Author: Jonny Lindmark

Då var det dags. Efter många års väntan fick jag till slut chansen att spela och recensera uppföljaren till ett av mina absoluta favoritspel, det mörka roguelike-spelet Darkest Dungeon (9/10). Det är en speciell recension att skriva, inte bara för att jag (och så många andra) har väntat länge på att kunna spela det till konsol, utan även för det personliga engagemang jag känner för spelserien.

Som recensent tar man sig an många och varierande uppdrag, men även vi har spel och spelserier vi håller nära hjärtat. Höga förhoppningar är något vi likt övriga spelare kan bära på, men samtidigt kräver vår roll att vi balanserar våra personliga känslor med en analytisk objektivitet. Det är en spännande balansgång, och den blir extra påtaglig vid en recension som den här.

Som barn hoppar och skuttar många av oss i vattenpölar. Det känns som en sån där klassisk grej som alla barn gör, och visst känns det nästan symboliskt för den frihet och oskuld som det innebär att vara just barn. I vuxen ålder är vattenpölshoppande troligtvis en ganska sällsynt företeelse, men kanske har man inte riktigt samma frikort för den sortens lek längre.

Det du kanske inte visste är att människor kan bära på en annan liten hoppande varelse, en varelse som gärna fortsätter att hoppa trots att du själv blir äldre och äldre. Det är en sådan vi får följa i SCHiM, en annorlunda och färgglad spelupplevelse.

Jag ska inte sticka under stol med att min nyfikenhet snabbt väcktes när erbjudandet om att recensera Graven dök upp här på bloggen. Trailern visade ett till synes mörkt fantasy-äventyr med höga doser action upplevt ur förstapersonsvy, ingredienser som tilltalar min smak ganska väl.

Som grädde på moset genomsyrades spelet av härliga retrodoftande vibbar, även de svåra att säga nej till. Snart hade jag spelet installerat på min PS5, och äventyret drog igång. Tyvärr varade det inte så länge, och hur det kom sig, det ska ni få läsa om nedan.

NeoSprint är ett spel vars arv sträcker sig långt bak i spelindustrins historia. Sprint-serien gjorde nämligen sin debut redan under 70-talets andra hälft. Många år har gått sedan dess, men trots sin initiala popularitet har det släppts en relativt blygsam mängd spel i serien. Den trenden har utvecklarna på Headless Chicken tänkt ändra på genom att släppa denna nystart, och jag har satt mig bakom ratten.

Racingspel är en spelkategori där flera subgenrer allt för ofta hamnar i skuggan av de som är allra populärast. Pratar man om racingspel kokas samtalet exempelvis ofta ner till kart-racing eller bara “bilspel”. Men jag klandrar ingen, för när genren väl kommer på tal är det inte särskilt svårt att börja föreställa sig den klassiska förstapersonsvyn vars huvudsakliga syfte är att skapa inlevelse. Det är du som sitter bakom ratten och varenda kurva eller gupp ska bidra till en känsla av realism. På sin höjd vill du kanske se mer av den fräsiga bilen du valde och väljer att köra med tredjepersonsvy, men det är oftast där det brukar stanna. Mitt i nämnda subgenrers popularitet har en hamnat i skymundan, nämligen racingspel sedda ur isometrisk vy.