Author: Jonny Lindmark

En man vaknar upp i en gigantisk hög av lik. En hög så stor att den sträcker sig långt upp på väggarna i vad som förefaller vara en stor katedral. Samtliga kroppar har en konformad hjälm på huvudet, så även mannen som jag nu får ta kontroll över.

Hela situationen har en religiös laddning över sig och de annorlunda huvudbonaderna får mig att tänka på avbildningar som finns från den Spanska inkvisitionen. Historienörden i mig taggar till och det tar inte lång tid innan jag förstår hur mycket temat religion faktiskt genomsyrar Blasphemous.

Året 2013 var jag lite sur på Gearbox Software. Jag var då (och är fortfarande) ett stort fan av Alien-filmerna och hade länge sett fram emot deras Alien: Colonial Marines som såg ut att bli hur häftigt som helst. Förväntningarna var extra höga eftersom deras två spel i serien Borderlands var riktigt häftiga och underhållande spel.

Alien-spelet släpptes och visade sig bli en ganska rejäl flopp, till stor del för att Gearbox hade fördelat utvecklandet på ett gäng mindre externa studios och själva jobbat på Borderlands-serien. Som av en slump har jag knappt spelat någon titel från studion sedan dess och blev nästan överraskad när Borderlands 3 dök upp som från ingenstans. Kan spelet bota mig från det lilla kornet av surhet som lever kvar från ovanstående fadäs? Det ska vi ta reda på.

När jag var tonåring hände det att jag och en kompis brukade sticka till en basketplan belägen på en bakgård nära där han bodde. Ingen av oss var någon Michael Jordan direkt, men vi tyckte det var kul att kasta lite boll och prata medan solen långsamt gick ner vid horisonten. Jag minns att jag tyckte det var relativt lätt att göra mål, men fruktansvärt svårt att dribbla ordentligt. Jag hade helt enkelt inte särskilt bra bollkontroll.

När jag tog på mig att recensera NBA 2K20 kändes det som en liten tillbakablick till de där kvällarna under mina tonår. Jag skäms inte för att säga att min erfarenhet av serien är ytterst sparsmakad, men basket som sport fascinerar mig mer än exempelvis fotboll eller hockey som känns mycket mer spritt i det svenska sportintresset, och därför blev jag lockad att ge mig an den här recensionen. Se det som en oinfluerad text från en nykomling som är intresserad av konceptet basket i spelformat.

Zombier har länge varit populära representanter för skräck i många olika kulturella uttryck, inte minst tv-spel. Kanske är de så populära inte bara på grund av faran de utgör rent fysiskt, utan även genom den psykosociala problematik de formar hos människan. Klarar du av att ha ihjäl en nära vän, familjemedlem eller kanske din partner när denne blir en odöd? Svåra val kommer att behöva göras när zombierna tar över.

Telltales The Walking Dead-serie kombinerar serietidningskänslan med tv-seriernas uttrycksfulla dramatik vilket gör dem till väldigt effektfulla spel. I samlingen med den tungvrickande titeln The Walking Dead: The Telltale Definitive Series har samtliga 5 spelsäsonger inkluderats och den utgör därmed en ordentlig mängd berättelser för spelaren att ta sig igenom.

The Sinking City är ett spel som är fyllt av mysterier, men som på något vis känns som ett mysterium i sig självt. Författaren H.P. Lovecrafts sci-fi- och skräckhistorier har varit populära länge men det är först på senare år som Cthulhu-mytologin verkligen har slagit igenom inom populärkulturen.

Jag ska inte sticka under stol med att jag, trots fascinationen för temat, har kommit att tröttna på det en aning efter att i åratal ha matats med brädspel, muggar, pennskrin och mjukisar med den klassiska Cthulhu-designen varje gång jag går in i en butik med lite nördiga produkter.

The Sinking City baseras också i Cthulhu-mytologin, men det känns allvarligt och mörkt med en tung stämning som genast får mig att glömma allt vad fluffiga tentakelmjukdjur innebär.

När jag spelar Effie får jag lite flashbacks till 90- och det tidiga 2000-talets plattformsgiganter som till exempel Crash Bandicoot, Spyro the Dragon, Ratchet & Clank osv. Inte för att Effie är särskilt likt dessa rent estetiskt, utan för att spelet på något sätt genomsyras av den enkelhet som flera av de titlarna hade när det begav sig.

Spelet inramas av en berättelse om den lokala by-tuffingen Galand som trots sin atletiska fysik är för lat för att hjälpa en gammal kvinna i nöd. Kvinnan visar sig vara en häxa och vips så har den unge Galand förvandlats till en (fortfarande hunkig), men betydligt äldre farbror som straff. För att återfå sin ungdom beger han sig till en närliggande tempelruin i jakt på hjälp från högre makter, och det är även där jag får ta kontroll över honom för första gången.

Spelserien Puyo Puyo är en av många pusselgiganter som utspelar sig i den där klassiska rektangeln där allsköns föremål trillar ner för att sedan behöva organiseras efter vissa förhållningsregler. I Puyo Puyo Champions gör seriens söta små slemfigurer Puyos comeback tillsammans med ett helt gäng färgglada karaktärer, fast nu med extra mycket fokus på tävlingsmomentet.

God’s Trigger är den där sortens spel som direkt visar spelaren var skåpet ska stå. Redan någon minut in i spelet sitter jag där med öppen mun efter att ha fått beskedet att min karaktär sorgligt nog har bitit i gräset. Vad hände egentligen? Jag blir snart varse om att detta är ett dödsbud som jag kommer att få inpräntat på näthinnan om och om igen tills jag lärt mig bemästra ett antal saker som spelet kräver av mig som spelare.

Men vad är bakgrundshistorien till att jag sitter här i min fåtölj och likt Bill Murray i ”Måndag hela veckan” upplever samma sak om och om igen?