Jag är nämligen deltagare i en show där våldet är vägen till frihet, i alla fall på papperet.

Kiborg imponerar tidigt med en stilren visuell design och även om huvudrollen Morgans välansade mustasch känns som en lustig detalj i ett stenhårt fängelse är det lätt att komma in i en passande sinnesstämning. Rummet jag startar i liknar ett mellanting av en dojo och en fängelsematsal, och det är här jag tränar på mina olika förmågor samt spenderar den dyrt förvärvade valuta som utgör spelets drivande kraft. Som i de flesta andra spel inom den här genren är tanken att jag ska spela omgång efter omgång, lära mig av mina misstag och spendera erfarenhetspoäng för att slutligen klara spelet.

Många är vi nog som gillar det klassiska dramaturgiska upplägget om att utföra kupper bakom fiendens linjer. Vare sig man ser herrarna i Jönssonligan smyga runt i en nedsläckt banklokal, Jason Bourne bläddra sig igenom skurkarnas arkivskåp eller Splinter Cells Sam Fisher balansera bland takbjälkarna så är spänningen oftast på topp. I Commandos: Origins får vi följa en specialenhet av soldater i fiendeland, men det är inte i vilken konflikt som helst, utan den mellan axelmakterna och de allierade under andra världskriget.

Commandos: Origins är intressant nog en berättelse som utspelar sig innan de tidigare spelen i Commandos-serien (vars ursprungliga spann sträckte sig mellan 1998 och 2006). Medan de tidigare spelen utvecklades av spanska Pyro Studios har den här titeln skapats av Claymore Game Studios med tanken att de ska ta över stafettpinnen för serien. Flera av de ursprungliga titlarna ses som något av klassiker inom sin genre, och det är lätt att föreställa sig att många byggt upp en förväntning inte endast för det här släppet, utan för seriens fortsatta framtid på de moderna plattformarna.

Av alla lekar vi utövar i västerländsk kultur lär den vi (i alla fall på min grundskola) kallar för ”Ta-fatt” vara en av de mest långlivade. Kärt barn har många namn, så kanske känner du snarare igen den vid namnet ”Datt”, ”Kull” eller något annat spännande. Poängen är i alla fall att det är en populär lek, och visst har varianter av den dykt upp i ett och annat spel genom åren. I Polterguys: Possession Party är det inte människor som jagar varandra, utan busiga små andar som gör allt för att få varandra på fall.

Polterguys är något så intressant som ett partyspel helt tillägnat ovan nämnda lek, men man har kryddat till upplägget för att ge det ett helt annat djup än vad vi har sett tidigare. Till att börja med är majoriteten av nivåerna ganska tajt utformade, men fullknökade med små gömställen, föremål och mekanismer som kan utlösas för att ställa till med kaos. Målet är att överleva längst, något som är lättare sagt än gjort när den som jagar dig är en gigantisk mörk och smått obehaglig best. Kommer den ifatt någon så dröjer det sällan länge innan de är utslagen ur leken.

Ibland kan de enklaste av koncept vara grunden till riktigt utmanande spelupplägg. Eller vad sägs om det här? Du är ett spöke, och som de flesta spöken kan du röra dig genom väggar och andra fasta föremål utan problem. Haken är att du har som uppdrag att transportera en bubbla igenom ett helt spökhus, och den får inte röra något. Ingenting. Absolut nada. Spelet som utsätter mig för denna tuffa utmaning är Bubble Ghost Remake, en nyversion av spelet som släpptes till Atari ST 1987.

Det framstår kanske som lite lustigt att det finns en handling kopplad till att ett spöke blåser runt på en bubbla, men för vår protagonist Heinrich är det fullt allvar. Efter att ha varit inkallad i krig återvänder han nämligen hem med förhoppningarna att hans fru Sofia väntar på honom. Problemet är inte bara att han uppenbarligen har stupat, utan även att tiden har förflutit till den grad att deras en gång så vackra hem är helt nedgånget. Vad som har hänt med Sofia vet han inte, men något säger honom att den vilsna lilla bubblan har med saken att göra.

Ett gemensamt drag som många äldre peka-klicka-spel har är den skruvade logik som gör spelens pussel allt annat än uppenbara. Man kan föreställa sig att det finns flera anledningar till detta, och då kanske framförallt att öka mängden timmar det skulle ta att spela igenom upplevelsen. Det ska däremot inte stickas under stol med att dessa kluriga pussel ofta utgjorde en passande serie fantasifulla inslag i lika fantasifulla (och inte sällan) väldigt skruvade berättelser.

En mörk sådan finner vi I Have No Mouth and I Must Scream, som ursprungligen släppt 1995. Spelet är en tolkning av författaren Harlan Ellisons novell (med samma namn) som i sin tur släpptes redan 1967.