Author: Jonny Lindmark

Det är inte lätt att vara ung och samtidigt ha drömmar som ingen verkar förstå, framförallt inte när drömmarna är så storslagna att de ses som orealistiska. Men är de verkligen det? I Tiny Terry’s Turbo Trip går nämligen det mesta att genomföra om man bara lägger manken till, vilket är något som sporrar den lille killen Terry i hans strävan mot sin dröm om att köra en bil ut i rymden. För att lyckas kommer han att behöva lösa stadens alla mysterier, som exempelvis varför stadens nya skyskrapa inte har några dörrar, om insektsbullar kan vara nästa stora trend eller om det verkligen kan stämma att hans farbror har telefonumret ”1”.

Spelets annorlunda handling börjar i arbetsförmedlingens väntrum. Terrys skolbetyg är i botten, och som straff för sin bristfälliga prestation blir han lämnad med sin farbror Grony medan föräldrarna åker iväg på semester. Eftersom han vet att bättre betyg är utanför hans makt struntar han i att studera och siktar på att bli känd för sin planerade rymdfärd istället. Efter att ha förklarat för rekryteraren att han inte är intresserad av ett jobb, utan bara ett arbetsfordon får han snart jobb som taxichaufför. Jag småskrattar lite för mig själv när jag får se taxibilen och upptäcker att den bara har ett säte, men den detaljen är bara början på den här humoristiska och skruvade upplevelsen.

I ett konfettiregn strösslat med kaststjärnor utannonserades nyligen en hel drös med nyheter för den smått legendariska spelserien Ninja Gaiden. De stora dragplåstren må vara Ninja Gaiden 4 samt Ninja Gaiden: Ragebound (som båda släpps framåt hösten), men som en liten aptitretare valde studion även att helt sonika klämma ur sig Ninja Gaiden 2 Black, en nypolerad version av fan-favoriten från 2008. Serien som närmast har legat i dvala har därför fått ny energi, och det är en händelse jag gärna vill ta del av.

I Ninja Gaiden 2 Black får vi framförallt följa seriens sedvanliga huvudkaraktär, den erfarna och skickliga ninjan Ryu Hayabusa, men även ett urval av hans vänner och bekanta i deras kamp mot en kavalkad av onda ninjor och blodtörstiga demoner.

Av alla subgenrer till den ofantligt populära förstapersonskjutar-genren är nog rytm-skjutare en av de mest uppseendeväckande. För om du i de flesta andra genresyskon uppmuntras till att peppra hej-vilt gäller det här att trycka av vid precis rätt tillfälle, och då menar jag inte en gång utan gång, på gång, på gång så att en rytm skapas. Först då har du en chans att ta dig igenom de ofta utmanande doser action som kastas mot dig.

Ett av de senaste spelen inom denna intressanta subgenre är Robobeat, som utöver rytmbiten även har klämt in en dos av roguelike. Det är snabba puckar som är den röda tråden i spelet, så jag och prisjägaren Ace hinner bara snegla på uppdraget innan det är dags att bege sig. En robot vid namn Frazzer har nämligen börjat ställa till med bråk , och det finns ingen tid att förlora. Problemet är bara att denne huserar i en labyrintliknande fastighet vars struktur förändras stup i kvarten.

Med mangapockets, en bok och en animerad serie bakom sig kan man verkligen säga att Bandai Namco har en del bollar i luften när det kommer till deras Synduality-projekt. Nu har man tagit nästa steg i form av det första tv-spelet, Synduality: Echo of Ada, ett äventyr som låter oss utforska resterna av en ödelagd civilisation i en alldeles egen robotrustning.

Detta är ett spel med ett lite annorlunda upplägg då man väver ihop den enskilda spelarens uppdrag med andra spelares. I den ödelagda värld som äventyret utspelar sig i är jag nämligen bara en av många så kallade ”drifters”, robotförare som ger sig ut i de farliga miljöer som människorna lämnade bakom sig för längesen. En miljökatastrof kallad ”det blå regnet” dödade majoriteten av planetens befolkning och tvingade de få som överlevde ner i underjorden där civilisationen långsamt försöker att återhämta sig. För att det hela ska ha en chans krävs det dock energi och resurser, och det är där mitt yrke kommer in.

Inom populärkulturen finns det många föreställningar om hur en mörk framtid skulle kunna vara utformad, den ena obehagligare än den andra. I universumet som Freedom Wars Remastered utspelar sig i befinner vi oss i en dystopisk version av vår värld, en plats som inte bara är i ruiner, utan även har omvandlats till en serie separata samhällen, kallade panopticons. Dessa kretsar i sin tur kring gigantiska fängelsekomplex där oskyldiga människor fängslas och vardagliga handlingar plötsligt kan vara grova brott. Det är i det här livet spelets huvudkaraktär ska forma sin framtid, för visst verkar det finnas en potentiell förändring på horisonten.

Freedom Wars släpptes ursprungligen till PlayStation Vita 2014 och mottogs med en blandad kompott av betyg, men höga försäljningssiffror. Nu har drygt tio år gått och spelet har gjort entré hos de moderna PlayStation-konsolerna.