Author: Jonny Lindmark

Actionfigurerna G.I. Joe med karaktären Duke och hans tillhörande kabinett av vänner och fiender har aldrig varit särskilt uppmärksammade här i Sverige, kanske på grund av dess väldigt starka koppling till amerikansk militär. Visserligen fick vårt avlånga land en dos av Action Man under 90-talet, (en kraftigt anpassad vidareutveckling av de förstnämnda) samt en och annan film på bio, men inte mycket mer.

Annat får man såklart säga om ursprungslandet USA, där figurerna är så gott som ikoniska för alla som har vuxit upp med dem. Där har de nämligen funnits ute på marknaden sedan mitten av sextiotalet, vilket såklart innebär att det har släppts mängder av produkter fram tills idag. En av de senare är spelet G.I. Joe: Wrath of Cobra, och jag har såklart kastat mig in i äventyret.

Tetris är för många definitionen av en klassiker inom spelvärlden, och nog har serien haft stort inflytande på många av de pusselspel vi spelar än idag. Det är något speciellt med dess enkla men beroendeframkallande upplägg, och miljontals människor världen över har staplat klossar (eller tetrominos som de egentligen heter) genom åren. Faktum är att serien snart fyller 40 år, och tanken är att det ska firas med pompa och ståt i form av Tetris Forever, ett spel som ger oss en åktur genom Tetris historia.

Serien har som nämnt hängt med ett tag och jag minns själv hur jag och syskonen utmanade varandra i Tetris på vårt NES i början av nittiotalet. Spelet var en udda fågel jämfört med de plattforms- sport- och äventyrsspel vi vanligtvis spelade, men visst fastnade även vi för det finurliga lilla pusselspelet. Under årens lopp har jag sprungit på spelserien i en eller annan form, men aldrig i en samling likt den här. Tetris Forever är nämligen inte bara ett spel, utan består av ca 15 titlar som sträcker sig från skaparen Alexey Pajitnovs prototyp från tidigt 80-tal till det sprillans nya, Tetris Time Warp.

När jag fick se trailern till VED första gången får jag erkänna att jag både blev konfunderad och fascinerad över intrycket det gjorde. Spelet lockade med en annorlunda stil men även ett upplägg som blandar inslag från ett flertal olika spelgenrer, ett mönster som jag lustigt nog har upplevt med rätt många spel på sistone. När jag väl startade spelet innebar det samtidigt att jag tog en titt ner i kaninhålet, och vi vet nog alla att sådana kan vara rejält djupa.

I VED fungerar berättelsen som en abstrakt stig vars horisont ser annorlunda ut baserat på vad jag tar för beslut. Initialt introduceras en magiker vid namn Dook som inte bara är upp till öronen förälskad i en älva utan även jagas av sina forna vapenbröder, kallade Veds. De sistnämnda gillar inte nämnda relation, och de gör sitt bästa för att sabotera den. Det hela berättas i rasande takt, vilket gör att det till en början är det lite svårt att hänga med i vad som föranledde konflikten även om jag förstår de viktigaste delarna. Efter en stund rundas den delen av berättelsen av, och jag får se hur spelets egentliga huvudkaraktär, Cyrus, vaknar upp i sin säng 30 år senare.

Med tanke på hur händelserika arbetspass de flesta inom ”blåljus-yrken” brukar ha kan man föreställa sig att de drar sig till desto lugnare sysselsättningar under sin fritid. Polisen Rick i spelet Puppet House gör dock raka motsatsen och varvar yrket med att jaga spöken och onda andar runt om i USA.

När han hör talas om en bortgången buktalare vars övergivna hus verkar leva loppan packar han väskan, och snart befinner vi oss utanför byn Field Town. Där visar det sig att den avlidne inte bara har riggat sitt hus med fällor, utan också har lämnat en hämndlysten docka efter sig.

SNK:s gamla spelserie Metal Slug är minst sagt en veteran när det kommer till sidoscrollande skjutare. I snart trettio år har serien underhållit med sin intensiva action, höga svårighetsgrad och lustiga slapstick-humor. Serien är något av en udda fisk, men den har verkligen lyckats med att skapa sig näst intill kultstatus bland oss spelare. Genom åren har studion experimenterat lite med spelen och börjat utforska även andra genrer att applicera konceptet på. Ett av dessa spel är Metal Slug Tactics, och jag har testat detta nya äventyr.

Metal Slug Tactics är en turordningsbaserad implementering av den gamla skjutarserien på ett rutnät, och tillsammans med inslag av rollspel och roguelike blir det ett vilt koncept, och det behövs inte många minuter innan mina ögonbryn åker upp i pannan av det annorlunda upplägget. Som tur är håller seriens numera klassiska visuella stil och tuffa soundtrack mig i handen under de första förvirrade stegen.

När det vankas folkfest i små samhällen finns det många olika sätt att spexa till händelsen. Det kanske är relativt vanligt att anordna tävlingar för att lyfta fram lokala butiker och liknande, men de kan inte att mäta sig med trolldryckstävlingen i Rafta. En ekonomisk boom har nämligen tagit fart i den tidigare lugna staden, med mängder av äventyrare, magiker och krigare i släptåg.

I rollen som tjejen Sylvia har jag nyss fått ta över en gammal trolldrycksbutik, och det är upp till oss att få igång kontantflödet. Men saker är inte så lätta som det ser ut, och snart balanserar jag inte bara inkomster och utgifter, utan även relationer till andra karaktärer och pressen inför lokala tävlingstillställningar.