Author: Jonny Lindmark

I början av 2025 hade det gått ungefär 10 år sedan vi senast hörde av serien Ninja Gaiden, en tidsrymd som blivit något av en lång och fruktlös ökenvandring för fansen. Med det i åtanke är det lätt att förstå glädjeruset som uppstod när det plötsligt utannonserades inte bara ett, utan tre nya spelsläpp, varav Ninja Gaiden 4 var det stora flaggskeppet. Man började med att släppa Ninja Gaiden 2 Black (7/10), men passade även på att presentera en titel som skulle komma att flörta med seriens ursprung. Det spelet heter Ninja Gaiden: Ragebound, och jag har gett mig i kast med detta retrodoftande äventyr.

Spelet öppnar upp med en stilren men förvånansvärt tyst startskärm. Efter ett knapptryck vaknar den till liv, illustrationen förändras och häftig musik pumpas ut ur högtalarna. Stämningen sätts direkt, och snart blir jag även presenterad för spelets premiss. Hayabusa-klanens ledare har gett sig av för en duell med en mystisk krigare, och då han inte kommer tillbaka reser seriens huvudkaraktär Ryu till USA i jakt på svar. Kvar lämnas Kenji, en ung ninja vars egenskaper nu kommer att sättas på prov. En skräckinjagande demonherre har nämligen fäst sitt öga på landet, och det dröjer inte länge innan demonerna väller in.

Killing Floor 3 är som titeln avslöjar Tripwire Interactives tredje alster i deras serie av populära förstapersonsskjutare. Tre spel in fortsätter det onda megaföretaget Horzine att pumpa ur sig massproducerade horder av mutanter som hotar att ta över världen, och det är upp till oss skjutglada spelare att göra något åt det. Lyckligtvis är organisationen Nightfall skurkarna hack i häl, och det är som deras specialsoldater vi tar oss an uppgiften.

Precis som med sina föregångare går det att uppleva Killing Floor 3 på egen hand, men med möjligheten att vara upp till sex spelare är det ett äventyr som gör sig väldigt lämpat att spela med andra. Det finns bara ett spelläge, men utvecklarna har bakat ihop en sorts följetong av sidouppdrag i matcherna för den som vill krydda med lite handling. Dessa uppdrag är lättsamma och handlar för det mesta om att ta sig till en serie specifika platser på varje karta, aktivera något objekt och överleva alla vågor av fiender (vilka utgör den huvudsakliga sysselsättningen annars).

”Det här är ett spel som handlar om döden”, klargörs det för mig direkt i en allvarlig och uttrycksfull beskrivning för att förbereda mig på att Luto kommer att bjuda på en berättelse med tyngd. Jag har spelat många skräckspel i mina dagar, men få av dem sätter den stämningsmässiga ribban så tydligt redan i startmenyn.

En solig öken breder ut sig i bakgrunden, och kontrasten till den nattsvarta beskrivningen är total när jag sakta börjar stappla fram genom det ödsliga landskapet. Det visar sig att ökenvandringen är en dröm, och den som upplevde den en man vid namn Samuel. Vi får inte veta så mycket mer om ”Sam” än att han är mitt i en flytt, lider av svårtydda drömmar och våndas över något som har hänt tidigare i hans liv. Jag börjar så smått att utforska hans hus när jag inser att det är något som inte är som det ska.

För lite drygt fem år sedan skedde en sorts pånyttfödelse som många av oss hade väntat på under en väldigt lång tid. Det var en händelse som inte bara väckte liv i spelminnen från millennieskiftet, utan även känslan av att få ta del av en kulturell rörelse olik många andra. Det spelade ingen roll om du var skejtare på riktigt eller inte, för när du spelade Tony Hawk’s Pro Skater fick du en digital fribiljett till den gemenskap som utmärker just skejtkulturen. Nu är det dags igen, och den här gången har man slagit ner i vad som kan anses ha varit seriens storhetstid. Resultatet? Tony Hawk’s Pro Skater 3+4.

Likt föregångaren, Tony Hawk’s Pro Skater 1+2 (9/10) har man utöver att slå ihop de två originaltitlarna gjort en total nyrenovering av såväl karaktärsutbud som nivåer och spellägen. Spelens koppling till verkligheten har alltid varit en viktig ingrediens för att ge dem relevans, och det är med ett leende på läpparna jag bläddrar igenom alla karaktärer jag kan spela som. Ikoniska och stilbildande skejtare som Tony Hawk (såklart!), Steve Caballero och Bob Burnquist samsas om uppmärksamheten med moderna proffs och unga talanger med alla möjliga bakgrunder, precis som det ska vara. Den nya generationens skejtare får precis som den äldre generationens möjlighet att sätta ett avtryck, och jag gillar det skarpt.

Inom den mänskliga berättartraditionen finns en kärlek till att anpassa berättelser efter olika behov eller preferenser. För det mesta handlar det möjligtvis om att anpassa det man vill berätta om för en specifika målgrupp eller kanske skapa något annorlunda, och det finns olika sätt att göra det på. Utvecklarna bakom metroidvania-äventyret Somber Echoes har tagit ett omfattande grepp och applicerat grekisk mytologi på ett science fiction-skal, vilket förstås är ett ambitiöst mål.

Spelet öppnar med att huvudpersonen Adrestia vaknar upp på rymdstationen Antromitos, en plats i totalt kaos. Gudarna Nyx och Aether har tappat kontrollen över stationen, och det är inte vem som helst som har initierat kaoset, utan Adrestias syster, Harmonia. De är båda barn till gudarna, och Adrestia hamnar därmed i ett knepigt moraliskt dilemma då hon får uppdraget att förgöra sin syster. Premissen är intressant, men även om jag gillar den intressanta kombinationen av teman så lider spelet lite av sättet handlingen förmedlas på. Det finns ingen dialog, och de korta stycken av information som snappas upp känns lite för lösryckta för att jag ska få en övergripande bild av hur saker hänger ihop.