Author: Jonny Lindmark

Många äro de individer inom spelvärlden som har blivit besatta av såväl onda som goda krafter. Oavsett om det är självmant eller påtvingat är det nog en ganska udda upplevelse, något som kanske känns extra påtagligt för huvudrollen i Aeon Must Die!. Han har nämligen fått den onda kejsaren Aeon som oönskad inneboende i detta intensiva slagsmålsspel.

I rollen som en namnlös Starspawn vaknar jag upp i en rykande industriell framtidsvärld. Något av en revolution har nyss ägt rum, olika fraktioner susar fram i rymden på jakt efter ära, makt och rikedomar. Aeon har blivit förrådd och avsatt från sin tron, men som ett sista halmstrå för han över sitt sinne och kraft till en intet ont anande krigare. Hämnd ska utkrävas, men är det Aeon eller min karaktär som kommer att stå för det slutgiltiga skrattet?

Begreppet ”snabba puckar” räcker knappt till när man ska beskriva bakgrunden till vad som händer i plattformsracern Aeon Drive. Efter att rymdfararen Jacqueline har kraschlandat i den futuristiska staden Neo Barcelona visar det sig att ett antal kraftceller har kommit på villovägar. 30 sekunder är allt som behövs för att de ytterst instabila föremålen ska smälla av och ta hela staden med sig. Om inte ”Jacks” skeppsdator förbrukar sin sista energi för att pausa tiden, låta mig hämta upp dem och rädda staden från total förstörelse.

Aeon Drive är i grunden ett plattformsspel, men med den skojiga twisten att det går på tid. Tekniskt sett utspelar sig spelet under 30 sekunder, men med hjälp av Vera (som den bistra skeppsdatorn heter) och ett par riktigt stabila löparskor kan jag ta mig igenom de drygt 100 nivåerna på rekordtid. Vill jag ta längre tid på mig gäller det att samla in energi till Vera, för vem hade anat att det är energikrävande att skapa ett tidlöst tomrum mitt i en sprudlande stad?

Många av oss spelare är nostalgiker. Vi har mängder av minnen från forna dagar om spel vi har tagit oss an och det är förhoppningsvis de positiva minnena som har lämnat störst avtryck. Skaparen bakom UnMetal har särskilt fina minnen från de tidiga titlarna i spelserien Metal Gear, och med dessa i åtanke har han skapat en humoristisk hyllning av inte bara de spelen, utan även mycket annat som 80- och det tidiga 90-talet hade att bjuda på.

För mig är det alltid spännande att ta mig an den här sortens spel, framförallt eftersom jag tycker det är intressant att se hur utvecklare väljer att tolka gamla spel och genrer med all dess enkelhet, brister och eventuellt föråldrade designval. Vill man göra det så tidsenligt som möjligt eller nöjer man sig med en känsla av retro som huvudsakligen bygger på enkel grafik och sparsam ljudbild? Med UnMetal har man valt att göra det väldigt gammaldags på många vis, men på ett elegant och strömlinjeformat sätt som gör att det fortfarande känns som ett modernt spel.

SEGA:s blå igelkott har åkt en hel del berg-och-dalbana under rätt många år när det kommer till kvalitativa titlar, men en av de populärare titlarna är Sonic Colors som släpptes under hösten 2010. Spelet var en del av Sonic Teams arbete med att fokusera varumärkets riktning från dess spretiga dagsläge till en mer stilren känsla. Något det lyckades med då de flesta kritiker och fans gav Sonic Colors positiv feedback. Nu har det gått 11 år sedan dess, och det är dags att snöra på sig de röda dojorna och ge sig ut på löpbanan i Sonic Colors: Ultimate, en finslipad nyutgåva av den gamla titeln.

I spelet hämtas mycket inspiration från de riktigt gamla spelen i serien, och handlingen likaså. Doctor Eggman, eller Robotnik som han hette i västvärlden under seriens tidiga år, har byggt en nöjespark ute i rymden. En trevlig handling kan tyckas, men döljer sig något bakom hans till synes ädla handling? Sonic och hans ständiga kamrat Tails beger sig dit för att utforska saken, och snart snurrar och hoppar jag mig fram genom Eggmans olika åkattraktioner.

Att skapa unika och annorlunda berättelser i dagens kulturella sfär är nog många gånger lättare sagt än gjort. De flesta karaktärstyperna har representerats, narrativa tvister har brukats och kontexter har hanterats. Att använda sig av antropomorfiska karaktärer (djur i människoform) är inget nytt det heller, men i Clid the Snail spelar jag som en av de märkligare karaktärerna jag har sett på länge, nämligen en snigel i människoform. Om tanken av en kombinerad snigel och människa förvirrar dig, låt mig förklara närmare.

Clid är nämligen en invånare i en värld där människor, benämnda som ”jättar”, sedan länge verkar vara utdöda. Världen består av en samling samhällen där olika djurarter håller sig för sig själva så gott det går. Clid är likt resten av medborgarna i sin by en snigel, komplett med snäcka, antennliknande ögon…och ett par armar och ben. Till skillnad från resten av invånarna i byn har han en rebellisk personlighet, och det dröjer inte länge innan han blir utslängd för att ha avfyrat sitt lasergevär en gång för mycket.

Vi befinner oss i mitten av nittiotalet. Förstapersonsskjutare som genre är fortfarande i sin vagga. I Sverige är modemet årets julklapp och onlinespelande är ett fenomen som växer i snabb takt. Studion id Software, då i rampljuset efter att några år tidigare ha utvecklat Doom, släpper sitt nya spel Quake den tjugoandra juni 1996. Med sin moderna grafik, musik av Trent Reznor och häftiga design blir spelet för många ännu en klassiker inom sin genre. Tjugofem år senare har vi nu fått en liten uppdaterad version, komplett med expansioner och annat smått och gott.

Mycket har hänt sedan det ursprungliga Quake släpptes, men för många är det ett kärt återseende att få uppleva spelet igen. Till skillnad från storebrorsan Doom bär Quake på inspiration från skräckförfattaren H.P. Lovecrafts mystiska berättelser och en förkärlek för medeltidsborgar och gotisk arkitektur. Det hela låter kanske som upplagt för en deckarhistoria istället för en förstapersonsskjutare, men det är långt ifrån sanningen, för i Quake tummar man inte på mängden våldsamma konfrontationer och tung action.

I dagens samhälle är det inte helt ovanligt att människor använder sig av olika identiteter på exempelvis nätet. Oavsett om det är äkta eller falska identiteter så speglar de mycket av det vi gör och vilka vi är. Men hur skulle det bli i en framtid där tekniken har tagit oss så långt att identiteter är en hårdvaluta som helt avgör vilka rättigheter du har i samhället? Det har studion bakom Foreclosed funderat på.

Foreclosed är något så intressant som en interaktiv serietidning i spelformat. Råbiffen Evan Kapnos har precis som de flesta andra medborgare en ID-skuld till staten. Utan ett ID hamnar man på samhällets absoluta botten, så när någon en dag försöker förverka hans identitet blir det upp till mig att hoppa från serieruta till serieruta i jakt på svar.

Några av de mest stämningsfulla uppläggen jag vet när det kommer till berättelser involverar ofta följande ingredienser: en värld i spillror, kamp om överlevnad, upptäckaranda och återuppbyggnad. Klämmer man in dessa element i ett spel och plussar på flerspelarläge och tuffa svårighetsgrader, är jag som fisken på kroken. Blightbound agerar bete i den här liknelsen, men kommer det att smaka?

Efter en lång tid av krig och en dyrköpt seger mot en skräckinjagande titan håller människovärlden på att återhämta sig. Det mänskligheten inte räknade med var att en titans förmultnande kropp har mer effekt på sin omvärld än att bara reta upp folkhälsomyndigheten. En vidrig dimma sprider sig inom kort som en löpeld från de enorma kvarlevorna, farliga varelser börjar smyga runt i skuggorna och de kvarvarande människorna splittras allt eftersom deras samhällen krackelerar.

Har du någon gång funderat över vilka resultat man skulle kunna få om man mixade ihop utseendemässiga drag från fenomen som tv-serien South Park och spelet Minecraft och gjorde resultatet till ett spel? Studion bakom Paint the Town Red har gjort något i den stilen och skapat ett blodigt slagsmålsspel, komplett med vässade tandborstar, krossade flaskhalsar och andra tillhyggen.

Samurai Warriors 5 är den senaste titeln i den lite drygt 17 år gamla Samurai Warriors-serien, men det är inte bara nytt som i att det är det senaste spelet, utan även för att det på många sätt är en nystart för serien. Utseende, handling och upplägg är lite annorlunda från tidigare titlar, men det är fortfarande strider med enorma fiendehorder, strategiska beslut och dueller mellan mäktiga krigare som står i centrum.

Handlingen utspelar sig i Japan under andra hälften av 1500-talet och baseras på riktiga historiska händelser. Länsherren Nobunaga leder sin klan under landets oroligheter och inleder snart en vänskap med samurajen Mitsuhide. Mycket av spelets huvudtråd kretsar kring de två karaktärernas relation allt eftersom ett stort inbördeskrig utvecklas, men karaktärsgalleriet är gigantiskt och många namn ur japansk historia slungas in för att göra det hela till en ordentlig historiefest i spelformat. Många av karaktärerna är spelbara och har unika förmågor, vilket ger en hel del variation. Det kan bli lite rörigt med alla namn och bakgrundshistorier, men efter ett tags spelande memorerar jag de viktigare av dem.