Author: Jonny Lindmark

”Space, the final frontier”, ett citat från Star Trek som många år fungerat som en lockande slogan för rymdens alla mysterier. Visst klingar det sant för verkligheten med, även om serien är fiktion. Planeten Mars är en inte alltför sällsynt skådeplats för såväl fiktiva äventyr som verkliga expeditioner, ett faktum som har gjort den till en något mytomspunnen plats i vår populärkultur. Många spel har utspelat sig på detta röda klot, och MARS 2120 är ett av de senare. Jag har dragit på mig rymdstövlarna och besökt planeten.

MARS 2120 är ett så kallat metroidvania-spel och upplägget följer i stort de drag som tillskrivs genren. Efter en intensiv start där jag både lär mig grunderna till kontrollerna och sedan använder kunskapen för att fly ett jordskred befinner jag mig i entrén till en rymdbas. Personalen på basen har nämligen aktiverat en nödsignal, och det är i rollen som soldaten Anna Charlotte jag dyker upp för att undersöka saken. Världen visas ur ett 2.5-dimensionellt perspektiv med en twist där man stundvis leker med kameran för att ge delar av miljöerna ett ytterligare djup. Knepet funkar bra och lyfter de välpolerade, nästan IKEA-inspirerade, avdelningarna i rymdbasen snäppet högre.

Det finns en del spelgenrer som inte riktigt lyckas med att vara i rampljuset lika ofta som andra, men som då och då seglar upp, skiner till och sedan dyker ner i djupet igen. Ofta kan det vara för att de är lite nischade, aningen svårtillgängliga och lite extra krävande för den genomsnittlige spelaren. Racingspel med sportiga bilar är kanske inte särskilt ovanligt, men desto mer sällan ser man det som numera skulle kunna beskrivas som en subgenre till denne, nämligen futuristisk hypersnabb arkadracing. Phantom Spark må vara mer jordnära i sitt tema än klassiker som Wipeout och F-Zero, men nog går det undan!

Skräckspel kommer i många olika former. Vissa är långa, handlingstunga berättelser med många timmar av nagelbitande, andra är lite kortare, aningen intensivare och går sällan djupare än att de redovisar en serie händelser under en begränsad tidsrymd. Sen har vi såklart de där skräckspelen som komprimerar det narrativa och kör allt i hundratjugo knyck för maximal skrämseleffekt på kortast möjliga tid. The Mortuary Assistant är ett sånt spel, och jag har spelat den senaste utgåvan, Mortuary Assistant: Definitive Edition.

Spelets handling går att sammanfatta på följande sätt. Efter att ha tröttnat på sitt tidigare jobb går den unga kvinnan Rebecca en utbildning för att kunna byta yrkesinriktning. Hon lyckas kamma hem en tjänst som assistent på bårhuset Riverfields Mortuary, och när spelet tar vid ska vi påbörja vårt första arbetspass. Mötet med enhetschefen, herr Delver blir lite stelt, och efter att ha blivit hemskickad i förtid blir Rebecca samma natt kontaktad av honom igen. Tre nya kroppar har kommit in, och ingen annan har möjlighet att ta passet. Rebecca hoppar in i bilen, och snart står jag där ensam i bårhuset. Men saker är inte riktigt som de ser ut.

Livet som krigare i ett vikingasamhälle var nog aldrig en särskilt enkel affär när det begav sig i slutet av sjuhundratalet. Räder skulle utföras, samhällen byggas och traditioner upprätthållas i en tid då få saker var självklara när det kom till överlevnad. Völgarr, en fiktiv viking i ett spel från 2013, skulle kunna ha ett enklare liv än så, men icke. Frågar du utvecklarna på Crazy Viking Studios är utmaning det bästa som finns, och det i mängder. Elva år efter att det första spelet släpptes har det nu kommit en uppföljare, och med det löften om nya utmaningar för den hårdföre krigaren. Jag pratar såklart om Völgarr the Viking II, och jag har gett mig in i striden.

Min första bekantskap med Völgarr the Viking var under en tågluff för lite drygt fem år sedan. Jag var i behov av ett nytt spel till min PS Vita varpå jag snubblade på denna retrodoftande titel om en viking på äventyr. Efter att ha läst på lite förstod jag att det skulle vara ett utmanande spel, men jag greppade inte hur mycket förrän jag satt där på tåget och bombarderades med spelets tuffa förutsättningar. Med extremt begränsad hälsa, skoningslösa nivåer och grymma motståndare gällde det att ligga i för att komma någonvart. Det var ett klyftigt och väldesignat litet spel, med masochister som målgrupp.

”De ser ut precis som människor!”, skriker soldaten bredvid mig där vi står mitt på det öppna torget i en stad vars namn sedan länge har glömts bort i krigets hetta. Jag aktiverar min jetpack, flyger upp på ett hustak och fäster blicken på fienden som nyss har släppts av från några stora och förhållandevis uppseendeväckande skyttlar som snabbt lämnar platsen.

Jag vet inte vad som är mest skrattretande, min kollegas ologiska kommentar eller de gigantiska beväpnade grodmutanter som nu börjar avancera mot oss, men jag lägger an mitt vapen och börjar skjuta. I Earth Defense Force 6 är det nämligen jag som är planeten Jordens livvakt.