Author: Jonny Lindmark

De som har hängt en del på nätet sen spelstudion House House släppte sin underground hit Untitled Goose Game (9/10) 2019 har kanske lagt märke till att gäss som djur har blivit något av ett internetfenomen. Hur mycket utvecklarna av spelet Mighty Goose har inspirerats av denna våg är oklart, men det är som en tungt beväpnad gås jag tar mig an uppgiften i detta actionäventyr. Gåsen som bara går under namnet Mighty Goose är något av djurvärldens Rambo, och det är med gälla kvackanden som han ger sig in i stridens hetta.

Vid ett tillfälle under min genomspelning låser jag upp en trofé med titeln ”Peace was never an option”, eller ”Fred var aldrig ett val” som det så fint heter på svenska. Det är inte bara en blinkning till ett av de kändare gås-memen på nätet (med gåsen från just Untitled Goose Game) utan även en träffande beskrivning av spelet i sig självt. Sidscrollande skjutspel brukar vara synonyma med totalt kaos, projektiler som kommer från alla håll och kanter samt mängder av fiender i varierande storlekar. Så är det även här.

Necromunda är ett av spelföretaget Games Workshops hetaste varumärken just nu. Från att ha varit ett hyfsat populärt figurspel under mitten av 90-talet föll det i glömska under tidigt 00-tal för att sedan återupplivas så sent som 2017. Nu är varumärket troligtvis större än någonsin, och bara under det senaste året har det släppts hela tre spel. Fjolårets Necromunda: Underhive Wars, Necromunda: Gang Skirmish till handburna enheter och nu Necromunda: Hired Gun.

I motsats till de två tidigare titlarna så är Hired Gun en förstapersonsskjutare med uppenbar inspiration från titlar som exempelvis Doom. Fokus ligger på snabb action, ännu snabbare beslut och horder av anstormande fiender. Allt utspelar sig i de industriella grottkomplex som är en av huvudingredienserna i figurspelet, men annars skiljer det sig ordentligt från sin förlaga. Istället för att ta kontrollen över ett helt gäng, vilket brukar vara det vanliga upplägget, kontrollerar jag en ensam prisjägare, och en blodig historia börjar ta form.

Få spel jag har upplevt kan beskrivas som ett socialt experiment i lika stor grad som Rust. Det öppnade upp som en early access titel på PC redan 2013, blev klart 2018 och har nu blivit tillgängligt för oss konsolspelare. Efter att ha testat nerverna på PC-spelarna är det dags att se hur vi tar oss an rollen som överlevare i vad som skulle ha kunnat vara Flugornas herre möter filmen Battle Royal.

När jag så startar upp mitt första försök stöter jag direkt på patrull. Jag vaknar upp på en strand av att en annan spelare snudd på höjer en sten över mitt huvud och slår till, och likt karaktären Piggy i just Flugornas herre har jag inte mycket att sätta emot i stundens hetta. Till skillnad från denne lyckas jag efter några smällar ta mig levande ur situationen, svårt skadad men alltjämt vid liv. Den becksvarta natten spenderas under ett träd med skottlossning och hotfulla steg ekandes i min omgivning, men snart går solen upp och det är först då jag kommer igång på allvar.

Att många av oss är ute och springer tills svetten lackar då och då är inte mycket att skryta om, men för människor som Wally i Aerial_Knight’s Never Yield är det snarare ett heltidsjobb än en fritidssyssla. Men det handlar inte riktigt om ett jobb heller, utan snarare en konstant flykt från lite allt möjligt i den här snabba och färgglada 3D-runnern.

Likt många andra spelserier har äldre titlar från Megami Tensei-serien börjat dyka upp i nyslipade versioner, i det här fallet Shin Megami Tensei III: Nocturne som ursprungligen släpptes i början av 2003. Fram tills att den här titeln ursprungligen släpptes hade serien huvudsakligen varit en hit i Japan, men Nocturne innebar en liten vändning och öppnade upp för en allt större marknad i väst. Att just den här titeln nu har släppts på nytt är därför inget att fundera över. Men hur står sig ett nästan 20 år gammalt japanskt rollspel inför dagens publik?

Sverige är ett land där friluftsliv alltid har varit populärt. Många av oss har blivit tvingade ut i naturen av våra föräldrar som små, har varit medlemmar i scoutföreningar eller kanske till och med friluftsfrämjandet. Under våra besök ute i skog och mark har vi gjort lägereldar, täljt på pinnar och kanske sett ett och annat vilt djur. Men vad de flesta av oss troligtvis inte har sett under våra upptäcksfärder är spöken, något som jag som scout i spelet Cozy Grove får se massor av. Mitt uppdrag: att guida förlorade själar till sin sista vila.

Det första som slår mig med Cozy Grove är att det är ett utomordentligt ögonvänligt spel med vackra och välritade miljöer, lite som en tecknad film som snabbt får min uppmärksamhet. Jag är en ”ande-scout” vars examineringsuppgift är att rena en hemsökt ö och hjälpa de få andar som vistas där. Efter att ha anlänt till ön och börjat göra mig hemmastadd får jag ett brev från min scoutledare som informerar mig om att jag har skickats till fel ö. En ö där andarna är många och deras problem ännu fler. Men vad gör det när andarna visar sig vara trevliga?

Man skulle kunna kalla El Hijo: A Wild West Tale för en barnvänlig tolkning av Metal Gear Solid, och det i positiva ordalag. El Hijo, eller ”Sonen” som den svenska översättningen lyder, är nämligen ett spel i smygandets och förvillandets tecken där en familj strävar efter att återförenas. En son och hans mor skiljs åt i början av spelet, och det ligger på mig som spelare att återförena dem igen.

Sonen, som i alla fall jag anser vara den huvudsakliga karaktären i spelet, startar sin resa i ett kloster mitt ute i ökenlandskapet. Spelet visas från isometrisk vy och med hjälp av en fågel-kompanjon kan jag snabbt få en överblick över nivån jag ska ta mig igenom.

Miljö och klimatfrågor är ämnen som ständigt engagerar. Jorden är hårt ansatt och det talas om att människan i värsta fall kanske inte ens kommer att kunna leva ett drägligt liv på vår planet i framtiden. Det är tunga ämnen som inte bara syns i nyheter världen över, utan även har börjat göra avtryck i spelens värld. Nyligen lyckades NASA landa en obemannad farkost på Mars, och det är bland annat på just andra planeter som hoppet om människans framtid kanske finns. Men om vi skulle bosätta oss på en annan planet, vad hade vi då gjort med djuren på jorden? Det är just det scenariot som Space Otter Charlie handlar om.

Romance of the Three Kingdoms XIV är ett av de mest annorlunda spel jag har spelat hittills i år. Inte för att det är särskilt unikt i sitt utformande, utan på grund av sitt innehåll och narrativ.

Som siffrorna i titeln avslöjar är det här ett spel i en serie som har varit med på banan sedan mitten av 1980-talet. Det grundar sig i en historisk text från 1300-talets Kina där en mix av historia, mytologi och legender bildar en berättelse involverandes tusentals namngivna karaktärer, något som representeras tydligt i spelet.

När den Tim Burton-aktiga plattformsskräckisen Little Nightmares (8/10) dök upp som från ingenstans för lite drygt fyra år sedan var jag sen på bollen. Spelet blev något av en snackis då det kombinerade drag från olika spelgenrer såsom skräck, pussellösande och plattformshoppande för att skapa en intressant och ganska unik mix. När nu uppföljaren efter mångt och mycket har kommit har jag varit på hugget och spelat igenom det å bloggens vägnar.