Author: Jonny Lindmark

Någonstans uppe på natthimlen måste stjärnorna stå i rad, för vem hade anat att 2025 skulle bjuda på såväl Shinobi som Ninja Gaidens återkomst? Två spelserier som på många sätt har fått representera den populärkulturella ninjans roll på våra spelkonsoler under många år, båda med rötterna i 80-talets ninja-fenomen. Shinobi: Art of Vengeance är det första spelet att släppas i serien sen 2011, så det är med stort intresse jag sätter mig ner för att spela igenom denna återvändare.

Efter några titlar i tredimensionell stil har man med det här spelet valt att gå tillbaka till sina tvådimensionella rötter. Huvudrollen, den buttra krigaren Joe Musashi är tillbaka, och även om han kanske är något okänd för den moderna publiken lär fans gnugga händerna i förtjusning.

Eden, eller Edens trädgård som vi kallar den på svenska lär ha varit platsen där gud, enligt bibeln skapade Adam och Eva, de första människorna. Idén förekommer i flera religioner, och det är därför inte helt förvånande att den även gör avtryck i populärkulturen. Framförallt är det kanske tankarna kring människans “vara eller icke vara” som fascinerar, och det förekommer ofta inom exempelvis science fiction. Favoriter som I, Robot, Blade Runner och Ghost in the Shell leker alla med idéer om det mänskliga medvetandet, och med moderna alster som exempelvis Ex Machina och Companion ser trenden ut att fortleva. I Metal Eden leker man också med detta tema.    

När en sådan mytomspunnen plats som Eden får inspirera titeln på ett science fiction-spel kan man ana att det kommer att finnas en koppling, och visst är det så i det här fallet, om än blygsam. I Metal Eden tar jag nämligen rollen som Aska, en android med en människas medvetande inombords. I framtiden kan man praktiskt nog digitalisera individers medvetande, och på så sätt applicera det på nya, icke-biologiska kroppar. Detta underlättar i sin tur rymdresande, varpå flera kolonier ploppar upp runt om i rymden.

Prince of Persia är för många en tongivande serie av spel, kanske framförallt som representant för actionbetonade plattformstitlar, men även för äventyrsspel överlag. Sen dess start 1989 har serien hunnit växa till ett ganska omfattande träd av spel, men det är först med The Rogue Prince of Persia som man ger sig på roguelike-genren. Bakom rattarna hittar vi dessutom studion Evil Empire som har sina rötter i Motion Twin, vilket är studion bakom ett annat, väldigt populärt spel inom nämnda genre, nämligen Dead Cells (9/10).

Spelet inleds med berättelsen om en konflikt mellan hunnerna och det persiska riket. Hunnerna, vars armé genomsyras av mörk magi, leds av den onda krigaren Nogai, och snart har denne initierat en invasion av Persien. Prinsen sätts på prov, och i en av de följande striderna möts han och Nogai i en duell, med ett dråpligt resultat. Prinsen dör, men med hjälp av en magisk medaljong färdas han bakåt i tiden till en mystisk oas. Där träffar han besvärjaren Paachi som berättar om medaljongens förmågor, men även att hunnerna har tagit över stora delar av riket. Om prinsen nyttjar medaljongens kraft rätt kan han ändra invasionens förlopp, och förhoppningsvis ställa allt till rätta.

Alla har vi någon sorts relation till matbutiker. För de flesta är det en plats att fylla på sitt kylskåp, skafferi eller förråd, men det kan vara så mycket mer än så. Matbutiker är för många även en arbetsplats där man tar sina första steg ut i arbetslivet eller kanske till och med spenderar en lång tid av sitt yrkesliv. Dess ägare och anställda jobbar hårt för att vi kunder ska hitta det vi letar efter, vara nöjda med våra besök, och helst spendera så mycket av våra pengar som möjligt i samma veva. Allt detta och lite till får vi uppleva i Discounty, en färgglad butikssimulator med förvånansvärd tyngd.

Spelet öppnar med att en buss anländer till staden Blomkest. Ut hoppar vår karaktär, en namnlös ungdom vars identitet vi som spelare får skapa efter egen smak. Jag döper min karaktär till Lenny, klär honom i mössa, huvtröja samt säckiga byxor och tar mina första steg i den färgglada staden. Inom kort möter jag upp en av spelets starkaste personligheter, tant Tellar, en dam vår karaktär beskriver som kall och beräknande. Lägg de personlighetsdragen på minnet, för de kommer att spela en större roll så småningom.

Två år har gått sedan jag gjorde mitt första besök på Cirkus Vlad, men redan då var det en upplevelse höljd i en illavarslande dimma, eller kanske rättare sagt rök? Faktum är att det jag upplevde genom ögonen på clownen ”Lazy Ollie” var en blandning av minnen och traumatiska händelser, rester av ett tragiskt förflutet som åter vaknat till liv. Vlad Circus: Descend Into Madness (9/10) var ett minnesvärt spel, och jag har sett fram emot att få veta mer kring denna spännande berättelse. I Vlad Circus: Curse of Asmodeus kommer vi att få bekanta oss med ytterligare minnen av den olycksdrabbade cirkusen, men den här gången tillhörande någon helt oväntad.

I den här berättelsen tar vi oss nämligen rollen som Josef Petrescu, broder till cirkusägaren Vlad, och dessutom en kontroversiell nyckelperson från det första spelet. För att behålla mystiken kring spelens handling tänker jag inte gå in särskilt djupt på karaktärernas relationer och händelserna som kopplar ihop de båda titlarna, men Curse of Asmodeus börjar precis så mörkt och dystert som man hade kunnat ana.