Author: Jonny Lindmark

Att kasta frisbee på stranden en sommardag är troligtvis något var och varannan person har gjort någon gång i sitt liv. Har man en hund kanske det till och med är något man gör så gott som dagligen. I Windjammers 2 har man tagit konceptet med frisbee-kastande snäppet längre och gjort det till en intensiv duellsport med ära och berömmelse för den som lyckas ta sig till toppen. Som spelare sätts mina reflexer på prov på ett sätt de inte har gjort på länge.

Spelet är härligt ”arkadigt” i sin design och känslan av att stå i en kokande arkadhall med en näve mynt redo för nästa omgång är inte långt borta. Om det hade varit så hade det behövts många mynt, då jag även på de enklare svårighetsgraderna får kämpa för att hänga med. Troligtvis är både arkadkänslan och svårighetsgraden något som spelet har ärvt från sin föregångare som släpptes redan 1994.

Blackwind är ett spel som vid första anblick får mina tankar att sväva iväg till den gamla 80-talsserien Transformers eller det japanska fenomenet med Gundam-robotar. Det är mycket metall, teknik och fräsiga robotrustningar som hamrar loss på både det ena och det andra i en kamp om överlevnad. I Blackwind får vi följa den unge mannen James ”Jimmy” Hawkins som efter en flygkrasch finner sig instängd i sin fars senaste uppfinning – en högteknologisk självmedveten mecha.

När min genomspelning av Super Sami Roll var som intensivast funderade jag över att börja den här recensionen med meningen ”Är du en masochist?”. Det blev inte så även om jag i skrivande stund fortfarande är lite sugen. Men varför skulle jag uttrycka mig så, kanske du tänker nu. Jo, för bakom den gulliga fasaden döljer sig en riktig best till spel, men på vilket sätt?

Super Sami Roll skulle kunna gå att beskriva som ett plattformsspel med en twist. Den twisten är att spelets huvudperson Sami kan rulla ihop sig till en boll och rulla fram i otroliga hastigheter. Tycker du att det låter likt en viss blå igelkott så är du inte helt fel ute, då det här spelet inte bara ger starka vibbar av Sonic the Hedgehog, utan även spel som Super Monkey Ball och Marble Madness. Samtidigt lyckas det behålla en hel del individualitet, något som jag kommer att beröra senare.

Har du någon gång sett John Carpenters scifi-flörtande skräcktolkning av ”The Thing from Another World” (The Thing) från 1982 har du fått en bra uppfattning om hur naturvidrig en utomjording kan framställas med hjälp av lite fantasi. Huvudrollen i Carrion skulle kunna vara ett syskon till ovan nämnda utomjording, så det är med kontroll över hundratals tentakler och ivriga käftar jag ger mig in i denna pixliga skräckupplevelse.