Author: Jonny Lindmark

Med titlar som Tony Hawks Pro Skater 1+2 (9/10), Resident Evil 3 (9/10) och Final Fantasy VII Remake (9/10), kan man konstatera att 2020 har varit ett starkt år för nyversioner av gamla spel. När den första delen ur den populära spelserien Mafia plötsligt dök upp på mitt virtuella skrivbord i ny skrud blev jag överraskad. Hur hade jag missat att det var på ingång? När originalet kom hade jag inte möjligheten att spela det så mycket som jag ville, men nu hade jag ett gyllene tillfälle framför mig.

Spelets kärna består av handlingsdriven action med mycket bilkörning och precis som titeln avslöjar är det maffian som står i centrum för själva handlingen. I rollen som den medelmåttige taxichauffören Tommy Angelo dras jag in i maffians verksamhet efter att en ödets nyck inträffat och jag fått vänner på andra sidan lagen. Ledaren för den gruppering som jag dras in i heter Don Salieri, och det dröjer inte länge innan han har stora planer för Tommy och hans egenskaper i sin kamp mot den rivaliserande gangsterbossen Don Morello.

Unrailed! är ett spel där problemlösande och kvickt tänkande är A och O. Ett tåg står vid en station. Det är blockigt och enkelt, precis som sin omgivning, men långt ifrån så stelt som man skulle kunna tro, i alla fall enligt mig där jag står bredvid med min lika blockiga lilla dinosaurie.

Plötsligt poppar en liten timer upp vid lokets främre del, några sekunder förflyter och ångvisslan tjuter. Resan är igång, och med det min stressiga arbetsdag. Min och mina eventuella medspelares karaktärer är nämligen rallare, skogshuggare, gruvarbetare och brandmän, allt på samma gång och med ett lok som hela tiden hänger över min axel. Detta blir jag och min testpartner snabbt varse om när vi kör igång en spelrunda för två personer och inser att vår kommunikation och vårt samarbete kanske behöver några rundor för att bli lite effektivare.

Det är svårt att få grepp om en eventuell handling i spelet Exp Parasite, för precis som i många av de gamla spel det försöker efterlikna är handling något sekundärt och fylls bäst ut av spelarens egna fantasi. För de spelare som har hängt med länge känns kanske detta igen, och det är troligtvis många som har skapat ett spels handling med endast ett omslag som inspiration.

Vad som är klart från början är att jag spelar som en liten grå parasit, utseendemässigt ett mellanting av en hjärna och en geléklump, som desperat kämpar för sin överlevnad i en tuff och skoningslös värld.

PGA Tour 2K21 är det andra spelet i PGA-serien sedan speldistributören 2K fick rättigheterna från EA 2018. Utvecklarna bakom årets spel är återigen den kanadensiska studion HB Studios, och till skillnad från det förra spelet i serien har fler inslag från PGA Tour-varumärket inkluderats. Trots att jag låter väldigt kunnig på området när jag skriver det här, är golfvärlden ett relativt stort mysterium för mig i nuläget, även i digital form.

Det första intrycket jag får av spelet är att det är väldigt nybörjarvänligt. Jag får tidigt en introduktion på hur olika moment i golfandet går till och den käcke kommentatorn drar sig inte för att lite försynt påpeka mina sneda utslag och dåliga puttar. Det märks tydligt att både han och jag vet att jag är en nybörjare, men det bidrar bara till en lustig känsla.

West of Dead är i princip precis vad det låter som. Jag är i vilda västern-miljö, jag är död och jag dör om och om igen. Men hur blev det så? Mason, vars röst skådespelas av den mångsidiga skådespelaren Ron Perlman, är fast i en sorts limbo.

Med ett så gott som nollställt minne vaknar jag upp på en krog som fungerar som avstamp för resan till himlen eller helvetet. Det förstnämnda ligger österut, det senare västerut och det är sällan helt klart vart de resande är på väg. På senare tid har problemen hopat sig och allt färre når sina slutmål, något som visar sig ha en koppling till Mason och hans förlorade minne.

Någonstans längs den walesiska kusten, tätt omringat av hav, skog och klippor ligger Sker Hotel. Det ligger i ett ödsligt och till synes folktomt område, vilket bekräftas när jag i huvudrollen som karaktären Thomas anländer efter en längre tids färd med tåg. Stationen jag anländer till är så gott som igenväxt och det är ett under att tåget ens stannade där, tänker jag.

Efter en kort promenad står jag snart på tröskeln till hotellet, en enorm byggnad som likt stationen ser ut att ha upplevt bättre dagar. Anläggningen ägs av min svärfar, och min fästmö har genom brev desperat bett mig att komma hit. Jag sväljer lite nervöst, och kliver ändå in.

Att  moderna spel hämtar inspiration från äldre titlar är väldigt vanligt, framförallt när det kommer till estetisk design, men även till spelens upplägg. I det svenskproducerade run-and-gun-spelet Ultracore tas steget längre, men det har sin förklaring. Det skulle nämligen ha släppts redan 1994, men med en ny konsolgeneration på gång lades det på is, publiceringen blev inställd och spelet föll i glömska.

I många fall hade en modern spelutvecklare som fått ett sådant spel på halsen kanske tagit isär det, plockat ur alla godbitar, moderniserat det och släppt det som en retroinspirerad nyskapelse. Men så blev icke fallet med Ultracore.

Neversong var från början ett litet Kickstarterprojekt startat av Atmos Games och Serenity Forge med indie-utvecklaren Thomas Brush i spetsen, tänkt att fungera som en spirituell uppföljare till Brushs tidigare spel Coma. Efter att ha varit ute ett tag till datorspelarnas fördel har det nu landat som konsolversion.

Temat är tungt, svårgreppat och sätter redan i början av spelet en dyster stämning som ligger över handlingen likt en våt filt. Det är en annorlunda vinkel som väcker intresse genom sin för mig charmiga design och enkla upplägg.

Roguelike-genren är ett fenomen som har vuxit rätt ordentligt i popularitet under de senaste åren. Neon Abyss är den kinesiska spelstudion Veewo Games första titel i genren och det märks tidigt i spelet att de nog har hämtat mycket inspiration från genregiganter såsom The Binding of Isaac och Enter the Gungeon, något jag finner lovande.

I motsats till inspirationskällorna är Neon Abyss huvudsakligen upplagt som en tvådimensionell skjutare, fast med klassiska roguelike-element såsom stora mängder slumpmässig utrustning, slumpgenererade nivåer, bossar och snabba spelsessioner. En värld är uppbyggd av ett antal nivåer där den sista huserar en förbestämd slutboss. Nivåerna som passeras innan dess handlar egentligen bara om att bygga upp sin utrustning till den grad att världens slutboss är möjlig att klara av. Dessa är nämligen betydligt mycket svårare än de halvbossar som jag springer på under resan dit.

För att ge en ungefärlig sinnesbild av hur tvåspaksskjutaren #Funtime upplevs första gångerna man spelar det tänkte jag göra en jämförelse. Tänk dig att du är godissugen. Du går till närmaste återförsäljare, går fram till lösgodiset och inser att du är sugen på allt, ju färggladare blandning desto bättre. Väl hemma igen slår du dig ner framför din spelkonsol, tar påsen med godis … och häller den över huvudet på dig själv.

Att säga att #Funtime är färgglatt och intensivt är något av en underdrift eftersom tv-skärmen nästan bokstavligen exploderar av färger och former som peppras på en som ur ett maskingevär. Detta får till följd att jag som spelare upplever ett rus av intryck som kräver varje uns av koncentration för att hänga med över huvud taget.