Author: Jonny Lindmark

Introsekvensen i plattformsspelet Olija får mina tankar att vandra iväg till Herman Melvilles bok Moby Dick. I den får vi följa sjömannen Ishmaels berättelse om när han seglar med Kapten Ahab under dennes jakt på en stor vit val.

I Olija finns ingen stor vit val, men ett fartyg på jakt efter en ljusare framtid sjunker snart, och ett ofantligt vidunder drar med sig sjömännen ner i djupet. Spelets huvudkaraktär Kapten Faraday är heller ingen Ahab, men när han snart vaknar upp och finner en magisk harpun infinner sig ändå en liknande bild.

Scott Pilgrim vs the World – The Game har fyllt tio år, och detta firas med ett nysläpp till dagens konsoler. Spelet har troligtvis en hel del insatta fans vid det här laget, men för den oinsatte härstammar det ur en serietidning som gick varm mellan 2004 och 2010. Samma år som serien tog slut släpptes en film och med den kom även spelet.

Att Scott Pilgrim vs the World – The Game kom i samma veva som filmen var ingen slump, utan ett klyftigt drag för att koppla ett grepp om de nördiga teman som uttrycks i den. Hela filmen är som ett spel, så med detta i åtanke skapade man ett röjigt slagsmålsspel i isometrisk vy, komplett med charmigt pixlig retrografik.

Pusselspel i förstapersonsvy verkar vara lite i ropet nuförtiden, och The Pillar: Puzzle Escape sällar sig till den skaran på ett blygsamt och lite nybörjaraktigt sätt. Spelet är stort sett helt fritt från narrativ text och ljud, och förlitar sig nästan enbart på visuellt berättande och spelarens fantasi.

Jag traskar genom enkla men trevliga miljöer, samtliga avskilda genom olika magiska portar. För att ta mig förbi dem krävs det inte nycklar, utan ett antal lösta pussel. Dessa utförs för det mesta genom att ställa mig vid stora tv-skärmar som ploppar upp lite malplacerat i de annars så natursköna omgivningarna.

DARQ hör till den där kategorin av spel som befinner sig någonstans mellan ett besök hos psykologen och hopp och lek i sandlådan. Med en stil som hämtad ur en film av Tim Burton bäddas jag in i ett mörker som inte avslöjar några detaljer om vad som händer eller vad jag har att göra med saken. Men jag tar några stapplande steg och börjar utforska min omgivning.

Utan att få några som helst instruktioner om kontroller och liknande tar det en liten stund för mig att förstå vad det är jag ska göra. Men en sak är klar, jag är i någon sorts drömvärld eller limbo där saker inte är som de ska. Den unge mannen jag spelar är uppenbarligen en plågad själ och det dröjer inte allt för länge innan jag stöter på inslag som speglar detta.

För de som någon gång har gett sig in i spelserien Kingdom Hearts färgglada värld är det ingen nyhet att serien även bjuder på många svängiga och involverande ljudspår.

Kombinationen av originalstycken, klassiska stycken från Disneys många filmer och Square Enix ljudskatt kopplat till åratal av rollspel har därför gett upphov till en ganska omfattande låtlista. Detta har tagits tillvara och resultatet har blivit det musikaliska äventyret Kingdom Hearts: Melody of Memory.

Faeria är ett av flera virtuella kortspel som har tagit plats på spelkartan under senare år. Trots att det har hunnit etablera sig relativt ordentligt på de bärbara formaten sedan 2017 har vi konsolspelare snällt fått vänta på dess ankomst tills nyligen.

Spelet är utvecklat av den belgiska studion Abrakam och är utformat som en kombination av strategispel och klassiskt duell-kortspel i stil med Magic the Gathering, Yu-Gi-Oh! och Pokémon. För den som har erfarenhet av fysiska spel som dessa är det ingen nyhet att en stor del av charmen ligger i själva samlandet, men även i de intensiva strider som utgör kärnan för konceptet. Lyckas Faeria med att förmedla samma känsla?

När det kommer till skräck och vad vi som individer upplever som obehagligt uppstår ofta diskussion, framförallt när det gäller skräckfilm och spel, men även i vår vardag. Många tycker exempelvis att mörker är det läskigaste som finns. Andra klarar inte av de krypande lemmarna hos insekter, och vissa blir fruktansvärt rädda på hög höjd. Det finns onekligen bredd i våra rädslor, men vad de flesta nog kan komma överens om är att atmosfär och kontext kan göra det mesta skräckinjagande.

Remothered: Broken Porcelain, som är den senaste delen i Remothered-serien, kör huvudsakligen med de klassiska skräckingredienserna i skräckspelgenren. Det är på sätt och vis upplagt som en kombination av slasherfilm och spel, vilket innebär att spelmoment varvas med videosekvenser där jag huvudsakligen får följa karaktären Jennifers nystande i sitt mystiska förflutna. Spelmomenten påminner en hel del om den gamla serien Clock Tower (framförallt del 3 i serien) där det läggs fokus på att lösa pussel och utforska miljöer samtidigt som man undviker diverse antagonister.

Det är mycket på gång i den verkliga världen nu för tiden, något som det går att se spår av i det semi-futuristiska äventyret Watch Dogs: Legion. I delar av världen har legosoldater och säkerhetsstyrkor synts till i allt fler konflikter, och det sägs till och med att det finns band mellan dessa och vissa länders regeringar.

Teknologin går med stadiga steg framåt och tillsammans med exempelvis sociala medier gör det att globaliseringen blir allt mer påtaglig. Information sprids åt höger och vänster och nyttjas allt mer i politiska syften. Om dessa likheter med spelets tema och handling är en slump eller inte låter jag vara osagt, men det gör definitivt att det känns väldigt aktuellt. Som en framtida dystopi vilken kanske väntar runt hörnet.

Karaktären och spelet Crash Bandicoot är för många känd som en av de tidiga galjonsfigurerna för den första Playstationkonsolen. När det första spelet i serien släpptes vintern 1996 blev det snabbt en populär titel och en framgångsrik stjärna för genren plattformsspel, mycket tack vare sin för sin tid knivskarpa grafik, färgglada design och minnesvärda karaktärer.

Spelet fick givetvis uppföljare och den sista titeln i originaltrilogin var Crash Bandicoot 3: Warped som kom ut 1998. Efter åratal av avstickare i olika genrer och ett skuttande mellan otaliga antal spelutvecklare och utgivare har Crash fått sig en uppfräschning de senaste åren i form av uppdaterade nysläpp av de första tre titlarna samt Crash Team Racing: Nitro-Fueled (9/10) som jag recenserade med stor förtjusning förra sommaren.