Author: Jonny Lindmark

I en tid när det finns ett stort intresse i att återuppliva gamla klassiker gäller det att ha känsla för hur man som utvecklare vill förvalta ett spels arv. Det kan vara något av en balansgång att hantera och skapa material kopplat till en populär produkt eller varumärke, och många gånger finns det mängder av gamla inbitna fans som mer än gärna vill säga sitt om de får chansen. I många fall tror jag att fans bara är glada att föremålet för deras intresse får lite uppmärksamhet, och Yars-serien är ett sådant exempel. Jag har nämligen spelat Yars Rising, ättlingen till Yars’ Revenge som släpptes redan 1982.

Om du inte har särskilt mycket erfarenhet av spelserien Yars hade Yars Rising bara kunnat vara ett vanligt tvådimensionellt plattformsspel med trevliga sci-fi-vibbar och lite udda handling, men för ett fan är det inte bara en ny titel i serien, utan en helt unik sådan. Saken är nämligen att det har ett helt nytt upplägg olikt sina föregångare, samtidigt som det kopplar an till dem på flera intressanta sätt.

Ända sedan Mana-serien kom till som en sorts spin-off på sitt storasyskon Final Fantasy har den levt något av ett tufft liv. Efter att ha fått en relativt stark start har serien kämpat lite med att hitta sin identitet på rollspelshimlen, vilket har märkts på såväl spelarnas omdömen som spelens stundvis plottriga release-schema. Många skulle nog ändå våga påstå att serien sitter på något speciellt, så det lär definitivt finnas en nyfikenhet kring Visions of Mana, den första titeln i huvudserien sen 2006 års Dawn of Mana. Nu är spelet här, och jag har gett mig in i dess färgglada universum.

Spelets handling kretsar kring det stora manaträdet, ett träd vars magiska krafter håller världen vid liv och förser människorna med de resurser de behöver för att överleva. Kruxet är bara att även trädet behöver energi för att överleva, vilket det får av att absorbera livskraften hos ett bestämt antal individer vart fjärde år. I samband med ritualen besöker en älva varje by för att utse de utvalda, vilket ses som en stor ära av invånarna som utöver detta krav lever väldigt sorglösa liv.

Damm och blodskvätt dalar ner genom luften i ett postapokalyptiskt landskap och tystnaden lägger sig för några sekunder som efter en enorm sammandrabbning. Kameran zoomar in på en ensam överlevare, himlen mörknar stämningsfullt och en kör av metal-gitarrer börjar dåna rytmiskt likt en kupa av förbannade bin.

Överlevaren headbangar på tv-skärmen, och jag headbangar med honom. Vi har precis hittat ett nytt vapen, och nu firar jag och Therion fyndet tillsammans på det enda sätt som passar ett spel av den här kalibern. Lika snabbt som firandet började är det över och vi riktar båda blickarna mot den nya vågen av fiender som närmar sig i horisonten. Jag har spelat Valfaris: Mecha Therion, och nu ska du få läsa om upplevelsen.

Hero Shooter-genren har varit lite av ett stormigt hav sedan den slog igenom på allvar våren 2016. Jag hade varit en flitig Team Fortress 2-spelare innan dess, så visst fanns det en viss nyfikenhet när jag fick höra att det skulle komma två spel vars utvecklare ville ta konceptet till nya höjder. Jag tänker såklart på Gearbox Softwares spel Battleborn respektive Blizzard Entertainments Overwatch (8/10), två spel som vid släpp hamnade i en duell om spelarnas uppmärksamhet.

När röken lade sig var det Overwatch som stod kvar, men andra studior hade fått upp ögonen för genren, och titlar som Apex Legends, Valorant med flera har ploppat upp med jämna mellanrum sen dess. Nu kommer en ny utmanare i form av Concord, Firewalk Studios nya titel.