Author: Jonny Lindmark

Det är svårt för mig att inte jämföra spelserien Saints Row med Grand Theft Auto. Att beskriva Saints Row som Grand Theft Autos galna kusin är nog inte långt från sanningen. De är lika både till utseendet och spelstilen, men skenet bedrar. Saints Row har, som antyds ovan, en något vildare twist på det hela som har bidragit till att ge spelen en helt egen fanskara och kraften att stå på egna ben.

Det populära Saints Row the Third som ursprungligen släpptes redan 2011 har nu putsats och polerats ordentligt till en rykande het nyversion där det mesta har uppgraderats till dagens standard. Precis som i de tidigare spelen i serien kretsar handlingen kring gängkrig mellan olika fraktioner där målet är att spelarens gäng ska få överhanden. I det här fallet har min gruppering 3rd Street Saints hamnat på kant med ett stort brottssyndikat vilket har skruvat upp tonläget ytterligare.

Rovdjuret, eller den ”fula jäveln” som Arnold Schwarzenegger kallar den i filmen Predator, har blivit något av en ikon när det kommer till populärkulturens alla skurkkaraktärer. Den och rasen den tillhör har återkommit i mängder av filmer och spel genom åren, men det var ett tag sen den tog upp lika mycket rampljus i ett spel som den gör i Predator: Hunting Grounds.

Man skulle indirekt kunna säga att spelet både är en tematisk, såväl som spelmässig, uppföljare till Illfonics underground hit Friday the 13th – the game (8/10) där en grupp spelare tillsammans ska samarbeta för att undfly en ensam motspelare som agerar rollen som en betydligt starkare antagonist. Det är ett intressant upplägg som för det mesta är väldigt lovande, förutsatt att man lyckas undvika de i mina ögon många farthinder som just det upplägget kan dras med.

Att beskriva handlingen i My Friend Pedro är lite som att trilla ner i kaninhålet till Underlandet, en plats där ordet “konstigt” agerar röd tråd. Med “konstigt” menar jag dock inget negativt i det här fallet, utan snarare något som väcker nyfikenhet och intresse.

Min karaktär vaknar upp i ett unket källarutrymme som snart visar sig vara en restaurangs matkällare. Utifrån hörs arga röster som kommer fram till att jag ska “förberedas” för att hamna på någons tallrik. Det ser illa ut för min huvudkaraktär, men plötsligt har jag sällskap. Det är bananen Pedro som glatt erbjuder sig att hjälpa mig ur knipan. Konstigt var ordet.

Ett av förra årets mest efterlängtade titlar var nyversionen av den gamla skräckklassikern Resident Evil 2 (10/10). Väntan var väl värd och resultatet gott, så Capcom fortsatte på samma spår vilket har lett till ett rykande hett nysläpp av uppföljaren Resident Evil 3.

Originalet släpptes 1999 som Resident Evil 3: Nemesis och var en återgång till serien efter Capcoms avstickare med den begynnande serien Dino Crisis. Nyversionen har skippat ordet Nemesis i titeln (troligtvis för att enklare koppla det till föregångaren), men det är inte den enda förändringen som skiljer den här versionen från originalet.

Doom-serien har sedan länge varit en koloss till kulturfenomen och lever tack vare sina många fans och högkvalitativa spel vidare från spelgeneration till spelgeneration. 2016 kom Doom (8/10), som många såg som nystarten på serien efter ett längre uppehåll. Fyra år har gått sedan dess och nu har äntligen uppföljaren med det mäktiga namnet Doom Eternal släppts med buller och bång.

Element Space är den där typen av spel som siktar ganska högt, fast på ett diskret och lite blygsamt sätt. Det kikar beundransfyllt på giganter likt Mass Effect och XCOM, drömmer om att göra liknande stordåd och tar det vågade språnget i att bli något liknande, fast på lite mindre skala då så klart.

Spelet utspelar sig i ett universum där en skurkaktig organisation har fått för sig att de ska sätta käppar i hjulen för en stundande allians och fredsplan mellan olika planeter och nationer. De drar sig heller inte för att använda en arsenal av inte fullt så rumsrena planer och strategier, något som får mig att frenetiskt pendla mellan olika planeter för att sätta stopp för politiska kuppförsök, bankrån, terrorattacker med mera.

Att spela är att leva sig in i en alternativ verklighet. För de flesta är det ett lättsamt nöje som får oss att slappna av efter en hård arbetsdag, underhålla oss när vi är uttråkade eller involvera våra vänner när de är på besök. Nioh-serien tyr sig inte helt till någon av de kategoriseringarna utan är till nittio procent ute efter att plåga dig tills du ger upp eller triumferar.

Likt sina spirituella syskon i Souls-serien riktar sig Nioh-spelen mot en målgrupp som gillar utmaning, och så är det även i det här fallet. Nioh 2 är, likt sin föregångare, ett äventyr som kretsar kring japansk mytologi i en feudaljapansk kontext; en kombination av inspirationskällor som blir en välfylld brunn att hämta material ifrån. Efter att ha skapat min karaktär, valt startutrustning och övat lite på kontrollerna ger jag mig således ut i den japanska natten.

Overpass är den där sortens spel som jag så gärna vill bli förälskad i direkt. Jag har nämligen en svag sida för spel där jag får framföra krockvänliga fordon på halsbrytande nivåer. Man kan alltså lugnt säga att mången fordon har lidit sina slutgiltiga öden i min kontroll genom åren.

I det här fallet fungerar dock saker lite annorlunda i Overpass. Det är nämligen inte renodlad racing från punkt A till punkt B som gäller, utan som titeln avslöjar är det mer en fråga om att färdas över hinderbanor av olika slag. Det är en intressant idé som får mig att drömma mig tillbaka till spel i stil med Trials-serien, som har givit mig mycket nöje genom åren. Här skippas dock komisk framtoning till förmån för ett lite mer häftigt och seriöst utseende.

Så här i sjukdomstider känns ett spel som Two Point Hospital konstigt nog lite extra relevant på något sätt. Inte nog med att de årliga förkylningarna och influensavågorna frodas bland det svenska folket, nu står även det globala otyget covid-19 och knackar på ytterdörren. Som tur är hanteras inte såpass allvarliga sjukdomar i Two Point Hospital utan här står snarare sjuk humor av den bra sorten i fokus.

När spelet utannonserades för några år sedan sades det vara en spirituell uppföljare till den gamla klassikern Theme Hospital från 1997, något som är klart tydligt i både tema och upplägg såväl som humor. Two Point Hospital går likt sin förebild ut på att bygga och sköta vårdinrättningar. Till en början är det mindre anläggningar i stil med vårdcentraler men allt eftersom expanderar ägorna till att omfatta även större sjukhus.